måndag 21 maj 2018

Varför är det så få som tävlar i veteran-friidrott?

Vi är väldigt många som springer, i väldigt blandade åldrar. Vi är inte lika många, men fortfarande ett stort antal, som är med i löparklubbar. Av dessa är det ett väldigt litet antal som ställer upp i veteran-tävlingar.

Förra helgen sprang jag Veteran-DM för Stockholm (resultat här) på ett varmt och blåsigt Sätra IP i södra Stockholm, sträckan var 1500 m och precis som i inomhus i vintras kammade jag hem ytterligare ett DM-guld, mitt fjärde i ordningen. Utöver de två jag har i år på 1500m har jag också ett VDM-guld i M40 på maraton (Vintermaraton 2013) och ett VDM-silver i M40 på maraton (Vintermaraton 2014). Förra helgen behövde jag dock bara starta och tre och tre kvarts varv senare passera mållinjen för att kassera in min guldmedalj eftersom jag var den enda (!) startande  i min åldersklass. Tråkigt naturligtvis och givetvis en hundraprocentig devalvering av värdet på guldmedaljen. På VDM-inomhus (IVDM) i vintras var vi i alla fall två startade i M45...

Ett av årets mål var att ta en DM-medalj på 1500 m och det är uppnått två gånger men visst hade det varit mer värt och klart roligare med fler medtävlande men samtidigt kan jag bara tävla mot de som ställer upp.

Mitt lopp är inte så mycket att orda om och det blir ingen race rapport, efter en relativt svag insats i värmen där jag kom iväg kontrollerat utan att förivra mig så gjorde jag ett svagt andra och framförallt tredje varv utan någon rygg i närheten och endast med hjälp av en avslagen spurt de sista tvåhundra meterna lyckades jag med nöd och näppe ta mig under fem minuter med tiden 4:59:97, tio sekunder långsammare än jag sprang inomhus i vintras.



Visst, det var en vacker Kristi Himmelsfärdshelg och säkert fanns det annat som lockade. Totalt var vi ca åtta löpare på 1500 m medan de kortare löpgrenarna och framförallt teknikgrenarna verkar locka lite fler deltagare.

Varför är det så deltagare på sådana här tävlingar? Är det dålig marknadsföring så att för få vet om tävlingarna? Är det en rädsla att tävla och "göra bort sig" i tron att alla andra är så snabba? Är det ett avfärdande av veteranfriidrott som något som ett gäng föredettingar sysslar med? Synd i båda fallen eftersom det både görs väldigt fina prestationer vid dessa tävlingar och framförallt är en väldigt fin gemenskap där alla pratar med alla! Jag blir i alla fall inspirerad och tycker det är häftigt att se deltagare som nått en hög ålder både springa, hoppa längd och stöta kula t ex och hoppas att jag själv har kvar lusten att träna och röra på mig när jag själv är äldre.

Nästa lopp, och nästa mål är att vara topp fem i M45 på SM-milen 10 km i juni, ett mål som just nu, efter den här dåliga träningsvåren känns avlägset, om det nu inte skulle bli väldigt få startande igen men veteran-SM brukar i alla fall locka fler än DM-tävlingar och det finns många duktiga löpare i M45 som jag normalt inte har en chans mot. Jag har snart tagit en hel veckas löpvila i ett försök att få min häl att bli mindre öm, och jag har heller inte haft någon större inspiration till träning överhuvudtaget senaste veckan. Tråkigt men så är det för tillfället och det är bara att inse att det kanske kommer vara så ett tag.

fredag 27 april 2018

Tips på fartpass

Rensade jobbväskan på en massa papper som jag tydligen transporterar fram och tillbaka till jobbet. Längst ner i ett fack hittade jag detta skrynkliga papper och det tog mig några sekunder innan jag insåg vad det var. På två ställen står det 5000 m tävling och 10 000 m och då insåg jag att jag av någon anledning skrivit ner de fartpass jag genomförde sommaren 2017. Eftersom det i poddar och i bloggar verkar finnas en konstant efterfrågan på konkreta tips på pass så tipsar jag helt enkelt om de här passen.



För att sätta träningen i något slags sammanhang så var förra året var min näst bästa säsong och jag gick in i sommaren med ganska bra form efter att ha haft en bra träningsvolym. Jag sprang Atea Mälarmaraton/halvmaraton på 1:22 i april och Stockholm Maraton på 2:54:00 i juni och sedan följde, som alltid efter Stockholm maraton en kravlös period av sommarträning där jag tränade det jag tycker om och är det något jag verkligen gillar så är det intervallträning i splitshorts och linne en ljummen sommarkväll - det är inte mycket som slår det. 

Det var sparsamt med långpass den här sommaren, något enstaka till ett par per månad som det brukar vara för mig efter ett maratonlopp, min volum juni-augusti var mellan 19-23 mil och jag sprang 4-6 pass varje vecka där resten av träningen var ganska lätt distanslöpning och många pass på stig i skogen.

Listan innehåller bara sträckor på intervallerna och inga farter/tider vilket i det här sammanhanget är bra då alla som läser kan anpassa farterna efter sin nivå så här är listan i mer lättläst form:

Juni

Stockholm maraton och efter ett par veckors återhämtning:
4 x 400 m + 2 x 1000m 200m joggvila
5 x 800 m 5 km-fart 200 m gåvila
12 x 300 m 5 km-fart + 3400m milfart på bana
4 x 5 x 120 m flack backe med joggvila ner

Juli

3 x 400-300-300 m 5km-fart, tävlingsförberedande pass
5000 m tävling (bra lopp, nästpers)
8 x 1000 m progressivt från milfart till 5km-fart
2 x 5 x 300 m snabbt från 1500m-fart ner till 1000m-fart
4000-2000-1000-500 m progressivt från milfart ner till 1500m-fart
300+300-200 m flytfart dagen före millopp på bana
10000 m tävling (katastrofdåligt lopp p g a åt alldeles för nära inpå, rookiemisstag)
12 km snabbdistans i halvmarafart

Augusti

2000-1500-3000-1500-500-1500 m halvmaratonfart med 200 m joggvila
5 km snabbdistans hårt
3x2000 m halvmaratonfart+1000 m milfart

Nu är det inte sommar ännu men kanske hittar ni något pass ni tycker verkar kul eller bra och med stundande långhelg för många av oss kanske det passar bra med att inleda mera fartträning med sikte något lopp i sommar? Gillade ni det här så tipsar jag också om ett gammalt inlägg där jag beskrivit några av mina intervallfavoriter, det är från 2013 men står sig bra ännu, ni hittar det här.

Trevlig helg!

torsdag 19 april 2018

Att stärka eller skydda foten i rörelse och i vila - det är frågan

Löpskomarknaden har gjort en 180-graders sväng de senaste tio åren. Det har jag bloggat om förut. Hypen runt Born to Run orsakade en explosion av minimalistiska skor på marknaden med Vibram Five Fingers i spetsen, och ett inte så litet antal följande stressfrakturer i fötter. Det gick några år och HokaOne gjorde succé med sina maximalistiskt dämpade skor. Hoka som också sedan dess gjort en "regression towards the mean" och inte ser lika extrema ut utan mer som övriga märken och idag finns det ganska många skomodeller och märken i segmentet riktigt väldämpade skor med låg vikt och lågt dropp.

Jag har tagit en medelväg. Dropp är så inte så viktigt för mig, springer i allt från 0-10 mm men 4-8 mm är en sweet spot. Låg vikt, bra respons och löpkänsla är det viktigast för mig och jag uppskattar lättare löparskor med bra respons och löpkänsla och naturligtvis en bra passform på mina fötter vilket för mig innebär en lagom tight mellanfot och lite bredare tåbox och det har jag hittat i Salming som är det märke jag sprungit mest i de senaste åren.

Jag har hittills varit skeptisk mot Hoka, framförallt för att jag tror på en naturlig, stark fot mer än skyddsmekanismer. Foten är ett valv och ett valv blir starkare av tryck ovanifrån, inte stöttning underifrån. Ja jag vet, standardkommentaren här: "Asfalt är ett nytt material som vi inte är anpassade för..." point taken.

Jag är lätt, har en ganska låg träningsvolym och har en löpteknik som åtminstone är OK efter mer än tio års löpning även om det givetvis alltid går att förbättra, en kadens på ca 174-176 i lätt distansfart och en ganska mittfota landning. 


Eftersom jag tror på starka, naturliga fötter så jobbar jag en del med fotstyrka hemma. Går gärna barfota inomhus och på sommaren, använder tunna Sneakers, gör ofta diverse fotstretch-och tåövningar som att spreta med tårna åt olika håll, crabwalk etc. 

Men...

Sedan ett bra tag tid tillbaka är jag stel i vänster fot på morgonen och öm i vänster häl. Det kan vara en släng av hälsporre men jag tycker inte det stämmer helt. Jag har aldrig ont vid löpning utan det kommer efteråt och framförallt dagen efter snabbare pass. Det är främst på insidan och framkant av hälkudden och det kan också vara ett irriterat senfäste i Peroneus. Snabbare löpning i tunna skor retar hälen och morgonen efter sådana pass är rejält öm. 


Jag har provat vadstretch, tåhävningar, antiinflammatoriskt, löpvila och inget har haft klockren effekt. Att massera undersidan av foten med en golfboll och främst då runt hälkudden verkar ha en viss effekt och kombinerat med tåhävningar och stretch av vad går det att hålla i schack.

Jag tror fortfarande det är bättre med starka fötter än kompensatoriska och symptomatiska åtgärder som extra dämpning men kanske har jag tänkt fel ändå.

1. Eftersom jag nu springer i ganska tunna skor kanske jag inte ska fresta på fötterna ytterligare när jag vilar genom att vara mycket barfota hemma och göra diverse fotövningar? 

2. Skulle jag vara hjälpt av ett par mer dämpade skor och ge efter och prova Hoka för att avlasta hälen ? 


Jag har tänkt att jag ska träna extra mycket fart den här säsongen men jag måste komma tillrätta med detta först! Eventuella tankar och synpunkter mottages tacksamt.

onsdag 21 mars 2018

Tacksam...

Det blir ett oerhört kort inlägg den här gången, förmodligen det kortaste i den här bloggens historia. Jag vill bara säga att jag just nu är mer tacksam än någonsin tidigare att jag har löpningen i mitt liv. Ta hand om er så hörs vi senare!

onsdag 28 februari 2018

Varken springer eller bloggar...

eller löparen och bloggaren som är på väg att försvinna? Inte mycket verkstad här eller i löparskorna. Det här är det sista gnälliga inlägget, det lovar jag. Det lockar knappast läsarskaror att varannan vecka publicera ett inlägg där jag bara skriver om förkylning och utebliven träning.Jag ser så mycket fram emot att lämna februari med sjukdom, mörker och kyla bakom mig. Som någon skrev på sociala medier igår, "jag är övertygad om att vädret administreras av någon myndighet med väldigt lång handläggningstid, nu kom vädret som beställdes till jul" (fritt återgivet ur minnet). Jag vet att det är vinterns sista dödsryckningar vi bevittnar och det är mig bekant, inte sällan kommer det en "knäpp" i februari innan vårsolen besegrar kung Bore.

Vilodagarna har staplats på varandra och inte har det hjälpt att SJ igår levererade tågförseningar en masse i tolv minusgrader och blåst vilket gjorde att jag tillbringade fem timmar med att ta mig till och från jobbet mot i vanliga fall 2x30 minuter. Att ge mig ut kl. 20:30 i fjorton minusgrader och blåst efter en tolvtimmarsdag på jobbet - så stark är inte min motivation just nu och det är OK!

Jag kan se tillbaka på den sämsta träningsmånaden sedan februari 2011, bara genom ett lunchpass idag lyckas jag med nöd och näppe kravla mig över tio löpta mil på hela februari, tio mil, vad mer målinriktade motionärer springer på en vecka. Bara för att ska jag springa två pass idag och ge mig ut en kort runda ikväll hur jävligt blåsigt och kallt det än är. Det gör inte underverk för min egen självbild att springa så här lite, eftersom identiteten som löpare som vill något mer med min träning än att jogga ett par gånger i veckan sitter relativt fastnaglad i mitt inre efter mer än tio år.


"Fördelen" med att springa så här lite är att jag är sugen på att springa och på de pass jag faktiskt kommit ut på har puls legat normalt kontra fart och lugn distans har känts helt OK, att höja farten om än bara så lite har dock varit väldigt jobbigt men det kan få vara så i februari.

Jag siktar på rimliga målsättningaratt vara "nästan" lite imponerad av mig själv" utan att behöva ta några OS-guld ett tag framöver :-) och ser fram emot odubbade skor, färre lager kläder och vårsol, alldeles alldeles snart.

På återhörande, förhoppningsvis snart igen!

onsdag 14 februari 2018

Tankar under en mancold och ett bloggtips

  • Några dagars påtvingat träninguppehåll räcker för att ifrågasätta om det är värt att lägga ner alltid på träning. 
  • Mer tid hemma p pg a utebliven träning betyder inte alltid mer kvalitativ tid med familjen p g a egen grinighet.
  • Sociala medier är mest av ondo när man är sjuk.
  • Alla andra är ofta i strålande form när jag inte är det. 
  • Jag har onödigt många löparskor (en tanke som aaaldrig slår mig i vanliga fall). I nästa ögonblick; surfar löparskorea.
  • När duschade jag senast egentligen?

En skitvecka följdes av en riktig skithelg. Febriga barn följdes av febersjuk myself hela helgen. Alltså sjuk på riktigt, vi pratar feber på hela 38 grader, vi pratar smärta mellan skulderbladen, snor och så mycket hosta att jag fick gå upp kl. 04:00 i lördags morse för jag väckte både mig själv och hustrun när jag höll på att hosta lungorna ur mig. Vi pratar mancold. Vi snackar mysbrallor, fleecetröja, buff runt halsen och dubbla ullstrumpor.Inomhus. Finns det något ofräschare än mjukisbyxor? Jag har det nästan bara när jag är sjuk. Att inte träna betyder också att det är väldigt lätt att glömma bort att duscha. Ni hör ju själva hur fräscht det låter. 

Att vara en tränande person när man är sjuk är värre än att vara en person som inte tränar. Mycket värre. Att vara löpare med ett Instagramkonto ska vi inte tala om, det är rena rama döden! Sysslolösheten och tidsöverskottet som blir av utebliven träning ger dessutom mer skärmtid och en sjålvplågerispriral istället för att lägga telefonen ifrån mig och läsa en bok istället.

Jag scrollar flödet och möts av leende löpare, rosiga kinder och tummen upp, uppdateringar om härliga pass trots att det är grått, trist februariväder utanför fönstret. Uppdateringar om långpass och extra snabba pass. Det blir genast ännu mera synd om mig och istället för att bli inspirerad blir jag ogin och avundssjuk på ett sätt som verkligen inte är jag.

Det är också en naturlag att samtidigt som jag tror att all min grund och form försvinner av några dagars infektion – i skrivande stund jag har ju faktiskt inte sprungit på åtta hela dygn – så är andras form bättre än någonsin och grundregeln när jag själv är sjuk är att löpare jag följer och brukar vara jämn med sätter personbästan jag inte är i närheten av. Givetvis inträffade det den gångna helgen också med en sub80-notering på halvmaran samtidigt som jag harvat runt i 1:24-träsket sedan 2015. Grattis för tusan då! 

Sluta gnäll och träna mer kanske någon tycker? Det ska jag göra. Det är ju faktiskt väldigt lätt att träna mera när jag inte tränar någonting. I skrivande stund har jag gott om om att återigen bli en löpande människa, kanske redan innan helgen.

Till sist ett tips: Som jag tidigare varit inne på är vi som bloggar om löpning ett utdöende släkte men desto roligare då när jag upptäcker en ny blogg som skriver initierat och bra om löpning med fokus på träning, löpteknik och skor. In och läs A time and pace ni också!



onsdag 24 januari 2018

Jag vet och ändå trillar jag dit...

Jag har en löpmässig svacka, en förhoppningsvis kortvarig sådan. Årets första vecka började bra med några lyckade pass med de senaste två veckorna har jag tränat för lite för att jag ska tycka att det är riktigt bra. Jag snorar mest helt tiden, har sällan pigga ben trots blygsam träningsmängd, jag kommer på mig själv hitta ursäkter, det är för kallt, klockan är för mycket, det är ingen idé att sticka ut nu för en kort jogg o s v på ett sätt jag inte riktigt känner igen. Barnen klagar på att jag springer ”jämt” trots att jag paradoxalt nog inte tränat så här lite på flera år.

Jobbet har krävt sitt de senaste två veckorna med kurs och konferens vilket gett en känsla av att ligga efter, terminsstart med alla aktiviteter för barnen, januari, kallt, mörkt och en allmän uppförsbacke efter en skön julledighet. Jag vet att det brukar vara så här!

Mängd-Jante sitter bakom örat och viskar; ”Se hur mycket dina kompisar tränar, du halkar efter, är du på väg att släppa den mer målinriktade träningen och bara jogga för att det är skönt?”. Tre-fyra mil i veckan är lika med ingenting, lägg ner alla ambitioner”. NEJ, vill jag skrika tillbaka!

Mer än tio års löpträning ger massor av erfarenhet och därmed borde jag också veta att inte tillåta mig att deppa över en tillfällig svacka. Jag vet att en löpdos på tre-fyra mil i veckan i princip inte är något för någon som har några ambitioner med sin löpning men jag vet också hur lite som krävs för att bara underhålla fysiken jämfört med att utveckla den! Jag vet också att jag både klarar och svarar ganska bra på en volym som ligger på ca fem mil i veckan och jag har ju lovat mig själv att inte stressa över utebliven löpmängd i år utan skruva till innehållet på varje pass så att det blir så bra som möjligt istället!

Det finns en anledning till att min genomsnittliga träningmängd de senaste fem åren planat ut vid just fem mil i veckan. Jag får ihop det hemma och kroppen kan absorbera den mängden. Springer jag mer (i genomsnitt, enstaka veckor går bra) blir ”kostnaden” för hög hemma. Jag är frånvarande för mycket, fokuserar för mycket på löpningen, blir sliten, trött och irriterad och det skapar stress och för mycket pusslande. Löpningen tar då för stor plats. Min fru tycker om att träna och jag ser mycket hellre att vi båda har utrymme att träna än att bara jag ska träna väldigt fokuserat.

Jag vet också att det är bra för mig att fokusera lite mindre på löpningen då livet kräver det. Jag har i perioder tidigare fokuserat väl mycket på löpning. Det gör jag inte nu och det är bra. Jag förmår såklart hålla två tankar i huvudet samtidigt men med ett krävande jobb och huset fullt av både tonåringar och yngre barn behövs tankekraften annorstädes.




Jag har inte hunnit lunchträna på ett par veckor och jag tror tyvärr att det senaste långpasset jag sprang var i mitten av november. Får jag till en lunchträning i veckan och ett långpass i helgen kommer januari sluta som en ganska normal månad, så liten är skillnaden och den lilla skillnaden är inte värd att lägga energi på. Det ÄR mörkt. Det Är kallt, halt och dåligt underlag! Det får ta emot och gå lite långsammare så här års! Jag vet från sommaren att jag med ganska få fartpass kan lyfta mig flera nivåer och med min kontinuitet i träningen behöver jag inte oroa mig för att grunden inte finns där. Tålamod. Snart är det vår och därefter dags för linne, splitshorts och snabba skor igen. Jag vet ju det!

Färdiggnällt! Idag blir det lunchträning!


Tre bilder tagna i måndags från min vanliga milrunda. En lugn runda som kändes helt OK och visst är det kallt och mörkt men också väldigt vackert nu...

måndag 15 januari 2018

Race Report IVDM Stockholm 2018 1500 m - 4:50:09 VDM-Guld M45

I helgen gjorde jag tävlingsdebut på 1500 m på veteran-DM inomhus i Sätrahall i södra Stockholm. Ett av årets mål är att ta en VDM-medalj på just 1500 m och dagarna före insåg jag att det målet skulle infrias bara jag tog mig i mål eftersom vi bara var två anmälda i min ålderklass M45.

Förberedelserna var inte omfattande då jag såg IVDM som en bonus jag hittat i kalendern ganska sent inpå loppet då målet istället är DM utomhus i vår. Jag har ändå i december och januari sprungit några intervallpass strax under 3:20-fart och tog det väldigt lugnt veckan innan tävlingen.

Loppet gick kl. 14:30 lördag eftermiddag och jag var på plats i hallen en dryg timma före start. Höll på ett missa att pricka av mig p g a en krånglande P-automat och kände mig som en riktig rookie. Det var blåsigt kallt utomhus och jag värmde upp inomhus. Jag är en rookie på så här korta distanser och uppvärmning tycker jag är svårt men jag höll igång med början 45 minuter innan start. Lätt jogg på uppvärmningsbanan, pratade lite med den andra M45:an Marcus från Tureberg, såg K35 springa 400 m på imponerande tider, lite tänjningar och stegringar på banan närmare start så jag fick lite puls och även om benen inte kändes toppen så fick jag nog till det ganska bra.

Jag fick plats längst in på bana ett vid start kanske p g a att jag var äldst? Vi var nio anmälda löpare då M35, M40 och M45 sprang ihop. Jag kom iväg bra i starten i mitten av fältet och hamnade i vad som kändes en ganska kontrollerad fart men första varvet gick ändå på 37 sekunder och 400 m passerades på 1:15 (40 sekunder per varv är 3:20-fart/5 minuter som sluttid).

Det är naturligtvis svårt att återge ett kort banlopp i detalj, jag försökte hålla ordning på de 7,5 varven. Varvtiderna gick att hålla koll på tack vare de stora digitala klockorna i både kurvorna. Fältet spreds ut och kanske blev jag lite defensiv i mitten av loppet utan något rygg att ta. Visst var det jobbigt men jag sprang inte på mitt absoluta max vilket jag väl heller inte ska i mitten på ett 1500 m-lopp. Följde rådet "Hög marschfart och tryck sista 300 m" som jag fått innan start. Jag hade kunnat påbörjat spurten något tidigare än jag gjorde nu, jag hade 15 sekunder upp till täten och när klockan började ringa för löpare framför påbörjade jag en fartökning på upploppet med 250 m kvar. I näst sista kurvan sprang jag om en löpare i M40 och hade krafter kvar till ett snabbt sista varv och klockan stannade på 4:50:09 när jag korsade mållinjen, retligt nära 4:49. Jag hade två löpare i M40 och min medtävlare i M45 (5:11) bakom mig. Vinnartiden i M35 var 4:35 .Fullständiga resultat för IVDM finns här.

Jag var rejält trött i mål men bara en kort stund och inte så jag behövde lägga mig ner, jag var tröttare och benen mer fylla med syra när jag träningssprang på 4:53 utomhus förra våren, alltså borde jag varit tröttare i mål nu på tävling :)

"Smart sprunget" fick jag som kommentar av löparen i M40 jag passerade på sista varvet. Efter att jag hämtat mig så joggade jag lite i hallen, pratade med några av de andra löpare och kvitterade ut mitt VDM-guld innan jag åkte hem.

Loppet blev en positiv upplevelse som gav mersmak! Jag disponerade det bra trots att jag saknar erfarenhet, årets mål att ta en VDM-medalj på sträckan infriades direkt. Med ett lite jämnare disponerat lopp där jag vågar gå på lite hårdare i mitten av loppet och ta ut mig mera i slutet borde tiden gå att putsa ner under 4:45 till att börja med. Distansen tror jag passar mig ganska bra med sin blandning av fart och uthållighet. På VDM-utomhus i vår vill jag springa fortare och ta ännu en medalj och det vore också lite roligt att få prova på VSM på sträckan framöver!

Jag brukar skriva om den härliga gemenskapen inom löpningen och den var extra påtaglig i Sätrahallen där både mångkamps-DM för ungdomar och DM för veteraner pågick samtidigt och det var väldigt stor spridning på deltagarna i de olika grenarna.





måndag 8 januari 2018

Mål 2018

Löparåret 2018 har börjat bra och årets övergripande mål är att inte jaga mängd utan istället fokusera på ett optimalt innehåll på varje pass varvat med vila istället för att slentrianmässigt ge mig ut och springa distans som kanske inte ger så mycket. Jag tycker redan jag är rätt bra på att variera och kanske också optimera träningen men självklart finns det förbättringspotential.

Jag har tidigare berättat att det inte blir något någon mara 2018 utan fokus kommer ligga på kortare distanser men för att bli konkret så kommer här mina löparmål inför 2018:

  • VDM-medalj M45 1500m (april eller maj). Ett realistiskt mål som också kittlar lite och det vore förbaskat kul att inneha VDM-medalj både på maraton (Ett guld och ett silver i M40 ligger hemma i garderoben redan) och 1500 m. Ett delmål på vägen blir veteran-DM inomhus (IVDM) på 1500 m i januari men där ställer jag inga medaljkrav på mig själv utan ser det som en läroupplevelse. 
  • Topp-5 i M45 på VSM 10 km landsväg (juni). Jag är dålig på milen! Har alltid tyckt det är en svår distans, obehaget varar länge och jag har tävlat sparsamt på 10 km de senaste åren och ofta sprungit för fegt och bekvämt. Sett till resultatnivån  på SM-milen kan en topp 5-placering vara inom räckhåll om jag höjer mig lite. Det blir dessutom min första VSM-start. Att ta en VSM-medalj är ett långsiktigt mål men det finns riktigt många duktiga löpare i M45 och i dagsläget räcker jag inte till på någon distans.
  • Springa bra på Långlöparnas kväll (LLK) och/eller Söder Runt 10 km (juni). Jag har mitt mil-PB från LLK och det är roligt att tävla på anrika Stockholm Stadion. Söder Runt har jag länge varit sugen på då det är en riktigt flack bana men det har aldrig passat tidigare då det ligger så nära Stockholm Maraton i tid. "Springa bra" är såklart ingen bra formulerat mål och i dagsläget betyder det sub 37 någonstans.
  • PB på 5000m. Ett högt satt mål men jag var bara 10 sekunder från i somras. Kanske kan mera snabbhetsträning också göra att jag kan närma mig 17:30 på 5000 m? 
  • Mål till hösten återkommer jag till. I höstas blev jag lite sugen på Lidingö igen men i dagsläget prioriterar jag nog hellre Stockholm halvmaraton, som vanligt, med förhoppningen om att mera fartträning i år också ska ge utdelning på halvmaran. 

Hur rolig jag tycker löpningen är 2018, hur det går med måluppfyllelsen, och livet utanför träningen avgör sedan om det på nytt blir fokus på en mara 2019 eller om jag fortsätter skjuta det på framtiden. 

söndag 31 december 2017

Gott Nytt Löparår!




Dags att lägga ett nytt år bakom sig. Mitt bästa  löparår sedan 2014 trots att jag började arbeta heltid igen, efter att ha arbetat 80% i tre år, i samband med att jag bytte jobb i april. 

Jag kommer inte skriva någon lång årssummering men sammanfattar så här:

  • Årets löpmängd 2630 km. Min näst bästa notering jämfört med de 2800 km jag sprungit som mest. Då jag i princip bara löptränar innebär mina 228 timmar träning att jag lagt 2,6% av min tid på träning vilket inte låter lika mycket som fem mil i veckan i snitt 
  • Årets bästa träningsmånad: April. Aldrig tidigare har jag nått över 300 km löpning på en månad. Dessutom bra kvalite på passen
  • Årets sämsta träningsmånad: December. Ett medvetet val att ta det lugnt men långvarig snorighet efter ett tuffare pass har bromsat mig. 
  • Årets bästa träningspass: här blir det bias eftersom jag glömt många bra pass från i våras men jag minns spontant 8x1000 m med överraskande bra fart och känsla längs en Halländsk landsväg i somras. 
  • Årets sämsta träningspass: de pass jag joggat runt med tung känsla i december när jag nog borde vilat istället. 
  • Årets bästa tävling: svårt att välja mellan Stockholm maraton, Atea Mälarmaraton eller Enhörna Challenge 5000 m men jag väljer säsongspremiären på halvmaraton i Västerås eftersom det var roligt att inledas säsongen med min näst snabbaste halvmaraton. 
  • Årets sämsta tävling: Enhörna Challenge 10000 m. 
  • Årets bästa löparsko: Salming EnRoute. En riktigt trevlig mängdträningssko. 
Återkommer kring 2018 men utmaningarna kommer bli att inte träna för hårt, att tänka bort löpmängd och att hålla mig frisk och inte få förkylningskänningar hela tiden när jag ska träna mera fart. 

Med det så önskar jag er ett Gott Slut på 2017 och ett Gott Nytt 2018!