torsdag 20 november 2014

Aldrig jämföra!

Förra veckan gick det riktigt bra att träna efter maran även om inledningen av veckan var lugn. Den här veckan eller egentligen från i söndags har det gått klart trögare. Sprang en timma distans i söndags och jag var för varmt klädd, det var tungt, segt och tråkigt och jag fick verkligen kämpa mig runt i låg fart och med dålig känsla. Transportlöpning x2 tisdag-onsdag med ungefär samma känsla, segt och jobbigt med högre puls än vanlig trots lugn fart.

Återigen är jag lite småförkyld som så ofta i år, små känningar som det aldrig blir något av. Någon enstaka natt var inte sömnen av önskad kvalité när Nora tyckte det var mysigt att tidigt på natten krypa så nära mig som det fysiskt var möjligt. Småsaker visst men småsaker som påverkar. Dessutom sitter såklart maran i fortfarande, det är bara drygt tio dagar sedan och jag har inte tänkt att träna något annat än ganska lugnt nu ändå men jag tränar hellre lugnt med en bra och lätt känsla än dito med en tung och seg känsla.

Ikväll hade jag tänkt springa ett lättare backpass med 3x5 backar med lite olika karaktär (lång flack, kort brant) med joggvila ner. Ambitionen var ingen superfart utan bara komma upp lite i steget men jag känner mig inte helt OK och väljer att vila istället om nu inte kilometersamlaren i mig gör att jag ändå sticker ut på en superlugn kort jogg lite senare men jag tror inte det ger så mycket. Nackdelen med en träningsdagbok och en träningssite som jogg.se är att jag ser hur mycket andra tränar och det är lätt att bli stressad och ryckas med i milsamlande utan syfte trots att jag nu "varit med" ett tag. Dumt såklart, bara jag kan avgöra hur jag känner mig och bara jag kan avgöra hur mycket tid jag vill och kan lägga på träning.. Aldrig jämföra! Det tål att upprepas, aldrig jämföra men det finns ändå korta stunder, alltid bara när jag inte känner mig helt hundra, när jag ibland önskar att jag bara sprang ett par gånger i veckan utan någon som helst ambitioner eller målsättningar.

Att jag skrivit i några inlägg att jag nu bara vill "mysjogga" resten av året betyder inte enbart lugn distans, det skulle bli för tråkigt utan jag vill köra lite kvalité också. Grundträning är inte enbart distanslunk men jag väntar ännu ett tag med den högre farten. Många löpare har precis genomfört sin säsongsvila med 1-2 veckor nästan helt utan löpning och det vore kanske en bra idé efter en höstmara men jag kör på några veckor till och hoppas att det ska kännas OK och kommer ta en dryg veckas vila i december istället!

Avslutar med en bild från Hagaparken från gårdagens transportlöpning

fredag 14 november 2014

Återhämtad

Veckan efter maran har, som sig bör, karakteriserats av återhämtning. Jag erkänner att jag varit rejält sliten trots en prestation på loppet som var några procent ifrån max. Ett lopp och en säsongsavslutning som jag är nöjd med, jag öppnade offensivt som jag lovat mig själv men justerade ner farten när jag märkte att det tidigt i loppet kändes ganska jobbigt. Jag hade gärna sprungit ett par minuter snabbare men givet förberedelserna och hur jag känt mig i kroppen innan loppet är jag klart nöjd med att springa några minuter snabbare än tre timmar! Det var en skön känsla att springa över mållinjen med armarna i vädret, trött men nöjd över hela den här säsongen. Ett fint ögonblick att återkomma till under vinterträningen!

Vader och framsida lår var rejält ömma ett par dagar efteråt men framförallt är det ryggen som besvärat mig - lustigt eftersom jag hade ont i ryggen veckan innan Stockholm marathon också. Detta är dock lite kraftigare och beror på att jag vred till ryggen när jag monterade ner studsmatta helgen före maran. Det kändes bra före loppet men 42,2 km asfalt i hygglig fart var inget som musklerna i rumpa och ryggslut uppskattade... Kanske ska ägna ryggmusklerna lite uppmärksamhet i vinter? Tips på övningar mottaget tacksamt trots att ni vet hur dålig jag är på att styrketräna!

En pryl jag faktiskt använder regelbundet - foamroller

Jag promenerade och "foamrullade" söndag och måndag. Jag och yngsta sonen gick en "utflykt" till skogen med pannlampa och gick några vändor i min branta "sprintbacke". Bra återhämtning för mig och bra träning för honom då han fått rådet av sjukgymnasten att gå i branta backar efter sitt benbrott. En trevlig och spännande stund och ett litet äventyr en vardagskväll, mycket uppskattat av oss båda!

Sedan i tisdags har jag sprungit varje dag men korta och väldigt lätta pass runt halvtimman. En runda med min fru med några lätta fartökningar, en sväng med pannlampa i skogen och de här korta passen har effektivt hjälpt mot träningsvärken i benen och sedan igår känner jag mig fult återhämtad. Att jag inte tog ut det där sista i lördags spelar nog stor roll! Idag på lunchen sprang jag runt Brunnsviken i riktigt fart - onödigt hög fart kanske men känslan var väldigt bra - och det var första normallånga träningspasset efter loppet.

Jag låter mig dock inte riktigt luras av kroppen. Även om den signalerar att den är pigg och återhämtad är den inte det ännu varför jag kommer springa med handbromsen i ännu en period. Imorgon vilar jag och på söndag blir det bara ett lugnt pass. Jag kommer springa en del pass nästa vecka men det blir lite mindre träning än vanligt och i lugnare fart! Trevlig helg alla läsare!

söndag 9 november 2014

Race Report Vintermarathon 2014 - 2:55:52 15:e plats och VDM-silver

Dags då att summera årets sista tävling, Vintermarathon, där en intensiv sista vecka inkl en lättare förkylningskänning  och lite ryggont (vilket jag hade innan Stockholm också!) gjorde mig tveksam till start ända till kvällen före loppet. Att min vapendragare David kastade in näsduken kvällen före p g a förkylning gjorde det inte bättre. På tävlingsdagen vaknade jag och det kändes bra i kroppen med bara lite lätt snuva så jag åt en stadig frukost innan jag trampade till tåget där jag fick sällskap av en annan Nykvarnslöpare i den arla och kyliga morgonstunden. Efteranmälde mig smidigt och pratade lite med klubbkamrat Eva innan det var dags att traska bort till starten som i år låg där målet var förra året. Det var kallt och rått men jag klädde mig helt rätt i shorts (de flesta hade långa tights), calf sleeves för värmen, en tunn Craft-underställströja, klubblinnet, buff, handskar och keps och på fötterna mina tävlingsskor senaste året - Asics DS Racer 10 som jag är väldigt nöjd med även om sulan börjar bli riktigt sliten. Jag var lite rädd att det skulle vara halt med den slitna sulan då banan innehåller en del nittiograderssvängar - en oro som var obefogad.

Lämnade överdragskläderna, klämde i mig ett par energigeler och träffade nyblivna tvillingpappan Spårvägen-Jonas som skulle springa Vinterloppet som ett träningspass och vi joggade upp lugnt ett par kilometer längs extraslingan på första varvet. Känslan var bra, benen pigga. Jag hälsade på flera bekanta t ex Jonas från Varberg som också bloggar och som jag inte träffat förut, tog plats längst fram i starten mellan Anders Östlund Västerås och Jonas Buud och kom iväg precis som jag ville helt utan trängsel.

Ut på första långa varvet efter start. Foto: Gabriel Littson Enning.
På första varvet i sällskap med löpare med röd nummerlapp som sprang Vinterloppet, ett varv på 8,9 km. Foto: Gabriel Littson Enning.

Foto: Carina Borén

Jag hade innan bestämt mig för att åtminstone prova PB-fart 4 min/km och det gick ungefär i den farten första milen, 39:56 på egen klocka men då pep den en bra bit före skylten och så fortsatte det en bra stund. Jag hade dock inte så bra känsla, det kändes motigt förutom korta partier, hade negativa tankar om varför jag gör detta, letade t o m anledningar att kliva av och jag tyckte backarna på varvet kändes tunga redan från start. Efterhand kände jag att det inte skulle gå att kämpa mig i mål på något nytt personbästa när en del kilometertider hamnade en bit över 4 min/km och jag slutade då att pressa mig det där lilla extra då det ännu var tidigt i loppet och sprang istället på ett mera kontrollerat sätt med jämnare ansträngning och lät farten bli vad den blev.

En gel i vardera hand och alltså tidigt i loppet, Hade några löpare framför mig men fick tidigt en lucka till löpare bakom mig. Foto: Carina Borén

Jag passerade löpare och blev passerad av någon enstaka, en rödklädd kille, nr 89 på bilden nedan, som sakta gled ifrån mig på andra varvet. En IK Akele-löpare i början på tredje varvet (tror jag) och så kom en löpare från Västerås LK och lade sig framför mig och vi gjorde sällskap något varv. Jag passerade halvmaran på låga 1:26 och nu kändes det bättre än i början och tankegångarna var mer positiva. Jag hade sedan länge börjat varva löpare och en del av dem peppade och hejade. Såg att Jakob höll jämn fart för sub3 bakom mig när jag mötte honom på Bergiusvägen varje varv. Jag tyckte det var mer löpare på banan i år trots marginellt fler anmälda. Jag hade med mig IPoden och hade haft tankar på att för första gången springa med musik på tävling ifall det blev tråkigt men den fick stanna kvar i shortsfickan hela loppet. Fjärde varvet hände inget speciellt vad jag minns, det var skönt att börja räkna ner backarna även om kilometertiderna nu snarare låg kring 4:10 min/km eller t o m något långsammare ibland.

Foto: Gabriel Littson Enning
Foto: Gabriel Littson Enning
Foto: Gabriel Littson Enning
Foto: Gabriel Littson Enning

På näst sista varvet tröttade Västeråslöparen i långa backen upp mot Naturhistoriska och jag lämnade honom bakom mig och även Akele-löparen hade tröttnat framför mig och någon kilometer senare passerade jag även honom vid vätskekontrollen nedanför Lappkärrsberget. En bit innan jag gick ut på sista varvet passerade jag även den rödklädda löparen som passerade mig tidigt i loppet och jag var hade därmed plockat några placeringar efter att ha fått speakerrapport vid varvningarna om att jag låg på 17-18:e plats. Vissa löpare som jag lade märke till p g a klädsel eller löpsteg varvade jag för andra och en löpare t o m för tredje gången! En bit innan jag gick ut på sista varvet hörde jag ledarcyklistens ringklocka bana väg för ledande Jonas Buud men jag hann ut på det sista varvet innan hans målgång och slapp därmed bli varvad i år! Ansträngningen var högre nu såklart, benen tröttare, framförallt baksida lår och rumpa protesterade och stramade även om de inte krampade.Jag började räkna på tider och insåg att det skulle sluta någonstans runt 2:55 men ett tag var jag ändå lite orolig att jag inte skulle rå på min egen tid från 2013 2:57:02. Jag fortsatte springa igenom loppet på ett kontrollerat sätt trots de allt tröttare benen. Med bara 1 km kvar kom en ung kille och sprang om mig och peppade mig att hänga på sista biten men jag höll min kontrollerade fart då jag redan beslutat mig för att inte maxa sista biten som jag gjorde 2013, Lite tidsjakt på tiden från 2013 blev det ändå. Jag ökade farten marginellt i slutet men inte förrän jag passerade starten för sista gången höjde jag farten markant de sista 300 m mot målet och det var skönt att avsluta loppet i nedförsbacke innan jag kunde gå i mål nöjd med armarna uppsträckta i luften på sluttiden 2:55:52 (netto)/2:52:53 brutto vilket räckte till till DM-silver och en femtondeplats. Jag var trött såklart men väldigt glad att vara i mål!

Efteråt började jag frysa ganska omgående trots att jag snabbt bytte om till torra kläder. Med lite skakiga händer intogs cola, bulle, kaffe och banan medans jag pratade med Jakob, Eva och många andra. Efter en stund kände jag dock att det var dags att dra sig mot T-banan vilket jag gjorde under trevligt samspråk med flera andra löpare.

Jag är nöjd med mitt lopp, jag gjorde så gott jag kunde för dagen, försökte på PB som jag planerat trots att jag visste att det var att sätta målet väldigt högt. Trots att formen är bra så har jag varit småförkyld en del i höst och det har varit väldigt intensivt både hemma och på jobbet en period och jag är lite allmänt "nerkörd" och springer ändå relativt kontrollerat en bit under tre timmar på min sjunde mara (den fjärde sub3) och tar dessutom ett DM-silver (guldet var jag chanslös på, Daniel Nilsson, FK Studenterna 2:42) och det var ganska känslosamt att gå i mål och "stänga" den här fantastiska säsongen!

Många hejade på mig, okända löpare som var ute och tränade motsolsvarv, Lennart och Gabriel från Jogg som var ute och fotade och flera kom fram och berömde mitt sätt att skriva både här på bloggen och i forumet på Jogg.se och det är allt lika trevligt och det betyder mycket att jag kan inspirera andra!

Tävlingssäsongen började i mars med 5000m inomhus och efter åtta tävlingar i år och en fantastisk säsong känner jag väldigt mycket att jag nu vill ta en paus från tävlandet, prestationerna, ambitionerna och mysjogga sköna distanspass resten av året. Tack för att ni läst ända hit - årets sista race rapport - och tack igen för alla trevliga möten under dagen! Det sociala i samband med löpartävlingar när jag nu kommit att bli en så pass "offentlig person" genom den här bloggen betyder mycket för mig!

fredag 7 november 2014

Premara-tankar

Imorgon kl.10 sätter jag punkt för tävlingssäsongen eller snarare gör jag det några minuter innan kl. 13 imorgon när jag förhoppningsvis går i mål på Vintermarathon på norra Djurgården i Stockholm. Inte lika flashigt som New York direkt där, som det kändes, alla sprang förra helgen men en trevlig tävling jag sprang förra året och som jag springer av samma anledning i år. En rolig säsongsavslutning utan resultatpress. Förra året innan vintermaran hade jag uppnått säsongens stora mål - silvermedaljen på Lidingö och i år har jag redan uppnått så mycket att jag absolut inte har något kvar att bevisa för mig själv eller någon annan.

Samtidigt, formen är bra och jag kommer inte mysjogga utan springa offensivt, beredd på att justera ner farten under loppet om det skulle behövas. Veckan har knappast varit idealisk ur förberedelsesynpunkt. Jag har tränat extremt lite  - en kort jogg på 6 km i tisdags och ett kort mycket lätt fartlekspass på 7 km band idag - vilket i och för sig varit helt planerat som nedtrappning efter två riktigt bra träningsveckor men det har varit mycket på jobbet och också minst sagt intensivt hemma. I tisdags tillbringade jag t ex 11 timmar på Södersjukhuset med äldsta sonen då det visade sig att hans svullna lillfinger som han fått när de spelat volleyboll på skolgymnastiken inte var en stukning utan en liten fraktur/spricka. Väntan, narkos, operation, uppvak, röntgen, mer väntan, dåligt med mat (speciellt för sonen...) - en lång, tröttsam dag helt enkelt och jag hade inga som helst tankar på maraton då.



Igår en extra tidig morgon på jobbet då jag gjorde sällskap på första tåget med hustrun som skulle till Göteborg men med hjälp av extra sömn och mat har energin återvänt i slutet av veckan och nu känner jag att det ska bli kul att springa! Jag gör sällskap med David som springer sin fjärde mara för året (han har också sprungit ett 50 km-lopp) och det gör det extra trevligt och jag har många löparkompisar och klubbkompisar som också kommer till start.

Ser fram emot en trevlig dag ute på norra Djurgården, heja gärna på mig så återkommer jag i helgen med en resultatuppdatering! Trevlig helg! 

måndag 3 november 2014

En tydlig förändring!

Efter en halvdassig inledning på oktober avslutade jag oktober på 240 km löpning och två riktigt bra träningsveckor med mängd på omkring 70 km per vecka inkl ett rejält långpass på 36 km med en fartökning sista milen. Den gångna helgen inledde jag med att ganska kontrollerat sprang milen på låga 39 minuter på banan för Vintermarathon i fredags och igår sprang jag 5x2 km progressivt från 4:00-3:45 min/km med en bra känsla!

Nu väntar därför en riktigt lugn vecka. Min kropp behöver det och sedan hoppas jag, med en kortare nedtrappning än vanligt dock, att framkalla en liten superkompensation till på lördag när jag planerar att för sista gången i år dra på mig linne och nummerlapp och avsluta säsongen med att springa Vintermarathon. Det var ett roligt lopp 2013 och jag hoppas på en repris om nu inte vädret bjuder på bus, i fredags på banan var det mera godis med solsken och fem grader varmt!

Jag känner ingen press att prestera något! Jag har redan sprungit en mara i år och är fortfarande stolt över det loppet och den tid jag gjorde i maj utan ska bara springa för att det är roligt. Jag lär ändå inte kunna låta bli att öppna i fyra minuter per kilometer...håller det så håller det och då blir det roligt, håller det inte får jag sänka både fart och ambition. Precis så resonerade jag förra året och det gick bra, kunde snarare öka farten sista 8 km och det är fortfarande det enda marathonloppet jag sprungit med negativ split.

Jag känner ingen nervositet, tvärtom, det ska bara bli roligt och jag märker en tydlig förändring hos mig själv i år som jag får anledning att återkomma till när säsongen ska summeras; mina egna tankar på startlinjen. På årets första tävlingar var känslan ungefär som vanligt i startfållan, nervositet och lite olust och tankar på att helst vilja vara någon annanstans än just där och att fråga mig själv varför jag gör detta.

På Stockholm Marathon i år och de tävlingar jag sprungit sedan dess - Långlöparnas kväll och Stockholm halvmarathon har detta inte funnits. Istället har jag varit full av självförtroende och det har funnits ett positivt och peppande lugn. Jag njöt verkligen i startfållan på Stockholm Marathon i år trots att jag sikta på att springa över fyra mil mycket fortare än jag tidigare gjort! Kanske har jag vetat med mig att jag varit bra förberedd, att formen varit bra? Kanske att jag därför känt mig säker på att prestera bra? Jag vet inte men förändringen är mycket tydlig och dessutom välkommen!

Kanske är det så enkelt - varför jag älskar detta med löpning?

torsdag 30 oktober 2014

Distanspasset - löpningens spaghetti med köttfärssås

Distanspasset - detta löpningens spaghetti med köttfärssås (kvällens middag för övrigt - gott!) är basen i all löpträning, regelbundet förekommande, speciellt så här års när tävlingssäsongen är över för många, välbekant och trevligt. Ändå är det inte det lättaste passet att utföra! Det har tagit mig flera års löpning att faktiskt lära mig springa distans tillräckligt lugnt för att det ska ge "rätt" och avsedd effekt. Springer man väldigt lite kan man med fördel hålla en högre fart på alla pass i veckan om man tycker det är roligt och det är att utvecklas som löpare som är målet.

Jag springer mer nu är för några år sedan och jag använder distanspasset som lugn och skön egentid vilket snarare ger än tar energi. Jag sprang mycket i 4:30-fart när jag började blogga, därav bloggens namn. Det gör jag nästan aldrig numera utan när jag gör det är det ett medvetet beslut för att jag kanske känner för att trycka på lite mera. Nej, jag springer numera ofta distans i 4:50-5:10 min/km och då är passen verkligen lugna och sköna och sliter minimalt. Jag aktar mig däremot noga för att springa så långsamt, enbart för sakens skull, att det känns löptekniskt onaturligt!

Dock, det kan inte hjälpas, ibland blir det långtråkigt och man kanske känner sig pigg utan att för den skull vilja springa sig trött, då finns det några knep. Saker man kan göra, likt att tillsätta lite chili eller en slurk rödvin till köttfärssåsen för att variera distanspasset lite.

Veckan har bjudit på fantastisk höstlöpning!
Det naturliga är såklart fartlek, ordet som t o m fått internationell genomslagskraft. Gör några fartökningar av valfri längd under passet och jogga riktigt lätt mellan dem, jag brukar aldrig gå på max på fartökningarna utan bara komma upp lite i steget och "flyta ut". En varning är på sin plats, håll ner farten på partierna mellan fartökningarna, annars blir det "mellanmjölk" av alltihop!

En annan variant är att avsluta distanspasset med några stegringslopp eller "strides". Här brukar jag springa klart fortare än på fartleken. Under en sträcka på kanske 60-100 m accelererar jag så att jag i slutet når riktigt hög intervallfart för att sedan sakta ner till gå-eller joggvila och upprepa några gånger.

En tredje variant är backdraget där jag utnyttjar backarna på rundan, inte till att sakta ner utan tvärtom till öka farten och springa uppför med fokus på bra teknik, hållning och bra fart.

En fjärde variant är "pricka farten" vilket övar fartkänslan. Om du springer med GPS-klocka inställd på autolap 1 km, gör ett lätt tempoförändring upp eller ner och bestäm dig för att springa nästa kilometer i viss fart, spring en kilometer utan att kolla klockan och se hur nära du kom när klockan piper. Något jag gör väldigt ofta!

En femte variant är "pulskollen", ungefär samma som ovan, men istället för fart bestäm dig för att springa en kilometer, eller resten av passet under en viss puls och låt farten bli vad den blir. När min puls ligger på ca 150-160 är det riktigt lätt löpning t ex och just ett sådant mycket lätt och kort pass sprang jag idag i valet mellan att inte träna alls eller att bara träna lätt. Drygt 7 km där jag inte tillät snittpulsen gå över 150 och så fick farten bli vad den bli, just idag blev den 5:34 min/km och det kändes ungefär som en söndagspromenad ansträngningsmässigt! Det ger träningseffekt ändå!




Till slut, känner du dig pigg och lite uttråkad så finns det såklart inget som hindrar att du drar på lite i slutet och avslutar passet progressivt med några snabbare kilometrar. Se bara till att inte köra för hårt på distanspasset passet, spara det till kvalitétspasset. Hela syftet alltså är att få variation i distanspasset men det ska fortfarande vara ett lugnt pass som inte sliter!

måndag 27 oktober 2014

En bra träningsvecka igen

Efter att ha dragits med en seg förkylning som tvingade mig till fyra dagars helvila från löparskorna för ett par veckor sedan och sedan en lugnt uppstart har jag den här veckan tränat mera igen och faktiskt skrapat ihop över 70 km och ändå fått in tre heldagar med vila. Detta genom att vila måndag, transportlöpa jobbet-centralen tisdag eftermiddag, och köra dubbla transportlöpningspass på onsdagen där det andra passet inte var planerat.

I torsdags hade jag planerat ett ganska tufft och längre pass 15 km i 4 min/km. Jag var låg på energi och trött redan innan passet och det gick tyvärr inte att genomföra passet som tänkt. Man kan inte lyssna på kroppen jämnt om man vill utvecklas men ibland måste man ändå! Efter uppvärmning och fem kilometer där bara hälften gick så snabbt som jag önskade avbröt jag passet och joggade en bit till istället och beslutade mig för att ta två dagar med helvila från träningen.


Igår hade jag däremot en bra lucka på förmiddagen för ett rejält långpass och ett sådant blev det! Det längsta i år faktiskt, hela 36,2 km på 2:49 vilket ger 4:41 min/km i snitt. Jag sprang och pratade med David i lugn fart i 24 km sedan fortsatte jag fem km i 4:15-fart och hade sedan tänkt höja farten till strax över 4 min/km men efter 4 km i 4:05-fart var jag duktigt trött och sliten. Tyvärr fick jag också lite ont framtill på höger smalben, en dov, lite obehaglig smärta som satt i även på kvällen. Det gjorde dock inte ont att t ex hoppa på ett ben men däremot att dorsalflexa foten. Hittade en öm punkt som jag masserade och jag misstänker att smärtan är muskulär. Idag är det bättre men känns fortfarande.

Den här veckan eller i alla fall början av den är tänkt att också innehålla en del löpning för att sedan ta en lugnare början på nästa vecka.

torsdag 23 oktober 2014

Slutreplik - "Den grabbiga löpningen"

Mitt blogginlägg från i somras - som jag fortfarande tycker är bra, har fått Claes Åkesson att skriva en spalt i novembernumret av Runner's World med titeln "Löpningen är sååå grabbigt".

Detta följdes upp av ett inlägg på Jogg.se och på flera andra bloggar vilket gjorde att debatten tog fart på nytt utan min inblandning och den tog också delvis en ny och lite olycklig inriktning  där ordet "exkluderande" fick en orimligt stor innebörd. Jag nämner det EN gång i det bloginlägg jag skrev i somras, citat; "Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer".

Jag vill inte dra igång en insats liknande veckans eventuellt observerade av någonting någonstans i Stockholms skärgård så jag väljer att besvara Claes Åkessons spalt här och därmed förhoppningsvis avsluta debatten.
...................................................................................................................................................

Hej Claes, jag antar att det är mitt blogginlägg ”Den grabbiga löpningen” som gett ämnet för din krönika i novembernumret av Runners World. Ett blogginlägg som bemötts mest med ros men också ris och jag välkomnar olika åsikter.

Jag tycker att du begår två misstag i din text. Det första är att du blandar ihop grabbighet med en vilja att utvecklas, med träningsdisciplin och motivation, med lite jävlar-anamma, med gå-upp-klockan-sex-en-februari-söndag-för-att-kuta-35km-i-nysnö-för-att-det-är-enda-luckan-som-finns. Kanske t o m med begreppet vinnarskalle. De hör nämligen inte ihop, inte alls faktiskt.  Jag känner motionärer och elitlöpare på SM-nivå, ödmjuka personer, många med ett inspirerande driv att utvecklas som löpare, flytta gränser, nå resultat. Samtliga utan den grabbiga attityd jag skrev om i inlägget.

Det handlar inte om att känna sig exkluderad och definitivt inte om att känna sig kränkt! Tvärtom skrev jag i i inlägget, citat: "Jag har sprungit i ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka och inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten".

Nej, det handlar tvärtom om att jag inte vill vara med. Vara med och bidra till en attityd jag tycker är tröttsam i längden även om jag förstår avsikten att både roa tävlingslöparen och till viss del också provocera och därigenom balansera upp Runners World som riktar sig till en väldigt bred målgrupp. Det handlar heller inte om att inte vilja nå resultat. Inte för mig. Att jag är för bekväm eller att jag inte vågar tävla mot mig själv.  Jag jonglerar löpträning med pendling, jobb, familj med fyra barn och tider och prestationer är ändå en stor drivkraft i min löpning och så är det för många jag känner. Viljan är stor att bli så bra som möjligt efter de förutsättningar man väljer att ge sig själv. Jag älskar snabbdistanser, långa tröskelintervaller, tusingar och snabba fyrahundringar på bana där jag får springa mig riktigt trött. Återigen, jag pushar mig själv rätt hårt. Ibland. När jag siktar på högt uppsatta mål och när jag har energi för det.

Jag älskar också att sticka ut och mysjogga i skogen de dagar som varit stressiga eller när energin inte är på topp och det är här ditt andra misstag kommer in. Du skriver att ”Löpning är idrott, Idrott är tävling, tävling är resultat”.

Rätt i sak men min poäng är att löpningen är så mycket mer än så! Läs din egen chefredaktörs ledare i novembernumret till exempel. Många tränar hårt och mycket för att nå imponerande resultat och deras vilja och jävlar-anamma imponerar! Många andra springer för att det är förbaskat skönt att komma ut och röra på sig efter att ha suttit stilla på häcken framför en dator en hel arbetsdag, andra för att tappa lite i vikt, någon för att orka leka med ungarna, någon annan för att få lite egen tid eller kraft att bearbeta sjukdom eller någon närståendes bortgång. Några andra för gemenskapen att springa tillsammans i en klubb eller grupp. Någon kanske t o m hör och häpna, springer för att det är roligt!

Mina resultat har för övrigt utvecklats extra mycket i år när jag medvetet sänkt farten på distanspassen och istället kört tuffare på kvalitétspassen! Kalla det differentiering eller att undvika ”mellanmjölksträning” men högsta växel alltid är inget framgångsrecept.  Jag kan också nämna att jag inte haft en skada på många år!

Du nämner ultralöpning. Jag är själv inte så intresserad av den genren men jag respekterar och också ibland beundrar dem som utövar det. Jag har den största respekt för den som väljer att satsa hängivet och gå all-in för sin löpning oavsett om fokus ligger på 1500 m eller 16 mil. Andra vill inte satsa utan har andra utgångspunkter. Var och en får göra sina egna val vad man vill använda sin tid i löparskor till. Val som är värda att beakta och ha respekt för! Rätten att avgöra vad som är extremt ligger alltid hos betraktaren. I vissa av mina kollegors ögon är jag extrem bara för att jag kommer till jobbet i tights några gånger i veckan och springer oberoende av väder och årstid. Att kategorisera löpning och löpare i olika fack och påstå att löpningen är si eller så är att förminska löpningen till något förbehållet en liten och exklusiv skara insatta. Det gagnar inte någon!

Slutligen, du jämför med curling? Jag har provat det en gång. Inte speciellt jobbigt. Inte alls som löpning faktiskt.  Det var roligt men inte lika roligt som löpning. Dessutom var det halt som fan och jag hade bara fäste med en sko. Nej, jag hittar inga paralleller alls till ditt exempel faktiskt!

Var och en får tycka som den vill och det är det som är så bra med löpningen tycker jag. Det kan handla om 60 m eller tio mil. Det kan handla om stenhårda pass där mjölksyran sprutar ur öronen eller om mysiga lugna distanspass i skogen. Om utmaningar och tuffa målsättningar. Om avkoppling och återhämtning. Om konkurrens och gemenskap. Om allt detta. Gemenskapen i den här individuella idrotten är det mest fantastiska med den och där ryms både olika åsikter och respekt för varandra och därmed hoppas jag få sätta punkt för den här debatten.

Avslutningsvis har jag förresten uppskattat dina intervjuer med svenska elitlöpare i tidningen både när du var Chefredaktör och nu senaste med Åke "Biten" Eriksson och Meraf Bahta!

Löparhälsningar,
Staffan
...................................................................................................................................................

måndag 20 oktober 2014

Race Report Stallarholmsloppet 10 km - 4:e plats - 38:17

Förkylningen som hållit mig i ett stadigt grepp sedan förra helgen fick mig att tveka ang start i Stallarholmsloppet även om känslan i kroppen blev bättre under veckan med bara lite lätt snorighet och lite rethosta kvar på fredagen. För att testa om det fanns någon fart i kroppen och framförallt någon bra känsla i hög fart körde jag ett testpass på torsdagen, 4x1000m+5x200m med ganska generös vila på 90s. Fartmässigt var det helt OK, snittade tusingarna strax över 3:30 men känslan var kantig och utan flyt. Tvåhundringarna sprang jag progressivt från 3:30-fart ner till 3 min/km, dvs 36 sekunder.

Jag tänkte att det lika gärna kan bero på att det var länge sedan jag sprang i de här farterna som förkylningen och då jag kände mig pigg i kroppen beslutade jag mig för att springa.

Tanken med det här loppet var att få chansen att få springa om placeringar istället för tid vilket det inte bjuds så många tillfällen till på min nivå. Jag vann ju 5 km på det här loppet 2011. Dessutom är stämningen charmigt annorlunda på de här små loppen! Mitt fokus var att springa så bra som möjligt, för dagen och komma så högt upp resultatlistan som möjligt.

Åkte till Stallarholmen från Strängnäs där sonen spelade innebandy på förmiddagen och hämtade nummerlappen på Toresunds IP där den yngre sonen ibland spelar fotboll. Skönt avslappnad stämning bland löparna på plats i det ganska blåsiga vädret. Tog en kaffe, pratade med folk och joggade upp långsamt längs banan i tre kilometer och benen kändes riktigt riktigt sega men så har det känts förut och det har gått bra ändå.

Höjdprofilen från Garmin Connect, relativt kuperade två varv
Bild från Starten i Eskilstunakuriren. Vinnaren med nr 424, tvåan med nr 433 och jag strax där bakom

Starten gick vid 300m-markeringen på banan och den sedvanliga rusningen blev ovanligt kort och jag kom iväg som trea ut från idrottsplatsen direkt i starten, ettan (fjolårsvinnaren) stack iväg direkt. I slutet av den första kilometern gjorde jag misstaget att gå om tvåan som jag tyckte saktade in lite, det skulle jag inte gjort. Han lade sig i rygg på mig och fick en fin resa första varvet. I backarna på den andra kilometern gick jag ifrån några meter uppför men vid varje liten utförslöpa kom han ikapp igen. Vid tre km var vi en klunga på tre löpare som jag anförde längs vattnet. Bakom oss var det redan tomt på andra löpare.

Den sista kilometern på varvet (som sprangs två gånger), inleddes med en riktigt lång, ca 300-400 m, och jobbig backe som blev brantare och brantare närmare toppen. Jag brukar vara stark uppför men här kände jag direkt att mina ben surnade till och farten sjönk betydligt och de två löparna bakom mig gick om och vid backens krön där jag var riktigt trött och hade en massa negativa tankar skiljde det redan ca 50 m. Ut på det andra varvet som blev helt händelselöst, tvåan (som vann 10km när jag sprang här senast 2011) sprang väldigt fint och jämnt och att stanna bakom honom hade varit smart. Han ökade sakta försprånget medans trean började sacka lite men jag närmade mig bara marginellt. Det var helt tomt bakom mig och jag blev lite bekväm i fart och ansträngning. I slutet av loppet ökade avståndet till trean igen då jag var riktigt trött på krönet av backen. Loppet avslutades med 300 m inne på tartanen på Toresunds IP där jag vinkade åt familjen och sprang i mål på en fjärdeplats utan att egentligen spurta. 




Hej hällandning på väg mot mål!



Mot slutet hoppades jag klara mig under 38 minuter men det gick inte riktigt. Tiden 38:17 är väl OK efter en veckas förkylning på den här backiga banan med mest grus men det är inte viktigt. Jag sprang ju första milen på halvmaran snabbare än så här för en månad sedan men det var på en annan bana på en annan dag utan brakförkylning innan. Det var istället roligt att springa om placering och strunta i klockan. Familjen som kom från Strängnäs efter innebandyn fick ett presentkort från ett lokalt bageri så efter att jag hade stannat kvar för prisutdelning och umgåtts en stund med en massa trevliga löpare blev det en riktigt "gofika" hemma igen. 

Ett mycket trevligt arrangemang och roligt lopp och bra valuta för de blygsamma 150 kr som anmälningsavgiften kostade! Prova att springa ett litet lopp, det är en rolig kontrast till de stora massloppen i storstäderna!


tisdag 14 oktober 2014

Share your brilliance by Craft


Den mörka årstiden är här på allvar och det är viktigt att synas ordentligt när man är ute och springer! Jag använder reflexväst men har haft svårt att hitta någon i bra storlek som sitter bra på plats. Som flera andra svenska löparbloggare får jag ett par gånger per år plagg av svenska Craft. Ett varumärke jag är stolt över att ha ett samarbete med då jag tycker de gör snygga plagg med riktigt hög kvalité och med genomtänkta detaljer! Detta är för tydlighetens skull ett sponsrat inlägg men ett som jag skriver helt på eget initiativ! Denna gång innehöll paketet kläder ur serien Share your brillance, plagg framtagna just för ökad synlighet gjorda i ljusa, flourescerande färger med extra mycket reflexer så att man ska synas från alla vinklar.



Jag har haft en kraftig förkylning och inte sprungit en meter sedan i fredags men den är på väg att släppa nu och jag hoppas på lite lätt löpning imorgon igen. Ikväll var jag nyfiken på klädernas förmåga att faktiskt bra synas i mörker så jag körde lite löpskolning och sprang några steg på cykelvägarna i närheten för att prova och visst syntes jag ordentligt och definitivt så i jämförelse med de som var ute och gick i mörka kläder utan reflexer i den skumma belysningen!

Brilliant Thermal Wind, BR Thermal tights






Tightsen är flossade på insidan och varma men så mjuka att de inte hindrar löpsteget eller löpkänslan. Jag har sedan tidigare ett par Thermal tights och de är mina höst-och vinterfavoriter. Tröjan är mjuk och varm och över en underställströja fungerar den ganska långt ner på temperaturskalan och jag använder den ofta på vintern även när jag inte tränar eftersom jag har en tidigare modell. Ihop med underställströja och en tunn jacka räcker den ner och förbi temperaturer när jag inte vill springa ute längre, dvs i ganska många minusgrader!