torsdag 23 juni 2016

Har du haft någon sko du upplevt som konstig i början men som du sedan gillat att springa i?

Jag är inte märkestrogen i mitt val av löparskor såtillvida att jag enbart springer i ett märke. Det är enklare att räkna ut skomärken jag aldrig sprungit i än de jag provat; Puma, Mizuno, Salomon, Altra, Newton, Sketchers har jag aldrig sprungit i. Asics, Adidas, Salming, Saucony, Brooks, Nike, New Balance, Inov8, Icebug m fl har jag alla sprungit i. Mina fötter trivs i de flesta läster utan att protestera och skillnaderna är såklart ofta större mellan olika modeller i samma märken än mellan olika märken.

På tävling har jag mest sprungit i Asics. Asics verkar i Sverige (Europa?) främst rikta in sig på tunga dämpade modeller och tävlingsmodeller som Hyperspeed, Piranha och DS Racer blir allt svårare att få tag på. På Asics hemmamarknad Japan finns ett enormt utbud av lätta racemodeller. 2011 köpte jag Asics Tarther, vilken kom att bli en riktig favorit på längre sträckor, i den har jag sprungit ett par sub3-maror, satt personbästa på halvmaraton och sprungit hem silvermedaljen på Lidingö. Jag har dem kvar men de närmar sig en behaglig pensionärstillvaro. Den stora frågan blir när jag har hjärta att slänga dem...




Tarther i version två var tyvärr inte alls samma sko varför jag istället köpte Asics DS Racer 10 som ny tävlingssko för längre sträckor och den har också fungerat perfekt för mig både på kortare och längre sträckor, jag har använt den på 10000m bana, halvmaraton och på fyra maraton. Att överhuvudtaget inte tänka på skor eller trötthet i fötterna (förutom på betongen i New York!) vid löpning på 42,2 km asfalt är nog det bästa betyget en sko kan få!

Jag upplevde i vår att mina DS Racers började bli lite stumma i sulan varför jag började leta efter en ny modell för längre lopp. Nike Zoom Streak har fått mycket beröm på forumet på jogg.se och jag köpte ett par då jag fick ett bra pris tack vare att en ny modell var på väg in. jag vill för tydlighetens skull här tillägga här att jag köpte både Asicsskon och Nikeskon själv! Både DS Racer 10 och Nike Zoom Streak 5 väger 200g i min storlek och den extra dämpningen i Nikeskon tänkte jag skulle vara fördelaktig. Jag sprang ett par längre pass med den innan maran i Stockholm men tvekade i mitt skoval och tog det säkra för det osäkra och sprang i mina DS Racer vilket som vanligt fungerade helt perfekt!

Har du en Asics-fot eller en Nike-dito? Foto: Privat

Eftersom mina fötter trivs i de flesta skor kom det som en stor överraskning att jag upplevde Nikeskon som väldigt annorlunda i läst och dämpning jämfört med Asics! Skon är högre i hålfoten och majoriteten av dämpningen verkar ligga just där, centralt placerad mitt på foten. Jag vet inte om tanken är att man ska rulla över hela fotsulan i skon, skon har också ett lite högre drop än jag är van vid. Annorlunda känns det i alla fall, ”som att springa med en kanelbulle under foten” är fortfarande den bästa beskrivning jag kan komma på.

Jag har tränat några pass i skon efter maran men kan fortfarande inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om skon, hiss eller diss, klart är att i lite högre fart fungerar den bättre för mig än i lugn distansfart. Kanske blir min Nikeperiod kort och jag går tillbaka till Asics DS Racer igen som jag vet fungerar men vi vet alla risken med att hålla fast vid en skomodell vi gillar när tillverkarna ofta gör sitt bästa för att uppdatera och ibland ändra en sko drastiskt.

Kanske har jag helt enkelt en fot som inte passar så bra i Nike trots allt? Eller så vänjer jag mig. Att variera skor med olika känsla, dämpning och drop borde vara positivt för både fötter, kropp och skornas hållbarhet, så länge man inte får ont givetvis!

Hur tänker du, fungerar flera märken för dig eller håller du dig till samma märke men varierar modeller? Eller springer du enbart i en viss modell av ett visst märke? Har du haft någon favorit som tillverkaren sedan gjort om drastiskt och tvingat dig att leta nytt? Och, har du haft någon sko du upplevt som konstig i början men som du sedan gillat att springa i? 



Jag vill undvika att detta händer, Eliud Kpichoge Kenya, lät sig inte bekommas av att sulan på prototypen till Nike Zoom Streak 6 höll på att krypa ur skon under Berlin Marathon 2015 utan inte bara fullföljde utan också vann loppet på 2:04:00 med innesulan halvvägs ute ur skon då limmet inte höll dem på plats.

fredag 17 juni 2016

I otakt och lite tankar om detta med terrängskor

Huvudet har vilat klart efter maran, kroppen är inte där ännu. Inte så att jag fortfarande är muskulärt sliten (även om jag fortfarande kan vara det utan att jag känner det) eller har ont någonstans. Nej kroppen känns ganska fräsch men ett maraton där jag tagit ut mig öppnar säkert ett ”infektionsfönster” och sedan en vecka tillbaka ungefär snorar jag lite, hostar lite kvällstid, ibland har jag känt mig lite raspig i halsen och jag är trött och seg. Ingen större fara alls men det påverkar träningen.

Jag har hittat ursäkter att inte träna, som kraftigt regn i kombo med för tunna träningskläder på jobbet, hoppat över tänkta pass, unnat mig ytterligare någon dags vila här och säkert är det bara positivt så länge det lilla förkylningsviruset lever rövare i mina luftvägar men nu börjar det bli tråkigt!

Jag ser kompisar tävla eller förbereda sig för tävling, SM-milen inklusive veteran-SM gick i Stockholm i veckan och jag ser att jag kanske kunnat springa om topp 5 i min åldersklass men det är lätt att säga när jag inte ens startade! Nu hade jag aldrig tänkt springa SM-milen ändå eftersom jag tycker det är för nära maran.

Nästa vecka är det Långlöparnas kväll 10000m bana på Stadion med lediga platser kvar i det heat jag borde springa. Det vore väldigt roligt men är jag redo? Kan jag göra mig själv rättvisa? Är det bra med en lätt förkylning i kroppen? Nej, nej och nej.

Så, jag tänker; 1. jag är smart som unnar mig ytterligare lite vila nu, 2. Just efter en mara gör lite ytterligare vila bara gott. 3. Tolka det faktum att jag tävlingssugen som ett gott tecken men försöker så gott det går att bida min tid ytterligare några dagar. Dessutom spanar jag in några tävlingar som ligger lite längre fram än de redan nämnda och som får det att kittlas lite i magen igen.

Jag är lättroad ändå. Igår när när det inte blev någon lunchträning p g a  trippelkombon nämnda förkylning, kraftigt regn och för mycket att göra på jobbet lekte jag en stund på kvällen med terrängskor i regnblöt skog, på leriga stigar och blöta stenhällar. Jag tycker att det råder lite av en hysteri kring detta med terrängskor överlag sedan en tid tillbaka. Marknadsförarna hittar ständigt nya behov som vi konsumenter oreflekterat går på. Vad sägs som detta t ex, "X-Tour 2 är den andra utgåvan av den smidiga CITYTRAIL™-skon. Skon är konstruerad för att ge dämpning, stor rörlighet och ett säkert grepp". Ur en annons för skon Salomon X-Tour 2....

Citytrail...

Det finns massor av hybridmodeller som marknadsförs som "Door to trail". Skor som i mitt tycke mest är dåliga kompromisser, tråkiga och stela på asfalt med noll löpkänsla och för liten skillnad i fäste mot vanliga skor i skogen. Bara det faktum att vissa skor marknadsför med uttryck som "perfekt för grusväg". Grusväg! Vilken normal löparsko fungerar inte att springa på grusväg med???? 

Med det sagt så visst finns det naturligtvis miljöer som ställer extra krav, orientering rätt ut i spenaten t ex där ståldubb kan behövas för extra fäste i obanad terräng över stock och sten, swimruns över blöta klipphällar kräver bra fäste på en mängd olika underlag som utövaren ska kunna känna sig trygg med. Ett par terrängskor, hybridskor eller skor med extra mönstrad sula kan absolut också ha sin plats som vintersko med lite extra grepp i snö och extra skydd mot väta som vissa modeller erbjuder, men för de allra flesta motionärer  som mest springer på asfalt, grusväg, preparerade motionsspår och lättare stigar duger ett par vanliga löparskor precis lika bra också på rundorna i skogen!

Jag gillar skor, är intresserad av ämnet men tycker det är synd om det är så att marknadsföringshajpen som rått kring terrängskor nu ett tag gör att löpare tror att det är ett måste och att det gör att de undviker att träna i andra miljöer än sina vanliga asfaltsrundor och därigenom begränsar löpträningen!

Jag springer ofta med vanliga "asfaltsskor" även i skogen och då talar jag inte om tillrättalagda parkstigar utan ganska "brötig" Sörmlandsskog med mängder av rötter, stenar och stenhällar, diken och nivåskillnader. När jag inte väljer vanliga skor så har jag skaffat en terrängsko som verkligen gör skäl för namnet, Icebug Acceleritas 4. Jag brukar vara skeptisk till påståenden om löparskors egenskaper men allt som påstås om fästet hos Icebugs gummiblandning RBX är faktiskt sant. Jag som i vanliga fall undviker fuktiga stenhällar i skogen av rädsla för att halka kan springa obekymrat uppför och nedför då sulan nästan uppför sig som en sugkopp mot underlaget. Den kraftigt mönstrade sulan biter sig också fast som ett traktordäck i mjukare underlag, den låga profilen och tunna sulan ger väldigt bra markkontakt och också en viss ömhet i fötterna på lite längre pass men för mig som inte springer några terrängultror och inte så mycket terräng totalt sett fungerar de riktigt bra, och är dessutom riktigt roliga att springa med. Jag joggade runt och upp-och nerför med ett fånigt leende igår och att springa ganska fort som jag gjorde i slutet med en lätt sko på en varierad stig med lite lutningar, rötter och stenar kan vara bland det roligaste som finns! 

söndag 12 juni 2016

Återhämtning pågår

Med lördagens mara i backspegeln - som vanligt så framstår den som konstigt avlägsen trots att det bara är en vecka sedan - så har jag tagit det lugnt som sig bör. Söndag och måndag ägnades åt korta promenader, i tisdags cyklade jag en knapp timma, i onsdags joggade jag ett par kilometer med tioåriga sonen efter hans fotbollsträning och en kilometer själv och först i torsdags sprang jag "på riktigt" första gången efter maran när jag joggade lätt knappt 8 km på mestadels mjukt underlag.

Kroppen har känts överraskande fräsch, visst var jag stel i framsida lår dagarna efter och trappor nerför var som vanligt en plåga men det var inte värre än vanligt, snarare tvärtom och det lade sig ganska snabbt. Jag vet dock värdet av att ta det lugnt efter en mara, jag har inga planerade tävlingar i närtid och vill inte ha det hängande över mig heller. Även om kroppen känns återhämtad så luras den lite. Jag behöver sova extra, äta bra och träna riktigt lugnt i en, kanske två veckor till, då kommer belöningen komma med en fin löpform att njuta av i sommar. Kör jag på för hårt nu är risken stor att jag istället tränar ner mig.

I torsdags kände jag dessutom att jag var på väg att bli lite småförkyld så i helgen har jag tagit det riktigt lugnt och vilat helt, ett par extra vilodagar nu gör absolut inte någonting! Det riktiga suget efter löpning finns inte där heller just nu men samtidigt finns en längtan efter att börja träna normalt igen och det är ett gott tecken! Jag kommer fortsätta varva jogg med lite cykel, satsa på att jogga lika många gånger per vecka som vanligt kommande vecka men kortare pass och enbart i väldigt lugn fart.

Visst har jag mål och saker jag vill med löpningen men de befinner sig vid horisonten snarare än precis framför mig och det finns anledning att återkomma till dem, efter den här sköna perioden av kravlöst och njutningsfullt motionerande snarare än målinriktad träning! För mig råder det en klar distinktion mellan de två begreppen och mentalt behöver jag också en paus från kraven på mig själv, från måsten, från långpass med fartökning, från två strukturerade fartpass varje vecka, från att registrera veckovolym i ett Excelblad. Från träningen just!

Det är Skolavslutningstider, det är Den Blomstertid Nu Kommer, det är Sommarlov, det är Jordgubbar med Glass, det är Vattenmelon. Det är en Bra Tid att Bara Vara och Njuta, helt enkelt!


Lekparkshäng i ordets rätta bemärkelse...

Dagens efter maraton tillbringades bl a på Friends Arena Solna och sista fotbollslandskampen innan EM, Sverige-Wales (3-0 till Sverige).


Bild från i höstas men aktuell nu också...

måndag 6 juni 2016

Race Report Stockholm Marathon 2016, 2:55:36 och plats 193 (15 i åldersklass)

Efter en halvstrulig april innehållande, förkylning, magsjuka, knäont, höftont och blodbrist vilket jag beskrivit under våren så kändes det allt bättre de sista tre veckorna. De sista avstämningspassen gav positiva besked och känslan i löpningen var åter lätt och självförtroendet nästan tillbaka där det bör vara innan en mara. Att tvivla på sin egen kapacitet och realismen i målsättningarna hör alltid till sinnesstämningen sista veckan innan en mara! Tankar om vad som skulle hända om jag skulle "råka" passera halvvägs i närheten av tiden från 2014, om jag då skulle våga satsa fullt ut under andra halvan. Det var dock inget som inträffade och inget jag behövt lägga energi på.

På tordagen efter jobbet besökte jag ett bastuvarmt Östermalms IP och blev plaskblöt av svett bara av att gå från tunnelbanan. I den lilla mässhallen var det om möjligt ännu värre och jag dröjde därför inte kvar speciellt länge!



På torsdagen sprang jag också sista passet, 4 km jogg med 2x800m marafart med lätt känsla i väldigt varmt väder! Jag velade fortfarande mellan mina gamla Asics Racer 10 och mina nya Nike Streak men valet föll till slut på Asics som jag är van vid och de fungerade, precis som tidigare helt perfekt!



På fredagskvällen fixade jag allt, lade fram tävlingskläderna, laddade pulsklockan, nålade fast nummerlappen på linnet och fäste chipet på skorna och kunde sedan koppla av när brorsan med familj kom för att hälsa på oss över helgen. Sov gott natten innan loppet och vaknade glad och taggad. Tog tåget till Stockholm med David och några andra bekanta löpare som skulle debutera på sträckan. Alltid lika härligt att komma till Östermalms IP och en stark känsla av att jag saknat detta blandades med nervositet och faktiskt lite negativa tankar kring press och prestation.

En kopp kaffe, toabesök, lämna in överdrag, nervöskissa, nervöskissa igen. Ut i startfålla B som låg helt i skugga och bjöd på lyxigt mycket plats att jogga upp lite på. Pratade med Gabriel, Oskar, Kent, hälsade på Patrik, Frippe, Simon och många andra, nervöskissa igen och så en gång till och sedan var det bara fem minuter till start. Lika härligt som vanligt att stå där tätt ihop med andra löpare och räkna ner med helikoptern hovrande ovanför och speakern som taggar.

Iväg och lite trängre än vanligt då halva Valhallavägen var avstängd. Kom ändå iväg bra och sprang lite fortare än jag tänkt mig men känslan var lätt! Kom i sällskap med Kent från IF Linnea som så ofta förr på tävling och det var skönt att ha sällskap för faktum är att jag under första fem kilometrarna brottades med en hel del negativa tankar (!) om varför jag gör detta, om att det är långt, att det kommer bli jobbigt, att jag byggt upp press på mig själv. Att jag kanske skulle kliva av! Vad glad jag är att jag inte lyssnade på det för gradvis försvann de tankarna nere i stan med all publik som hejade och många okända hejade på just mig, fantastiskt roligt! Jag vet inte om det var det fina vädret men jag inbillade mig att det var mera publik och ännu bättre stämning än vanligt i år? Jag skippade de tre första vätskekontrollerna för hör och häpna, jag var lite kissnödig...

Förbi Slussen, Södermälarstrand och första Västerbron passerade obemärkt, jag njöt nu bara av utsikten och att vara en del av detta igen. Kent tappade på mig uppför för Västerbron och tyvärr såg jag inte honom igen förrän på Stadion men vad gör det då han för första gången satte sub3 i Stockholm, grattis Kent!

Vid Stadshuset visste jag att jag skulle ha min hejaklack i form av hela min familj och bror med familj och det var ett självklart beslut att springa en extra lång ytterkurva för att göra high five med dem!


Passagen förbi Centralen-Torsgatan-Odengatan kändes väldigt lätt och jag sprang här ikapp Petra Skiöld Björnstorp som jag vet har ett PB på 2:54 och tänkte att det var en bra rygg då tjejer ofta springer smartare och jämnare än killar på maraton. Hon såg dock inte 100% avslappnad ut i steget och tappade tyvärr på andra halvan p g a smärtor i baksidorna. Vi växeldrog några kilometer, ibland var jag några meter före ibland var det omvänt. Det kändes som om jag sprang väldigt jämnt redan men klockan visade ganska ojämna tider och "fladdrade" ovanligt mycket för att vara i Stockholm tycker jag. Ut på Gärdet, en sväng jag brukar gilla men jag blev återigen lite negativ här, lite motvind och kanske lite illamående av att ha tryckt i mig ganska mycket gel. Jag hade som vanligt tre treportionsgeler från Maxim ut på banan, en i varje hand och en i bakfickan men i år hade jag också privat langning av Erik vid 30km med tre smågeler så kanske att jag tog lite extra i början för att de skulle vara slut när jag fick nya av honom. Jag vet inte men jag passerade halvmaran på 1:27:23 och det var ca en minut senare än jag hoppats på. Drack ungefär tre halvfulla muggar första varvet, tyckte det räckte gott, känslan av kissnödighet hade som tur var, släppt utan att jag behövt göra "pit stop".

Jag vet inte om det var gelen som nådde blodomloppet och snart då hjärnan men nästan direkt efter halvmarapasseringen försvann de negativa tankarna och jag kände jag mig plötsligt urstark och samtidigt så avslappnad. Sprang med en ganska stor grupp här, bla Fredrik Pettersson från FK Studenterna, längst till höger i bild nedan med nr 622. Jag kände igenom honom, tack vare hatten, från maran 2014, då han passerade mig i raketfart strax efter 39 km och sprang 2:49:45 tack vare en snabb avslutning som jag inte hade en chans att haka på. Vi pratade om det och han hade läst Race Rapporten :-) I år hade han mål kring 2:55 vilket passade mig utmärkt. Jag var dock så stark här så jag lämnade honom och gruppen bakom mig och fortsatte tuffa på, vid Nordiska Muséet hälsade plötsligt Jonas Wetter från Spårvägen när jag passerade honom och han sade "Du är som ett lok Staffan"

Nino fångade mig ute på Djurgården anförandes en liten klunga. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun :-)

Tillbaka vid publiken på Strandvägen igen och jag får nästan alltid en dipp här när vi ska ut på samma runda igen och det fortfarande är ganska långt kvar men inte i år, det var enbart positiva känslor nu, inga tankar på att det var långt kvar, inga tvivel på min kapacitet, jag inbillar mig att maratonlöpning handlar väldigt mycket om rytm och jag hade verkligen kommit in i en rytm där jag sprang avslappnad men ändå bra och ganska snabbt! Sprang återigen, precis som 2014 ganska ensamt upp förbi Norrmalmstorg, spexade med publiken i kurvan vid Kungsträdgårdsgatan och gjorde tummen upp, satte handen bakom örat och klappade med händerna över huvudet och gensvaret och leendena jag fick tillbaka, gåshud helt enkelt och igen minnen för livet att ta fram närhelst löpningen känns tråkig!

Skeppsbron och fick mina tre geler av Erik, Södermälarstrand påhejad av Rasmus från Jogg, och på Södermälarstrand pirrade det en hel i del i vaderna och jag blev lite orolig för att få kramp och var tacksam för att jag valt att springa i Calf Sleeves som ger lite stöd åt vaderna. Som tur var så släppte pirret i vaderna snabbt och jag kom upp på andra Västerbron via den hysteriska klacken i Pålsundsbacken, tog det medvetet ganska lugnt uppför Västerbron men i år syns den inte i splittiderna så jag höll jämn fart, kände att jag blev lite mer flåsig men inte mer trött i benen. På Norrmälarstrand fortsatte jag starkt, tog sikte på rygg efter rygg och sprang om dem alla, jag minns inte att jag blev omsprungen av en enda löpare nere i stan och resultatlistan visar att jag sprang om 130 löpare på andra halvan av loppet. Visst var det soligt och bitvis varmt längs banan men jag tycker inte det påverkade mig negativt, det gick att hitta skugga längs banan och jag sprang genom varje ångdusch vilket svalkade av mig varje gång!

Förbi Centralen och till Torsgatan som jag inte alls upplevde som speciellt jobbig i år! Hade försökt räkna lite på sluttid nu och insåg att jag skulle hamna kring 2:55 och nog i trakterna av mitt "nästpers" 2:55:52 från Vintermaraton 2014. Visst var jag lite stummare i benen nu men flåsmässigt var det inte jobbigt och jag hade inga som helst problem att mata på i samma tempo upp till Odengatan och samtidigt ha ett leende över ansiktet väl medveten om att jag med råge skulle springa under tre timmar och att jag sprungit bra och mycket jämnt! Över Odengatans puckel, utför och förbi 40 km där klockan bekräftade mina tidsfunderingar och strax dags för Sturegatan med Stadion i blickfånget, ren och skär löpglädje, tog av mig kepsen och solglasögonen för att "öppna den mentala hårddisken och lägga alla intryck på en lättåtkomlig plats" och det var precis lika underbart som vanligt att komma in på Stadion, musiken, solskenet, publiken, löparbanorna, Ökade farten lite kurvan och där satt hela min familj och skrek på mig så att det inte var några problem för mig att höra dem och heja tillbaka, jag vinkade till publiken och fick massor av hejarop och applåder från hela kurvan!


Ren och skär glädje fångad av brorsan från läktaren!
Hällandning får väl vara OK med knappt 100m kvar? 

Tydligen spurtade jag förbi Olov från Jogg inne på Stadion. Jag minns att jag sträckte armarna i luften skrek ut min glädje och Runners Worlds fotografer fångade oss båda på bild just då.



Jag dröjde mig kvar inne på banorna en stund, välkomnade Kent i mål på 2:58 innan vi gick tillsammans till IP där jag också träffade på David som sprang på 3:04 och vi slog oss ner på konstgräset och tog för oss av förtäringen, ett par Weissbier, ett par varmkorvar, Pepsi och ett par bullar. Stämningen efter loppet i Stockholm tycker jag är världsklass och något andra lopp kan lära av, i New York fick man en påse i handen, en filt och sedan fick man gå iväg och gå långt, i Stockholm kan man slappa på gräset, äta och dricka och umgås så länge man vill, riktigt bra!

En besviken Gabriel slog sig ner som tyvärr fått uppladdningen förstörd av dålig mage och kommit in på 3:02 men du har ju redan visat på sub3-kapacitet Gabriel och det har du i Stockholm också en bättre dag! Efter någon timmas slappande på ÖIP drog vi oss mot T-banan och tåget hem där familjen mötte upp.

Det första vi gjorde när vi kom hem, innan jag ens duschat, var att åka ner till vår fina sjö för ett kvällsdopp och det var ca 16-17 grader i vattnet vilket nog gjorde väldigt gott för mina vader och ben!

Min tid på 2:55:36, mina andra snabbaste mara med 16 sekunders marginal, räckte till plats 193 och 15 i min åldersklass (varav plats 13 i Sverige). Ser jag till tiderna så inledde jag lite snabbt vilket är ovanligt för att vara jag. 1:27:23 borde ge 2:54:46 i mål vilket då betyder att jag tappade exakt 50 sekunder på andra halvan, jämfört med de knappt 40 sekunder jag tappade på andra halvan 2014 men mer än godkänt!


Lite övriga detaljer för den intresserade:

Snitt-/maxpuls: 176/179
Splittar: 1:27:23/1:28:13
Stegfrekvens i snitt: 180 (häpp!)
Kolhydratladdning: Ons-fredag innan loppet. Ett par små påsar godis per dag torsdag-fredag. Extra juice, några glas saft, extra pasta och ris.
Energi under loppet: Tog en st Maxim treportioners gel innan jag gick ut i startfållan. Hade en likadan gel i varje hand och en i bakfickan, dessa förbrukade jag fram till 30 km ihop med ca 6 halvfulla muggar dricka totalt, mest sportdrycka, en mugg cola, någon mugg vatten. Vid 30km fick jag tre små geler av en kompis som jag använde under sista milen.

Jag tror 2:55 speglar min nuvarande kapacitet väldigt väl. Givet den väldigt kontrollerade känslan hade jag kanske kunnat springa någon enstaka minut snabbare till priset av en klart högre ansträngning såklart men speciellt mycket bättre kan jag inte prestera nu. Ska jag igen närma mig sub 2:50 måste jag bli snabbare på "underdistans". Jag har tidigare sagt att om jag springer bra i Stockholm i år kanske jag ska pausa ett tag från maratonsträckan och fokusera på kortare sträckor och där försöka bli lite snabbare istället. Inte behöva ladda så länge för "stora lopp" utan tävla mer på småtävlingar och det sistnämnda vill jag göra men jag gillar maraton och jag är bra på det!

Resultatet är heller inte allt, jag skrev tidigare att jag skulle vara nöjd med allt under tre timmar och med tanke på hur våren varit, att jag för tre veckor sedan övervägde att "bara" starta och funderade på var jag lämpligast skulle kliva av för att inte ha för långt tillbaka till Stadion. Vändningen från det ytterläget till att springa 2:55, komma topp 200 med den här fantastiska känslan jag hade under andra halvan, det känns fantastiskt och är det som är viktigt! Jag är mer motiverad än någonsin att träna men träna smart och kontinuerligt, hålla mig hel och tänka långsiktigt!

En hel del fartträning kommer det säkert bli i sommar när jag väl vilat ut men jag vet inte hur sugen jag är på 5 km och milen, det får visa sig. Som det känns just nu vill jag helst springa maraton och det snart igen och speciellt Stockholm Marathon, det var så fantastiskt roligt den här gången och det är en känsla jag tänker njuta av ganska länge! Nu väntar kravlös, njutningsfull sommarlöpning och en del cykling först! Tack till alla er som läst ända hit och till er som hälsade och hejade i lördags, utmed banan och före och efter loppet! Det uppskattar jag verkligen!

söndag 5 juni 2016

Kortrapport

Kanske är ni några som sitter och väntar på min RR från gårdagens Stockholm Marathon? Den kommer. Imorgon kväll. Svalt kvällsdopp efter loppet igår (prima återhämtning och tillika årspremiär), umgänge med brorsan med familj och fotbollslandskamp på Friends Arena Solna har prioriterats framför skärmtid.

Tills dess; så jävla roligt det var att springa igår, ursäkta franskan. Jag kom faktiskt inte ihåg från förra gången att det var så här bra, så här roligt! Jag vill springa igen! 

Jag sprang jämnt och var så stark under andra halvan "Du är som ett lok Staffan" som Spårvägen-Jonas sade när jag sprang förbi honom innan Djurgårdsbron. 

Efter 2:55:36 och 192 snabbare löpare varav 14 i min åldersklass passerade jag mållinjen på Stadion med ett glädjetjut fångat på bild av både brorsan på läktaren och Runners Worlds fotograf. 

Så. Resten får ni läsa om imorgon! 





fredag 27 maj 2016

Summering av långpass och annan träning innan Stockholm Marathon 2016

Det är ingen nyhet att jag gillar att registrera min träning i dagboken på jogg.se och nu är det dags att nörda ner sig i siffrorna och ett inlägg som är en välläst tradition, att redovisa de långpass jag gjort innan jag springer maraton. Långpassen är inte allt och jag jag bjuder på lite mer idag också. Jag upptäckte, t ex 2013 att en hygglig veckovolym med bra innehåll (hej snabbdistans i kuperat motionsspår innan Lidingöloppet!) kan räcka långt som kompensation men långpassen är ändå ett viktigt pass, kanske viktigare för oss motionärer än för elitlöparna? Som alltid när det gäller Stockholm Maraton så räknar jag 1 januari som start för träningen även om träningen i januari och februari mest rullar på som vanligt. Så här har det sett ut i år, först långpassen:

Januari:
17/1:  25 km 5:05 min/km
24/1:  30,3 km 4:59 min/km med sista milen i 4:20-4:30-fart och en sista km på 3:57

Februari:
7/2: 34 km 4:38 min/km inkl 4 km 4:10-fart och 2 km progressivt 4:00-3:50 min/km i slutet
21/2: 25 km 5:02 min/km

Mars:
2/3: 28 km 5:04 min/km
6/3: 24,6 km 4:48 min/km med sista 7-8km i 4:30-fart
13/3 32 km 4:41 min/km.

Sedan blev det tyvärr ett för långt uppehåll på långpassen p g a sjukdom och knäont.

April:
24/4: 34 km 4:51 min/km med 5 km ca 4:05-fart km 28-32.

Maj:
13/5: 19,1 km 4:48 min/km med 2+1,5 km marafart+500m
15/5: 37,7 km  4:39 min/km. inkl 5 km 4:30+12 km 4:10 min/km.
19/5: 24,1 km 4:23 min/km steady pace med 2 km snabbare i slutet (kring 4:00 min/km)
22/5: 24 km varav 22 km i 4:04-fart (halvmaran på 1:26:10) med bra, stabil känsla.

Jag konstaterar några saker,

  • Antalet långpass är OK, snittet är ändå varannan vecka även om uppehållet 13/3-24/4 var olyckligt och för långt!
  • Antalet långa pass över 30 km är ungefär som vanligt 
  • Antalet kortare långpass är något färre. Utan att ha räknat på det så tror jag också att antalet längre distanspass strax under 20 km/90 minuter (min långpassdefinition) är något färre än tidigare år.
  • Antalet fartpass jämfört med 2014 är lika. Fartpass eller "kvalitetspass" är ett ungefärligt begrepp eftersom flera av mina lugnare pass också kan innehålla "kvalite", t ex snabba avslut, men här räknar jag t ex alla intervallpass, långpass med fartökningar, snabbdistanser etc. Skillnaden i år jämfört med 2014 är att min nivå är lite lägre, de allra tuffaste intervallpassen från våren 2014  - t ex 10x1000m @ 3:37 min/km och 8x1000m @ 3:32 min/km, båda med 1 min vila - matchar jag inte idag, jag känner inte riktigt samma flyt i hög fart på de kortare intervallerna och på marafartspassen känns en fart som ligger ca 5-8 sek långsammare per kilometer rimlig jämfört med 2014. 

En hemmasnickrad och ungefärlig sammanställning av årets "fartpass" hittills och jämfört med 2014
  • Summa summarum så är jag uthållig men inte så snabb i dagsläget. Hur gärna jag än önskar jag vore en Ferrari eller Porsche så är jag mer av en....Volkswagen Passat Turbodiesel...just nu.
  • En sista jämförelse med 2014 gäller vecko-och totalmängd fördelat på 21 veckor från 1 januari, visar att jag trots en del strul, framförallt i april, faktiskt sprungit lite mer i år även om träningsmängden åkt lite jojo mellan enskilda veckor under våren. Jämfört med första gången jag sprang sub3 2012 så ligger jag mer än 20 mil+ i år sett till totalmängden.

Träningsmängd per vecka från 1 januari, 2014 vs 2016. I vecka 21 ingår ett pass jag
inte sprungit ännu, dvs ett pass imorgon :-)

Medan jag betraktade 4 min/km som marafart under träning 2014 så är min bedömning idag att en realistisk marafart snarare ligger i intervallet 4:05-4:10 min/km. Mitt drömmål på sub 2:50 har jag inte haft i åtanke på länge. Jag är helt enkelt inte i närheten av den formen det kräver och att satsa på det i år är nog ett säkert recept på en väldigt jobbig sista mil med rejält tidstapp! Snarare ligger ett realistiskt mål i trakterna av 2:55. Mitt "nästpers är 2:55:52 från Vintermaran 2014 och det är både en rimlig och motiverande målsättning men jag har tidigare sagt att jag kommer vara nöjd med allt under tre timmar och det står jag fast vid!

Sedan är det aldrig bara att extrapolera en rät linje på maran, det är aldrig att bara ställa ut skorna, så mycket kan hända men jag är trygg med banan och arrangemanget i Stockholm och slipper jetlag denna gång :-). Det är meningslöst att spekulera kring saker som inte går att påverka, om det t ex skulle dra in en värmebölja till nästa helg men mitt självförtroende har åkt tillbaka upp där det brukar ligga inför maran, jag känner att jag gjort vad jag kunnat nu i slutet, de tre avstämningspunkterna jag bestämde mig för har alla fallit ut positivt och jag ser väldigt mycket fram mot hela arrangemanget och det är en härlig känsla! För tre veckor sedan funderade jag mest kring var på banan jag lämpligast kliver av för att inte ha för långt till Stadion. Benen är ännu inte superpigga men från och med igår började jag dra ner på träningen och jag hoppas på helt annan känsla av "stuns" och energi som väntar på att släppas lös inom några dagar!

fredag 20 maj 2016

Håller tummarna hårt i Köpenhamn på söndag!

Jag har bloggat om det här tidigare, Bieffekterna av att registrera sin träning på ett stort nätforum med likasinnade. Hur mycket positivt det medför! Inte bekräftelse utan gemenskap på distans, att följa varandra, få gratulationer och pepp i med-och motgång, inspireras av andras pass, få tips, kunskap och ibland i all välmening bli ifrågasatt. Det är ett vanligt förekommande fenomen att man som löpare ofta har goda råd att ge andra men själv beter sig ganska korkat i sin egen träning i en forcerad jakt på form och resultat.

Jag har funnits på Sveriges bästa löparsite jogg.se sedan 2009 och följer löpare jag har något gemensamt med och/eller inspireras av, oftast löpare som befinner sig ungefär på samma plats som jag i livet med familj, jobb, bostad men som vill något mer än med sin löpning än att jogga för hälsans skull ett par gånger i veckan. Många av dem jag följer har jag träffat och lärt känna ytterligare på diverse lopp eller resor, flera andra har jag aldrig träffat men det känns som om jag känner dem ändå.

Min egen träning har gått riktigt bra i veckan. Vilade helt måndag, återhämtande, lätt distans tisdag, blandade intervaller i onsdags (fyrahudringar och tusingar) och ett snabbare långpass i torsdags gick väldigt bra och självförtroendet har åkt upp ytterligare ett par pinnhål men nu ska det här blogginlägget inte handla om mig!

I helgen laddar stora delar av löpar-Sverige för Varvet och även jag tycker det ska bli intressant att följa täten bland svenskarna på både herr-och damsidan och se vad det leder till när det gäller placeringar, landslagsplatser, EM-biljetter och kanske t o m OS-biljetter längre fram för någon enstaka som Ekvall. Jag har också tänkt mig springa ett kortare långpass i marafart på lördagen och med tanke på hur tjock med familjeaktiviteter helgen är är det tveksamt om jag hinner se Varvet på TV.

Då bryr jag mig mer om vad som händer på Söndag! Då går Köpenhamn Maraton och två löpare från jogg.se jag följt länge står på startlinjen.Två löpare jag aldrig träffat men ändå känner väl! Två löpare med lite olika målsättningar, förutsättningar och uppladdningar. Att förbereda sig inför ett maraton är sällan en spikrak väg fram mot målet, något de erfarit och jag också fått erfara både förra året och i år.

Jag gläder mig åt kompisars framgångar som mina egna och det skulle glädja mig väldigt mycket att se er klara era målsättningar på söndag och jag kommer hålla tummarna hårt för er! Kör hårt, men klokt Magnus och Robban! Den här låten är till er!

en sak vet jag
jag vaknade i morse av ett dån

Köpenhamn stod och bankade på dörren
och vilsenheten skrämmer inte längre

överallt, av och till
den höga farten som rann
mellan husen...


tisdag 17 maj 2016

Ett onödigt långt långpass och Sportamore Magasin

Jag fortsätter ta små steg, ibland ett bakåt men i stort i rätt riktning. Spikdieten går enligt plan och jag känner mig piggare med mer energi! Veckan som gick bjöd både på ris och ros, bra och misslyckade pass. Måndagen inleddes med ett avbrutet pass. Jag hade sprungit sex dagar i rad och kände väldigt tydligt att kroppen ville ha en vilodag så efter 500m joggade jag hem. Tisdagen bjöd på platt fall med 5x1000m på bana i "flytfart" där flytet aldrig infann sig, benen var tunga och mjölksyrastinna trots blygsam fart. Det var också en väldigt varm dag. Hur dålig jag än var var jag snabbare än AIK hockey som också joggade på banan!  Redan nästa dag gick det däremot utmärkt att jogga runt Brunnsviken ihop med Tobias som också jobbar i närheten, mycket trevligt! Vilade torsdag och fredagens korta långpass var misslyckat där marafart (blygsamma 4:16 min/km) bara i ett par kilometer kändes riktigt tungt.

Solig lunchjogg runt Brunnsviken!

Det var därför med en viss nervositet jag efter att ha vilat i lördags såg fram emot söndagens avstämningspass, det längsta långpasset innan Stockholm Marathon. Skulle det också misslyckas skulle jag vara ett steg närmare att inte starta maran, men så blev det inte! 24 km i sällskap av David där sista 5 ändå gick i 4:30-fart vilket är lite snabbare än vanlig distansfart. Skobyte (nördvarning!), toalettbesök och sedan hade jag bestämt mig för en mil i 4:10-fart och det gick bra! Visst ökade ansträngningen något, visst blev benen tröttare efterhand men det var i stort sett inga problem att hålla hela 12 km i 4:10-fart trots lite blåst och en del backar. Mycket nöjd joggade jag hem och kunde summera 37,7 km med en snittfart på 4:39 min/km och en total tid ute på 2:55. Ett onödigt långt långpass kanske ni tycker men jag behövde det och mina "examenspass" innan maran brukar ligga på ca 36km med ca en mil i marafart i slutet, tufft men inte för tufft och jag är fullständigt övertygad om att det gör nytta, för mig! Jag hade avsiktigligt heller inte med någon energi eller dricka under passet utan frukosten en timma innan passet fick räcka som energikälla och det gick hur bra som helst även i slutet när rimligtvis fettförbränningen kickat in efter mer än 2,5 timmar ute (men visst var jag hungrig på eftermiddagen trots mellanmål och stor lunch).

Det här behövde jag verkligen! Uppstarten på den här veckan har därför varit lugn med vila igår och lätt distans ikväll. Imorgon väntar ett nytt försök med banintervaller, på torsdag distans eller kort långpass och till helgen väntar avstämningspass nr 2, nämligen en halvmara i marafart vilket jag efter söndagens pass nu har bättre hopp om att klara. Det blir det också det sista längre passet innan maran. Sedan väntar förkortade fartpass och lugn distans veckan efter.

Jag blev förresten uppringd av en reporter från Sportamore Magasin förra veckan. De hade letat efter killar som bloggar om löpträning och då hittat mig. Vi pratade både om att hinna få in träning i vardagen och kring hur höja farten inför säsongen. Med min struliga vår i åtanke kändes det sista inte helt aktuellt och det blir ju lite kort i sådana här artiklar men det blev ändå rätt bra tycker jag. Ni hittar artiklarna här och här.

tisdag 10 maj 2016

På väg upp ur källaren med hjälp av spikdieten!

En dryg vecka sedan jag skrev något och det är med avsikt jag låtit det gå lite tid. En av många saker den här bloggen gett mig är ett stort nätverk av väldigt kloka människor som ger mig både pepp, kommentarer och får mig att se saker i ett annat perspektiv och det är jag väldigt tacksam för! 

En av dessa vänner är Ingmarie, före detta elitlöpare som fortfarande brinner av träningsglädje vilket inspirerar! Hon har sedan länge som "tänk" att tävla bara när det känns bra och inte göra upp planer månader i förväg, hon har skrivit om det alldeles nyligen här och det tänket passar mig perfekt och därför tänker jag ta efter det. Jag är trött just nu på att göra upp planer månader i förväg och sedan stöta på problem vilket även var fallet förra året! 

Om vårt hus nu haft en källare hade jag kunnat skriva att jag är på väg upp ur densamma. Sedan jag tillbringade lördagsförmiddagen på Valborg på akuten och fick smärtlindning har höften blivit mycket bättre och det snabbt! Smärtlinding ger sömn vilket ger snabbare återhämtning. Jag cyklade redan på söndagen på sega ben och jag stretchade och körde foamroller. Efter det har jag faktiskt sprungit varje dag och det har gått bra vad gäller höften, inga känningar, inte ont. Första rundan stannade jag flera gånger och kollade status men höften förblev tyst.

Dock gick det otroligt tungt i början av veckan, jag var väldigt andfådd redan i låg fart och ansträngningen matchade inte alls fart eller puls och minsta pyttemotlut gjorde benen fulla med mjölksyra, symptom som pollenallergiker brukar beskriva men också symptom som får varningsklockorna hos mig att blinka rött. Jag har inte varit helt öppen på bloggen men fick tillbaka mina magbesvär vilket jag skrivit om tidigare i slutet av april och i fredags togs prover vilka visade att både Hb (115, ref 134-170 för män) och järn var låga. Däremot var järndepåerna ("det du har på banken") inom normalvärde vilket tyder på att det inte gått så långt denna gång och därmed borde det också snabbare att "fylla på" hemoglobin ("plånboken") och få upp blodvärdet. Jag har sedan detta inträffade ätit bra med järn och kanske har jag varit nere på nivåer lägre än 115 och är nu på väg upp igen.



Kanske jag också känner av lite pollen. Jag har ofta trott jag varit allergisk men tester har visat att jag inte är det, dock är det mycket pollen i år och kanske ändå att jag känner av det. Även om jag sprungit varje dag har jag tagit det väldigt lugnt, sprungit lätt i skogen och njutit av vitsippor och fågelsång, i lördags sprang Linda och jag Kungsholmen Runt tillsammans och det var väldigt trevligt och jag var rätt så glad i värmen över att slippa stå längst fram vid repet med fokus på att ”persa”. Nu blev det en trevlig gemensam upplevelse istället.

Med gångna veckornas strul föregås varje löppass av en viss nervositet men kanske har det börjats känna lite bättre ändå. I söndags pallade jag med 12 km i 4:15-fart eller strax under innan jag avbröt passet och det får jag vara nöjd med. Extra nöjd med det är jag i efterhand när mitt dåliga blodvärde nu uppdagats. Idag körde jag banintervaller på lunchen, absolut inte hårt. Det gick inte jättebra men jag gjorde det ändå. Kan jag upp blodvärdet till 130-140 på ett par veckor bör det kännas markant mycket bättre!

Fokus nu är att ta hand om mig, träna mycket men träna klokt och på rätt nivå för att förhoppningsvis undvika fler bakslag nu. Det finns inte mycket tid att spela på om det nu ska bli marastart - för jag VILL verkligen springa till skillnad mot för någon vecka sedan men samtidigt måste jag vara extremt varsam och beredd att backa om kroppen protesterar! Hälsan kommer först i alla lägen! Om tre veckor ska jag ta nya prover, känslan i löpningen fram tills dess och vad provsvaren visar avgör om jag står på Lidingövägen fjärde juni eller inte. Tills dess gäller det nya svarta

Spikdieten! 


lördag 30 april 2016

Öppet brev till löpningen

Hej kära löpning!

Vi måste prata. Jag känner inte att det fungerar mellan oss för tillfället. Du ger mig det ena bakslaget efter det andra, jag är flitig och faktiskt duktig med rehab men du straffar mig ändå med nya skavanker. Jag känner att jag håller på att tappa "det", glädjen i vår relation, det är bara stress, press och för mycket vilja att "allt ska vara som förr" trots att det inte är så längre. För en månad sedan var allt på topp mellan oss, jag hade tränat mer än någonsin utan att bli sliten, fysiskt eller mentalt och jag kände mig stark. Sedan har allt rasat och jag orkar inte så mycket mer just nu. Du har varit en viktig del av mitt liv så länge, en inte obetydlig del av min identitet, mitt stora intresse, mitt andningshål och min frizon men nu tar du bara energi utan att ge något tillbaka. 


Jag är anmäld till ett maraton om fem veckor men idag nådde vi nog Rock Bottom i vår relation. Att sitta och gråta av smärta från höften helt utmattad efter två sömnlösa nätter, i ett väntrum på en akutmottagning ingick inte i planerna för mitt Valborgsfirande, snarare hade jag tänkt mig en kort och lätt löprunda i solen. 

Jag tycker inte jag behandlat dig dåligt men uppenbarligen är du och jag oense om den saken. Visst, jag har tränat mycket för att vara jag men jag har också backat när det behövts, tagit hand om mig, kört rehab, cyklat, varierat var jag sprungit, varierat farter enligt allt det du lärt mig under tio års tid tillsammans men ändå hittar du på nya sätt att jävlas med mig och jag är faktiskt, ursäkta franskan, jävligt less på dig just nu! 

Jag vet inte ens om jag kommer vilja eller ens kunna springa det där maratonloppet, eller för den delen, något mer maratonlopp överhuvudtaget. Vad är poängen med att lägga ner allt slit, alla tidiga långpass, all tid och fokus och hela tiden istället kastas två steg tillbaka istället för ett framåt? Jag saknar självförtroendet du förut var så generös med att ge mig och jag är inte det minsta intresserad av att ställa mig på startlinjen på ett maraton och inte vara sugen på uppgiften eller att vara rädd för att kroppen inte ska hålla. Jag hoppas verkligen vi hittar tillbaka till varandra för jag kan faktiskt inte tänka mig ett liv utan dig men just nu är det back to basics det handlar om mellan oss, att hitta tillbaka till den glädje som vi en gång fastnade för hos varandra! 

Hej då, ambitioner, press, krav, tidsmålsättningar, fokuserad mängdträning, intervaller, trösklar. Jag är inte mina prestationer. Samtidigt vet jag att jag långsiktigt behöver de komponenterna i vår relation, att bara jogga ett par gånger i veckan, jag är ledsen men det är inte min grej, inte i längden.  Jag hoppas vi hittar glädjen i varandra igen med en stark kropp som redskap, kanske väldigt snart, kanske står jag där på Lidingövägen 4 juni med gott självförtroende och med något som i alla fall avlägset kan liknas vid en acceptabel form, för jag älskar ju faktiskt de stunderna vi upplevt tillsammans! 

Just idag är det inte så konstigt att jag är "djupt nere i dalen" vad gäller mina känslor för dig, jag hoppas att jag hittar glädjen igen för alternativet är faktiskt att lägga skorna på hyllan för så här kan vi inte ha det! Nu måste vi ta en kort paus från varandra men det är nog bara bra. På återseende och det snart förhoppningsvis. 

Staffan