måndag 25 maj 2015

Tendinopati i hamstringssenan - Jag brukar vara duktig på att lyssna på kroppen men den här våren har jag inte lyckats med det!

Jag hintade i förra inlägget om att jag fått tråkiga besked av naprapat och att jag haft en känning i baksida lår. För en vecka sedan var jag på mitt första besök och efter att jag berättat om förloppet gjordes styrketester vilket visade dels att jag var starkare i höger än i vänster och att jag var starkare i framsida lår än i baksida vilket inte är så ovanligt. Att vara helt symmetrisk vad gäller styrka är ovanligt utan de flesta har obalanser vi bör jobba med. Däremot var jag inte sned i höft eller rygg vilket jag hade hoppats vara orsaken.

Jag fick tuff massage och efter klämmande och tryckade var det tydligt att senan som fäster de tre hamstringsmusklerna semitendinosus, semimembranosus och biceps femoris vid sittbenet, se pil nedan, var irriterad vilket tydligen är en typisk overuse-/löparskada. Tendinit är det medinska begreppet eller egentligen tendinopati (vilket betyder sjukdomstillstånd i en sena) eftersom tendinit (inflammation) eller tendinos (sjukdom i senan) kräver magnetröntgen eller annat bilddiagnostik för att bekräfta diagnosen. 

Jag fick massage, värmebehandling, akupunktur och slutligen laserbehandling. När vissa fibertrådar i senan är trasiga bildas ärrvävnad och nya blodkärl växer in för att försöka läka senan och då läker det fel om jag förstått det rätt och laserbehandlingen syftar till att få bort de här blodkärlen. Senan i sig har dålig blodförsörjning vilket gör att det kan ta tid att läka. Det tråkiga beskedet var att jag fick löpförbud i åtta veckor och det nu när Sverige är som vackrast efter den långa vintern och den kalla våren. 

Det är senan som fäster hamstringsmuskulaturen vid sittbenet som är överansträngd

Det är viktigt med vila och att undvika stötbelastningen som löpningen ger hur bra teknik man än springer med. Därav löpförbudet. Jag får konditionsträna med cykling och cross-trainer, roddmaskin etc vilket inte ger någon belastning. Naprapaten nämnde att den här skadan är vanligast hos bålsvaga löpare med en sittande löpstil där baksidorna inte aktiveras men noterade att det var lite atypiskt eftersom han konstaterade att jag var stark i bålen. 

Självklart var det ett tråkigt besked, jag är helt ovan vid långa skadeuppehåll, och har ju en lång svit som nu bryts och stannar på 79 raka månader med 100 löpta kilometer eller mer per månad. En månad till eller varför inte 21 månader till hade varit roligt och något att berätta för barnbarnen om...

Självklart var det lite tjurigt och jag lade en hel del fokus på det första dagarna men är vid rätt god mod ändå nu efter en vecka. Mitt signum under de här åren har ju varit kontinuiteten och skadefriheten och en stor del av resultatutvecklingen kommer nog därifrån ihop med hyfsat fokuserad träning och en hel del pannben! Däremot, om jag lyfter blicken lite, löpningen har inte varit så rolig i vår när det gått så tungt och jag varit så sliten. Jag är också hellre skadad nu när jag ändå inte har några mål i närtid än i höst när jag vill vara frisk att springa New York Marathon och åtta veckor (eller vad det nu slutar på) är faktiskt ingen katastrof. Jag är en motionär, tänk på Susanna Kallur som varit borta i flera år, tänk på elitidrottare som har sporten som yrke, min fru tycker jag ska skänka en tanke åt alla träningsgalna gravida kvinnor som inte får/kan träna och det finns faktiskt saker jag kan göra som gör mig både svettig, trött och andfått ändå.

Jag får dessutom skylla mig själv! Jag vet precis vad som startade det hela. Strax innan påsk hade jag försökt vila bort min förkylning och när det bara kändes lite bättre körde jag ett lättare banpass på Påskafton inför en eventuell start i Påsksmällen på annandag påsk. Detta trots att jag var trött och sliten. Passet gick trögt. Ändå avslutade jag det med att köra 2x100m på i princip max på trötta muskler. Det var dumt, mycket dumt! Baksidorna pallade nog inte den accelerationen och efteråt fick jag ont i skinkan och trodde jag åkt på en sträckning eller en liten muskelbristning. Det enda rätta hade naturligtvis varit mer vila. Jag brukar vara duktig på att lyssna på kroppen men den här våren har jag inte lyckats med det! 

Löpningen har som sagt känts tung och tråkig under april och maj och det känns lite som om jag svikits av en lång och kär vän, inte för att jag nu blivit skadad utan innan dess. Det har varit mycket tråkigare än vanligt och saknaden efter att känna mig i form har varit stor vilket är precis samma känsla jag hade våren 2013, senast när mina blodvärden var låga och även våren 2011 var det samma visa faktiskt. Därför kommer kanske det här uppehållet lägligt ändå. Jag försöker tänka så!

Jag har varit lockad av cykling ett tag som ett till löpning men jag är löpare och kommer aldrig cykla Vätternrundan och vill inte in i prylhysterin som cyklingen lätt leder till. Ska jag ha något med kvalité så kostar det också en slant och det blir ytterligare en pryl att förvara. Kanske letar jag något begagnat efter Vätternrundan, kanske köper jag en cykel förr eller senare ändå, kanske långt senare för att ha variation i träningen.

Jag tränade ändå en del förra veckan med fyra cykelpass varav två tuffa. Första 10x1 min med 30s vila och 4x15sek max med 15 sek vila och det var tufft och jag svettades floder. Andra passet 4x4 minuter med aktiv vila och det var också rejält jobbigt. Distanspass ute på min gamla MTB på en kuperad grusrunda jag ofta springer och som jag kallar Tre Sjöar-rundan eftersom den passerar just tre olika sjöar. Det hade varit en magisk kväll att springa med ny, skir grönska och all fågelsång. På cykel i hög fart susar det för mycket i öronen för att uppfatta allt på samma sätt. Veckan avslutades med att jag igår cyklade 53 km på en lånad racer och snittade drygt 27 km/h och det var roligt att susa fram längs vägarna även om det kändes lite läskigt först med fastlåsta skor, smalt styre, hög fart och trafik. Idag har jag ont i rumpan eftersom jag cyklade i ett var vanliga löpartights utan vaddering. 



Jag vet inte hur jag tränar effektivast på cykel, kan inget om watt men så länge jag får puls, blir andfått, svettig och trött är det nog bra så jag testar mig fram.

Jag har varit på mitt första återbesök hos naprapaten för mer behandling. Fokus är fortsatt behandling parallellt med ett styrke-/rehabprogram jag ska köra fyra-fem gånger i veckan eftersom att bygga upp styrkan är viktigt för att förbli frisk och undvika återfall. Jag var redan mindre stel och vi körde igenom övningarna i första delen (av tre) i rehabprogrammet och jag fick beröm för min bålstyrka vilket innebär att första fasen kommer avslutas redan 1/6 när tredje besöket är inbokat. Förhoppningsvis innebär det att det inte kommer ta åtta veckor innan jag återigen knyter löparskorna! Jag har redan varit ganska flitig att köra programmet flera gånger och jag gör några av övningarna varje dag och jag känner att det tar bra i musklerna och jag känner mig redan starkare. Lite sliten i musklerna blir jag också så idag har jag tänkt att vila helt och bara köra foamroller för att mjuka upp området där skadan sitter.

tisdag 19 maj 2015

Lång statusrapport

Hej igen bloggen....

Ett intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, en segdragen virusinfektion, extra mycket på jobbet då jag täckt upp för kollega och låga blodvärden på det, där har ni den trista korta versionen av det här inlägget och varför det till slut gick ut över löpningen! 

Hur är status då? Det är fortfarande högt och lågt, gott och blandat vad gäller träningen och övriga livet, vissa dagar är jag pigg och kan träna bra, andra är jag trött och kan endast med svårighet jogga men den senaste veckan har det känts klart bättre och jag är mycket piggare nu än för ett par veckor sedan! Klockan föreslår konsekvent längre återhämtningstider efter passen samtidigt som den ändå påstår "Recovery Good" i början av varje pass. Känner ändå påtagligt att mitt behov av återhämtning är större än vanligt.

Jag har varit på läkarbesök och tagit prover som visade att mina blodvärden inte var så lysande men inte heller superdåliga den här gången. Jag har skrivit om min historia kring detta tidigare för er som inte läst bloggen så länge. Både Hb, järn och S-Ferritin (som är ett protein i blodet som järnet binder till och som utgör kroppens "järndepå") låg precis på eller under referengränserna. Depåerna töms först och sedan sjunker Hb. Det hela är lite förvånande denna gång då jag faktiskt inte slarvat med järntabletterna i vinter/vår p g a att jag känt mig pigg utan faktiskt ätit regelbundet hela vintern och riktigt mycket järn senaste två månaderna. Den goda nyheten är att det går ganska snabbt att åtgärda, den tråkiga är att jag alltid blir lite ytterligare "sänkt" vilket helt och hållet sitter i huvudet då jag blir påmind om att det faktiskt är något fel på mig och att jag inte har de rätta förutsättningarna eller en kropp som fungerar perfekt men det är ju bara att gilla läget och efter ett tag brukar jag komma igen mentalt. Jag har sedan dess ätit rejält höga doser med järn dagligen och det börjar ge effekt nu, jag är piggare, mer koncentrerad utan att tröttna och löppassen går fortare i samma ansträngning.

På gång igen? Kanske, känslan på just det här passet var bra, på nästa fullkomligt katastrofal...

Det lutar väl åt något slags utmattningssyndrom/utbrändhet "light" men utmattningsdepression är det inte eftersom jag varken är nedstämd, ledsen eller deprimerad. Jag mår inte dåligt på grund av några relationer, inte på grund av något i familjen eller på jobbet. Jag har bara varit rejält sliten och trött och jag känner igen symptomen från när jag tidigare haft dåliga blodvärden så däri ligger en stor del av förklaringen!

Tittar jag tillbaka så ser jag ett väldigt intensivt 2014, löpmässigt och familjemässigt, hösten innehåll ett svårt benbrott med lång rehab för yngsta sonen, när den processen var klar bröt äldsta sonen fingret, vi har hyrt häst hela året (några veckor till nu) och det har inneburit extra krav och extra åtaganden.på oss även om äldsta dottern har skött det helt perfekt. Jobbmässigt har det varit intensivt och jag har täckt för en föräldraledig kollega ett par månader fast jag bara jobbar 80%. En massa (mestadels roliga) aktiviteter med barnen är ju standard med fyra barn men sett utifrån, så visst har det varit mycket en längre period, alltför mycket faktiskt.

Träningsmässigt har jag stått över en del pass, skippat transportlöpningen helt under en period. April blev ändå en OK träningsmånad och jag återföll lite i slutet av månaden till dumstrutbeteendet att springa några pass bara för att få lite mer mängd i dagboken - Inledde maj - trött på att jogga omkring och fundera över hur jag mår - med ett tänk om att springa mer fart och skippa vissa utfyllnadspass men fick ett bakslag och det fungerade inte som jag ville. Tidigare har jag varit ett välkalibrerat maskineri med örnkoll på min egen kapacitet och kunnat skissa på ganska tuffa pass och ändå kunnat matcha dem perfekt, den förmågan har jag inte haft nu utan har fått avbryta en hel del pass eller ändra målsättning under passen. Ökade järnintaget efter läkarbesöket, lade in fler dubba vilodagar Vilket gjorde gott. Löpningen känns kantig, orytmisk och utan flyt och som allt ovan inte var nog kan känslan nog till viss del förklaras av att jag också under flera veckor haft en känning i vänster baksida lår. Känningen vandrar runt lite, först trodde jag det var en bristning som jag ådrog mig efter ett banpass i Påskhelgen men det är nu så länge sedan så det tror jag inte längre men det stramar när jag går och springer. Jag vilade extra under Kristi Himmelsfärdhelgen och kände inte av det i vila men när jag på söndagen sprang ett i övrigt bra pass tröskel (3++2+1+1+1 km i sub 4 min/km, totalt 17 km) kände jag tyvärr av det igen och även dagen efter i vila. Det går att springa med men känns hela tiden, extra mycket i högre fart. Jag bokade in mig hos en naprapat som tyvärr inte hade några goda nyheter men vad som sades väntar jag lite med att skriva om då det här inlägget redan är långt och jag vill ägna ett eget inlägg åt det efter nästa besök som är på torsdag.

Så, den långa versionen varsågoda. När det gäller "att leva löpning" som jag skrev om för ett tag sedan så kämpar jag fortfarande med min skärmnärvaro, det är så slentrianmässigt lätt att plocka upp mobilen och slösurfa en stund bland Instagram, Twitter och Facebook men som Magnus så insiktsfullt skrev i en kommentar på förra inlägget, "De sociala mediernas dragningskraft och positiva pushande när man är uppåt kan vara lika pressande och negativt belastande när man känner sig nere..." och så är det verkligen, det har mest gjort mig frustrerad utan att ge mig något så jag har försökt, men inte helt lyckats, minska min skärmtid och istället göra saker som att spela spel med barnen, ta en promenad, cykla en sväng. Frisk luft och tid att tänka som har gett mig väldigt mycket mer än kända och okända människors frukostar och träningsselfies. Så är läget, inte på topp med andra ord men jag kommer igen även om jag just nu faktiskt inte är så säker på det...

tisdag 21 april 2015

Pausar lite

Hela jag är väldigt mycket fram-och tillbaka just nu. Jag försöker minska min skärmtid, samtidigt kollar jag på Boston Marathon på paddan när jag lagar middag, en del träningspass går helt OK och är sköna, som idag när jag joggade runt Brunnsviken på lunchen i fantastiskt väder och avslutade med en snabb fyrahundring på bana som också kändes bra. I söndags däremot hade jag planerat att springa en halvmara på träning och kanske t o m avsluta med en kort fartökning men det var tungt från första steget och efter 8 km satte jag mig ner på en sten vid vägkanten, ledsen, uppgiven, frustrerad och funderade länge länge över min löpning innan jag joggade hem igen. Funderade över om det är värt att fokusera så på löpning när den just nu inte ger mig något tillbaka utan bara förstärker en negativ spiral av tankar och beteenden.

Jag upplever mig inte speciellt stressad, t ex på jobbet eller hemma, men det är klart att det är en hel del att pyssla med så här års, som alltid med två tonåringar, två mindre barn som alla har aktiviteter, hus, trädgård, träning. Livet helt enkelt. Ändå är det som att den totala "belastningen" är lite för stor för att jag ska orka med träningen på ett bra sätt just nu.

Jag är inte i form, jag är trött och har ett ökat sömnbehov och ofta känner jag att passen som ändå är lätta, sliter mer än de ger. Jag vill en hel del, tävla t ex men förmår absolut inte, inte just nu. Dessutom förmår jag inte glädjas lika mycket åt andra löparkompisar som är igång med sina säsonger och tränar bra och tävlar fint utan har fullt upp att hantera mina egna tankar om min egen löpning och så vill jag inte ha det! Att i det här läget föra träningsdagbok som följs av över 160 trevliga, peppande löpare och skriva en fortfarande relativt välbesökt blogg där jag mest tjatar om hur jag fortfarande känner mig förkyld förstärker bara redan tänkta tankar och tankemönster och leder inte till något bra och är heller inte roligt att läsa om i längden.

Jag har därför ikväll, för en period, stängt min träningsdagbok så att ingen mer än jag ser mina pass och jag kommer också att pausa härifrån under i alla fall ett par veckor. Hur länge det blir beror på hur jag känner mig framöver. Min väg ur den här känslan består i att springa utan krav under en period, springa mycket i skogen och just nu njuta av vitsipporna, springa när jag vill springa, inte för att jag känner att jag måste eller borde komma upp i en viss veckovolym, tillgodose mitt sömnbehov, spendera mindre tid på sociala medier som fullkomligt exploderat av löpning på ett sätt som inte existerade för ett par år sedan där varje webbsida, tidning och lopp har sidor på Facebook, Twitter och Instagram.

Jag skriver detta för att ni läsare under en period inte ska behöva klicka in här med förhoppning om att läsa några nya inlägg. Ta hand om er, njut av högtidsstunden för löpning just nu så hörs vi säkert snart igen!

torsdag 16 april 2015

#tbt

Tack för fina och insiktsfulla kommentarer på förra inlägget! Det ger perspektiv efter snart sex års skrivande! Vi är inne i april, den viktigaste månaden för ett av de lopp som betytt mest för mig. Jag syftar på naturligtvis på Stockholm Marathon. Jag har sprungit det fem gånger och några fler gånger blir det säkert, jag har mitt personliga rekord därifrån, jag sprang under tre timmar där den rekordkalla upplagan 2012 och det är ett av Sveriges finaste löpararrangemang - tycker jag - men det är inte det jag ska skriva om nu utan hur betydelsefull träningen inför Stockholm Marathon har varit för mig. Trowbackthursday #tbt som det heter! Stockholm Marathon har get mig en struktur och en motivation jag saknat de år jag inte varit anmäld!

För det är ofta så, vi kan sträva mot tidsmål under en lång tid men när väl tävlingsdagen är där och vi klarar den här målsättningen så är glädjen ofta relativt kortvarig innan hjärnan siktar vidare. Det är istället träningen mot målet som utgör den långsiktiga tillfredsställelsen för att förenkla det som Karin Boye en gång uttryckte.

Stockholm Marathon 2010 och min första lyckade mara när jag sprang jämnt och hade kul! Gamla bilder i det här inlägget jag använt flera gånger förut men viktiga och fina löparminnen för mig, minnen jag kommer bära med mig, kanske resten av livet! 

Efter att ha sprungit Stockholm Marathon 2008, 2009 och 2010 var jag trött på att ge mig ut på tidiga, vintriga långpass och beslutade mig för att stå över 2011 och satte istället upp målet att springa milen under 38 minuter vilket jag gjorde i juni på bana på tävlingen Enhörna Challenge. Våren innehåll några sporadiska långpass men inte några av maratonlängd över 30 km utan fokuset låg mera på fart och jag tyckte träningen var rolig!

Enhörna Challenge 10000m på bana och sub38 på milen för första gången!
2012 hade jag återigen motivationen för maraträning och en satsning mot sub3. Den strukturerade träningen som jag för första gången delade in i block med olika fokus (fart, marafart etc) beskrev jag ingående på bloggen hela våren 2012 och fokuset och satsningen gav också 2:59:01 den där kalla junidagen.

Rekordkalla upplagan i Stockholm 2012 och sub3 första gången! Minnesvärt att flera anledningar

Våren 2013 stod jag över igen och det var en säsong som började uselt, jag var övertränad och seg i benen, sprang min sämta mil någonsin på Premiärmilen på våren och först till Kungsholmen runt i maj var jag någorlunda tillbaka i min normala form även om tiden blev något sämre än jag hoppats på även där. Hela den vårsäsongen saknade jag fokus och inte förrän jag anmälde mig till mitt hittills enda Lidingölopp på hösten fick träningen det fokus jag verkar behöva för att träna på som bäst. Säsongen 2013 avslutades sedan med ytterligare en mara sub3 och dessutom ett VDM-guld som extra bonus på Vintermarathon


Silvermedaljen bärgades på mitt hittills enda Lidingölopp 2013
Sub3 igen och också VDM-guld i M40! 

Årets säsong påminner ganska mycket om 2013 ännu så länge, inget tydligt mål i sikte i närtid och dessutom en känsla som inte är på topp. Efter en intensiv säsong 2014 behövde jag en mental paus från tävlandet och det fick jag efter Vintermarathon 2014 som avslutade förra årets tävlingssäsong och som 2014 gav ett VDM-silver i M40 och min fjärde sub3-mara. Nu känner jag jag haft den paus jag behöver från tävlandet och skulle gärna komma igång igen men prio nr 1 är fortfarande att bli helt frisk och därefter försöka bygga upp något som kan liknas en OK löpform igen.

Vintermarathon anno 2014

Ni som siktar mot Stockholm Marathon i år tycker jag ska planera era längsta långpass mot slutet av månaden, gärna uppemot 36 km. Så många kilometer som möjligt i er tänka marafart och några pass i en fart som är högre än så kommer ni också ha nytta av när startskottet ljuder på Lidingövägen den 30 maj. Jag hoppas kunna stå på Norrmälarstrand och heja på er!

Jag är igång igen och har tränat varje dag den här veckan även om det fick bli ett kort styrkepass hemma i måndags då jag helt enkelt inte hann ut och springa! Den rekordsega förkylningen jag är så trött på (att skriva om) håller jag nu på att besegra, snorar bara lite nu och känslan i kropp och skalle är bättre igen. Nu börjar fokuset att komma tillbaka i någon slags acceptabel form och så hoppas jag kunna springa någon tävling igen, helt utan fokus på att prestera på topp, utan bara för att jag saknat det!

Det tar inte direkt emot att ge sig ut och njuta i löparskorna nu bland vitsipporna!

fredag 10 april 2015

Bloggtankar (i brist på löpträning)

Inspirationen att skriva just nu är inte så stor och det märker säkert ni läsare av också? Nu var det en vecka jag skrev senast. Även om jag tycker det är viktigt att skriva i både med och motgång så är lusten att skriva mycket större när löpningen går bra vilket väl är naturligt. Bloggen är heller inte den träningsdagbok den var från början där jag skrev om nästan varje pass och då är det inte lika "lätt" att ofta producera krönikor/kåserier/tankar/funderingar i inlägg.

Jag har börjat funderat lite på hur länge jag ska fortsätta skriva! Efter mer än sex år är det inte bara att sluta utan en process som får ta sin tid. Jag går ibland av olika anledningar tillbaka och läser gamla inlägg och tycker ofta att de är riktigt bra skrivna med bra formuleringar om jag får säga det själv och det får jag ju. Ofta klart bättre än jag skriver nu och kanske är det så att min blogg "peakade" redan för ett par år sedan?

Jag har "levt löpning" under en ganska lång period nu - flera år. Med "levt löpning" menar jag att jag tränat ambitiöst, haft tidsmål som tidvis varit tuffa och lagt mycket fokus och mental kraft på löpträningen, skrivit den här bloggen och fört träningsdagbokdet samtidigt som det varit fullt upp på många andra håll i mitt liv också och kanske börjar jag faktiskt tröttna lite på att blogga, prenumerera på löpartidningar, läsa om löpning i samtliga mina sociala medier trots att jag faktiskt gillar det och gillar personerna jag följer i dessa kanaler. Missförstå mig inte nu, jag älskar fortfarande löpning även om jag haft en liten svacka ett tag nu men kanske är det som Tove Langseth så bra uttryckte det när hon beslutade sig för att sluta blogga förut; "Att hon ville ha löpningen för sig själv ett tag". Lite så känner jag just nu faktiskt!

Jag läser just nu Björn Ferrys bok "Ferry Tales" där han skriver: "Jag vill inte fastna i att ägna flera timmar om dagen åt att växla mellan Twitter, Facebook och kvällstidningarna" (min kommentar: det sista gäller inte mig, har inte köpt en kvällstidning på säkert 15 år...). "Jag har något Lutherskt krav inpräntat i mig, det jag läser ska ge mig något, inte bara nöje för stunden, nåt mer, kan inte precisera vad riktigt men jag mår ofta lite sämre när jag kastat bort två timmar av livet på förströelse".

Jag håller inte helt med Björn Ferry här, jag tycker trots allt att förströelse behövs, t ex som avkoppling men de här raderna slog ändå an något hos mig.

Jag har mitt första maraton utomlands framför mig i höst, något jag ser fram emot och jag har tänkt att skildra den resan på bloggen och jag har förhoppningsvis också en löparsäsong innan dess även om den just nu är lite suddig i konturerna då tävlingslusten inte riktigt infunnit sig och min evighetssega förkylning ännu håller sig i sitt grepp.

Många bloggar jag en gång läste har tyvärr gått in i glömskan och försvunnit. Det finns en mängd andra men tyvärr inte så många av de slags träningsbloggar jag helst läser. Av och med bloggare som vill något mera med sin löpning. Satsa lite mera. Har både en ambition och en plan på vägen dit och skriver om det. Alla dessa hälsobloggar som nu vuxit fram tycker jag är ointressanta; smoothies, chiafrön, kvarg och matchade outfits har säkert en publik men vad som är hälsa är så otroligt individuellt beroende på livssituation, jobb och en massa annat och för mig ter sig dessa hälsobloggar som ointressanta och ängsliga även om jag också gillar snygga träningskläder.

Ja, det var en parentes. Hela inlägget kanske var en parentes men jag kände ett behov av att formulera dessa tankar i brist på löpträning som det är just nu. Förkylningen är i alla fall så pass bra att jag ikväll ska ut och lågpulsjogga en sväng! Och ni behöver inte oroa er, någon omedelbar nedläggning av 4:30-fart genom tilvaron är inte aktuell. Som jag skrivit så många gånger tidigare har den här bloggen gett mig så otroligt mycket mer än jag någonsin kunde föreställa när jag började skriva och att bara sluta skriva helt plötsligt varken vill eller kan jag. Trevlig helg på er fina läsare!


Imorgon blir det innebandy i Örebro, sonens (med nr 14 på tröjan) lag Nykvarns IF P01 spelar sista cupen för året!

måndag 6 april 2015

Påsksmällen utan nummerlapp

En skön påskhelg är förbi. I träningsväg innehöll den ett blåsigt banpass på påskdagen, 2x1000-2x800-4x400-2x100m. Tanken var någon form av flytfart inför en eventuell start i dagens Påsksmällen 10 km men så blev det inte alls utan intervaller sprangs för fort utan någon direkt pangkänsla, OK ändå. Det blev till slut Påsksmällen idag men som åskådare utan nummerlapp. Jag velade in i det sista i det fina vädret och en stor del av mig ville gärna springa men förkylningen har inte helt lämnat mina luftvägar och då kändes det onödigt att försöka maxa på milen. Dessutom känner jag mig, ovanligt nog, fortfarande inte speciellt tävlingssugen. Jag vet inte riktigt varför men accepterar att det är så och valde istället att följa med David som skulle springa och titta på loppet från sidan. Jag vet sedan tidigare att det är motiverande och så var det också idag!

Påsksmällen är ett av dessa små, lokala arrangemang, dessutom inte långt från storstaden som förtjänas att upptäckas av många fler! För en billig anmälningsavgift eller snabb efteranmälan får man ta del av ett genuint arrangemang fjärran från massloppens trängsel, dyra avgifter och allmänna hysteri. Klart att de stora loppen bjuder på upplevelser de mindre loppen inte kan matcha men det är en väldigt familjär och välkomnande stämning på de mindre loppen. David sprang fint på 38:35 och överlag gjordes fina prestationer av de jag känner.

Jag är ändå tillbaka i träning efter förkylningsuppehållet och det går åt rätt håll om än sakta och fokus i veckan blir en hel del löpning om än i lugn fart med hopp om fortsatt bättring. Ikväll rullade jag 15 km i femfart och det var skönt att bli av med lite stelhet i baksida lår efter banpasset i påskhelgen. Snart hoppas jag förkylning är ersatt av form och tävlingssug, tills dess gäller tålamod.

Avslutar med en del bilder från Påsksmällen.









Damvinnaren Dace Landström, Vallentuna




SVT-Sporten och Enhörnalöparen Peter Jonsson agerade speaker

Vinnaren på 10 km Lasse Johansson, Enhörna


Niklas Sydow, Fredrikshof

Robert Holmgren, Huddinge AIS vann M40 med 37:11


Patrick Pring, Tumba
David i mål på 38:35
Gabriel Littson Enning som på söndag springer Paris Marathon!

onsdag 1 april 2015

Återfunnen rörelseglädje!

 Undantaget en lätt jogg i fredags har jag vilat nio dagar från löpningen p g a förkylning. Jag har som jag tidigare skrivit känt mig snorig en stor del av vintern och på slutet känt att träningen inte riktigt "tagit", snarare tvärtom. Jag blev också därefter hängig, fick ont i kroppen och var extra trött så att vila från träningen har känts självklart. En dryg vecka har gjort benen helt återhämtade från den träningsvärk och stelhet jag haft tidigare från min flitiga träning i februari och början av mars. Det går ganska fort att vänja sig av med träningsrutinerna och plötsligt går dagarna fort förbi utan att någon större saknad efter träning infunnit sig. Förmodligen är kroppen så smart att de tankarna först kommer när kroppen börjar bli redo att träna igen för precis så var det. Jag igår vaknade och kände mig pigg i kroppen med bara lite lätt snuva kvar och med en stor längtan efter att få springa.

Jag beslutade mig därför för att prova ett lätt löptur i skogen igår kväll, för att inte luras att dra i väg i för hög fart på asfalt.

Att springa i skogen när det skymmer är något alldeles extra. Det är så påtagligt att hela skogen förbereder sig för natten med stillheten och mörkret som sänker sig mellan grenarna. Jag stannade vid det gamla kalhygget som skogen så sakta håller på att återerövra och bara lyssnade. Inte sällan ser jag älg stå och kalasa på sly eller en räv på jakt snabbt pila förbi trots att jag bara är ett par kilometer in i skogen. Spåren efter vildsvinens bökande bredvid stigen syns också överallt. Lyssnade på den absoluta tystnaden och den talrika fågelsången. Kanske skvallrade de för skogens alla övriga djur och väsen om min färdväg längs den dunkla stigen? Kanske samlades i de långa skuggorna längs med stigen för att tyst iaktta mig och tala om att vi finns här och ser dig men du ser inte oss. Liksom tidigare höll jag utkik efter det vargpar som enligt många bekräftade rapporter skapat ett revir där jag springer men naturligtvis såg jag inte några gråben. Jag skulle gärna se dem i skogen, på lite håll. Att plötsligt ha dem på stigen tio meter framför mig har jag inte lust med. Å andra sidan står jag nog inte på menyn. Varför välja en långdistanslöpare i segt tightsfodral på 67 kg när skogen är full av 500 kg färskt älgkött? Dessutom hör de nog mig och håller sig undan långt före jag ser dem!

Ljud färdas långt i stillheten och ganska snart blev jag bryskt återförd till civilisationen från dagdrömmerierna eller snarare då kvällsdrömmerierna av Glassbilens metalliska trudelutt i våra kvarter ett par kilometer bort. Jag fortsatte min tur längs skumma, leriga stigar, fuktiga bergshällar där ståldubbarna i mina skor erbjöd fint fäste och mot slutet blev det så pass mörkt att jag både hade svårt att urskilja stigen, träden bredvid stigen och all sten längs med stigen avtecknade sig enbart som lite ljusare fält i marken utan möjlighet till avståndsbedömning. Vanskligt vilket gjorde att det redan måttfulla tempot passerade 7 min/km men utmärkt proprioceptionsträning förstås.

Jag log för mig själv sista biten hem. Det var så underbart att återigen känna glädjen i det enkla, i den totala närvarokänslan, rytmen, balansen, i att förflytta sig springandes, det bekanta rörelsemönstret, armarnas rytmiska pendling, fotens kontakt med underlaget, ljudet av mina andetag, parerandet av ojämnheter, hur de lätta benen svarade direkt på minsta förändring i tempo eller riktning. Hur kroppen kändes perfekt konstruerad för att i takt och harmoni göra just detta - springa! Det är ju detta det handlar om! Rörelseglädjen! Så lätt att tappa bort emellanåt i strävan efter det perfekta träningsupplägget, de tuffa passen och de ambitiösa målsättningarna!  Ja, jag fick som ni märker helt enkelt lite "feeling" igår kväll på löprundan :-) och energin löprundan gav räckte till långt efter att löprundan var slut!

Jag är en så mycket bättre person när jag får springa!

Ingen telefon fick följa med igår utan bilderna är från samma skog men från andra tillfällen



torsdag 26 mars 2015

Pausat

Förra veckans träning var uteslutande av lätt karaktär förutom ett par väldigt korta inslag av löpning i hög fart. Löppasset med några elever ur dotterns klass gick bra trots att inte så många dök upp till slut, vi körde uppjogg, gemensam löpskolning och avslutande backintervaller och det verkade som om de uppskattade det i alla fall. Den rejäla löpskolningen gav åtminstone mig en rejäl träningsvärk i vader och baksida lår som satt i ett par dagar.

På lördagen sprang jag ett lätt distanspass i solen och det var enbart skönt och lätt men på söndagen tänkte jag fartleka genom att springa 3x3 km där varje trekilometare skulle springas progressivt enligt 4:30-4:15-4:00 min/km – ett i vanliga fall ganska soft pass som ändå ger variation. Det kändes lätt till en början men när jag skulle komma ner i 4 min/km så lyckades jag inte med det trots att jag stretade på ganska bra så jag stannade benen och klockan och helt enkelt tog mig en funderare för att sedan avbryta passet och jogga hem. Jag lade in passet i träningsdagboken och fick en massa klok input från mina ”joggkompisar”.

Jag skrev nyligen om att jämförelsen med förra våren var deprimerande trots att träningen sett ungefär likadan ut och bestämde mig för att faktiskt titta lite mer i detalj huruvida det påståendet var sant och det var det ju inte riktigt.

Januari 2015 var faktiskt en bättre träningsmånad än samma månad 2014 då jag var sjuk i ett par omgångar. Räknar jag fart-och backpass som "kvalitetspass" sprang jag sju pass i januari 2015 mot bara två januari 2014. Mängden var ungefär lika hög, drygt 250km men långpassen var fler 2014. I Februari i år sprang jag fem kvalitétspass, främst längre trösklar och backe mot åtta motsvarande pass i februari 2014 men då har jag också räknat två snabba långpass i februari 2014 som kvalitétspass.

Det är nu i mars som skillnaden mot förra året blir uppenbar. I år har jag främst transportsprungit lugnt och sprungit två tröskelpass på åtta respektive sju kilometer i fart strax under 4 min/km där känslan inte direkt varit på topp. Jag kommer ha sprungit drygt 200 km innan det blir april. Mars 2014 var på alla sätt en rekordmånad, 270km löpning vilket är ”PB” på en månad för mig, 5000m tävling i hög fart, ett par riktigt bra, längre snabbdistanser, tröskelpass, två bra pass med tusingar, backe och två riktigt bra långpass, totalt nio kvalitétspas och utan någon förkylningskänning förra året säger det sig själv att jag välkomnade april med en helt annan känsla i kroppen då än jag har nu nu, tyvärr…

Stretch av stela baksida lår och sedan har man ju hört att högläge är bra återhämtning...

Jag har känt ett tag att träningen inte ”tagit” trots relativt många mil, med mina mått mätt och eftersom känslan i söndags var att jag snarare motarbetade min kropp som kanske är upptagen med att bekämpa den lågintensiva snuvan jag går och drar på, så bestämde jag att det helt enkelt var dags för en paus! Jag har därför helvilat måndag-onsdag och samtidigt självmasserat trötta ben, lagt benen i högläge och stretchat. Tre dagars vila från löpningen har jag inte haft sedan semesterresan i december. Förkylningen eller snarare snorigheten känns tyvärr inte bättre men inte heller sämre. Ett annat konstigt symptom jag har är att jag hela tiden just nu fryser om fötterna trots fleece-sulor i skorna och det pirrar i fotsulor och vaderna - även nu i vila, nästan som någon slags nervpåverkan faktiskt! Om jag behöver gå upp barfota för att t ex släppa ut kattskrällena på natten så blir fötterna väldigt kalla och jag börjar snora direkt. Märkligt är det!  Den här veckan har inneburit långa dagar på jobbet och tanken var att jogga lätt en sväng ikväll. Regn och rusk och dessutom halsont gör att jag nu väntar någon dag till när jag nu redan vilat sedan i söndags. Kroppen försöker kanske tala om något för mig och vad jag nu än går och drar på är det bättre att det bryter ut och sedan går över. När jag återupptar lätt löpning, förhoppningsvis väldigt snart kommer jag vara lite extra varsam på kroppens signaler och vara försiktig med tuffare löppass under en tid så får vi se om känslan snart vänder!

Jag har preliminärt bestämt mig för att springa Påsksmällen 10 km på annandag påsk om känslan vänder under kommande veckan och även om den gör det kommer jag springa loppet mer som ett bättre träningspass utan några större ambitioner. 

Det blev relativt långt detta men så är läget just nu. Inte så inspirerande kanske men jag tycker det är viktigt att skriva i både med-och motgång. Jag märker att jag inte heller uppdaterar bloggen lika frekvent för närvarande. Skriver hellre när jag har något att säga än dagliga "hej-tjolahopp"-inlägg.

torsdag 19 mars 2015

Vår+Löpning=en kärlekshistoria!

Just nu är det högtidsstund för löpning ett par månader framöver med barmark, sol och en alltmer springvänlig temperatur. Den senaste veckan har vårsolen lyst från en klarblå himmel nästan omöjlig att motstå och förhållandet till löpträning är till synes okomplicerat jämfört med under vintern när det är klart kärvare ibland.

Igår lyste solen så härligt att jag helt enkelt var tvungen att ge mig ut och bara mysjogga längs allt vattnet som finns vid jobbet en stund på lunchen fast jag inte alls planerat det! Så kan det gå!

Förkylningsläget är oförändrat och jag snorar en del utan att ha några andra symptom. Därför har jag tagit det relativt lugnt i veckan med enbart lätt distanslöpning, undantaget några snabbare, spontana fyrahundringar i tisdags, och också valt bort transportlöpning den här veckan.



Jag har Brunnsviken i Stockholm alldeles utanför kontorsfönstret och mera vatten i form av Edsviken alldeles intill

Ikväll ska jag köra ett löpteknikpass med tio sextonåringar! Dotterns niondeklass har någon form av hälsotema just nu och ivern att "samla poäng" och vinna är stor...jag erbjöd mig halvt på skoj att köra ett löppass med dem, något jag inte trodde dottern skulle nappa på direkt men det gjorde hennes kompisar så ikväll är det dags. Jag lär återkomma om hur det gick.

måndag 16 mars 2015

En deprimerande jämförelse

Löpning är väldigt mycket här och nu och man är aldrig bättre än sitt senaste träningspass och tidigare meriter kan man vara glad och stolt över men man gör bäst i att komma ihåg att gräva där man står och att de är just det, tidigare. Just nu är det högtid i löparspåret, kläder kan börjas skalas av när solen tittar fram, läs gärna här hur du går tillväga på bästa sätt och allt går lite lättare. Samtidigt har jag en lätt förkylningskänning som varken bryter ut eller går över och känslan på de snabbare passen är OK men inte så mycket mer.I helgen var det så härligt väder att det blev löpning både lördag och söndag, i lördags en lätt mil, delvis ihop med min fru och i söndags lätt distans följt av 5 km i något som väl kan liknas vid något slags maratonfart.

Jag tittade tillbaka i träningsdagboken och jämförde med perioden januari-mars 2014 och ser att mängden i år är lika som 2014, jag ligger t o m lite plus i år jämfört med förra året. Jag sprang fler långpass förra vintern än jag gjort i år framförallt i januari då jag var ledig men jag hade samtidigt lite av en småstrulig januari 2014 och var sjuk. Jag hittade ett par längre bra, snabba pass, i övrigt ser jag inget som "står ut". Ändå är det lite av en deprimerande jämförelse!

Fjärde mars 2014 sprang jag Storängsözet på 17:52 och därefter sent i mars 2014 - den månad jag sprungit mest, 270 km på en månad - och början av april var jag i vad jag nog skulle vilja kalla mitt livs form! Jag sprang 17 km i 3:57-fart och minns att det där passet kändes mer kontrollerat än vad 7-8 km i samma fart känns just nu. Jag sprang mitt livs snabbaste tusingar, 10x1000m med 1 min gåvila 11 mars och snittade dem på 3:37 min/km och i april 8x1000m med 3:32 min/km i snitt.

Före passet 22 mars 2014 där jag sprang 17 km i 3:57-fart och tyckte det kändes riktigt kontrollerat. Ett av flera lyckade nyckelpass innan Stockholm Marathon förra året! 

Jag hittar heller inga noteringar om att jag kände mig snorig och förkyld vilket jag gör nu mest hela tiden och nej, jag är inte pollenallergisk vad jag vet (vilket jag också kollat) även om jag trott det flera vårar då jag gått omkring och nyst.

Imorgon är det Storängsözet 5000 m igen men jag är inte anmäld i år. Det vore riktigt roligt att springa och lite sugen är jag men det vore ännu roligare om jag kände mig 100% frisk och lite snabbare än jag gör nu även om tävling är bästa träning. Nej, jag vill helst bli av med förkylningskänningen innan jag maxar på 5000 m. Kanske är det sedan att "bara" ge mig ut och springa 5 km det snabbaste jag kan och planka förra årets pass för att framkalla fjolårets hysteriska form? Det har känts skönt att inte ha några tävlingar inbokade men nu börjar tävlingssuget komma smygande lite. Kanske springer jag Påsksmällen i Enhörna annandag påsk även om jag kanske hellre skulle leta upp någon ny tävling jag inte sprungit förut, för variationens skull.

Jag har tränat på riktigt bra länge nu och sprungit fler dagar än jag brukar per vecka och det innebär att de flesta pass springs med ben som inte är så pigga. Jag kommer fortsätta någon vecka till men sedan kommer jag eventuellt prova att minska antalet pass något och se om jag då kan hämta hem lite form efter all den här genomförda träningen.

Storängsözet 2014. Fotograf. Carl Wistedt. Att springa sig i form...

...eller är det bara att hålla tungan rätt i mun så kanske formen kommer...? Foto: Carl Wistedt