torsdag 16 mars 2017

Vår vanligaste runda

Jag tror vi alla har en - en "Vår vanliga runda". Den vi tar till när vi bara vill ut och springa utan att behöva fundera på vägval eller sträcka. En runda vi kan utan och innan och nästan kan springa i sömnen, där vi känner till varje ojämnhet, varje sväng och där vi vet precis vad som väntar. Bekvämt och tråkigt på samma gång!

Jag gissar att de flesta är som jag? Ni vet på ett ungefär hur långt ni vill springa när ni ger er ut och kanske också vilken slags pass, lugn distans, intervaller eller snabbdistans? Att det aldrig "råkar" bli fem eller 25 km? Då passar en Vanlig Runda bra!

Det här är min vanligaste runda, den jag kallar Standardmilen även om passet som bilden är hämtad från råkade bli "bara" 9,6 km på gårdagskvällens progressiva distanspass. Jag vet inte hur många gånger jag sprungit min standardmil genom åren men det är många! Delar av sträckan ingår i konceptet Hälsans Stig som finns på många orter och rundan har varit oförändrad under de 15 år jag bott här nu. Det är 10 km och består till ca 90% av asfalterad cykelbana genom bostadsområden, förbi skolor och vår fina badplats.



Jag slås av hur annorlunda rundan känns jämfört med hur höjdprofilen på kartan ser ut. På höjdprofilen ser det ut som om det är en enda lång nedförsbacke från 1,5 till 7 km men så känns det inte när jag springer. På samma sätt ser det ut som om rundan börjar med en rejäl backe, även om skalan på y-axeln inte vittnar om så många höjdmeter och så känns det inte heller. Punkten vid knappt 1,5 km är den högst belägna jag hittat hemma. Nykvarn är bitvis ganska kuperat och jag har backar där jag springer intervaller som känns väldigt mycket högre än denna punkt men dels så bor jag högre än rundans lägsta punkt och inledningen på rundan lutar så svagt uppåt hela dryga första kilometern att jag knappt tänker på det men det ger mig ofta en bra anledning att inte rusa iväg i för högt tempo.

Det finns ingen löparbana och helt flacka raksträckor av tillräcklig längd saknas också., Rundan kommer därför också väl till pass för intervaller där jag väl känner till olika avstånd och därför springer jag också mina intervaller längs delar av min standardmil. Jag har en utmätt tusing mellan två korsningar på den sista kilometern och mellan busshållplatsen och parkbänken på den nionde kilometern har jag min fyrahundring. Visst skrev jag att jag kunde min runda utan och innan? Visst kan jag känna mig dum när jag tar gå-eller joggvila vid busshållplatsen för åttonde gången men oftast är det inte någon som är så tidig till bussen att de ser mig stanna så många gånger...

Även längre intervaller springer jag mellan km 7-9 och på del av sträckan mellan km 5-7. Det blir inte helt flackt men eftersom jag springer fram och tillbaka ett par gånger på intervaller som är ca 2-3 km långa får jag alltid löpning både uppför och utför.

Där borta strax efter högersvängen på cykelbanan ligger den, högsta punkten på min vanligaste löprunda! Bild från ett pass tidigare i vinter.
Lite stretch efter gårdagens löprunda på just Standardmilen

Igår sprang jag som sagt en knapp mil på min Standardmil. Med huvudet fullt av jobbtankar (mer om det i ett annat inlägg) så startade jag med lugn jogg i 5 min/km och höjde gradvis tempot ner till 3:56 min/km med god kontroll på den sista kilometern och ju snabbare jag sprang desto mindre tänkte jag jobb och desto mer var jag bara här och nu med min hållning, min andning och mitt löpsteg. Klev nöjd innanför dörren med ett leende utan jobbtankar i skallen så tack! Tack Standardmilen för alla gånger du legat där och väntat mig på mig! Tack för alla löprundor vi tillbringat ihop!

Hur ser din vanligaste runda ut? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar