fredag 31 juli 2015

Semesterfartlek

Bland det bästa jag vet är att upptäcka nya platser i löparskor och nya platser gör att löpningen inte blir som hemma där du känner till och väljer löprunda efter vilket pass du ska springa. Ska du springa intervaller väljer du säkert inte en kuperad väg full med grindar du måste passera t ex. 

Hemma blir löpningen också lätt ganska strukturerad i och med att du känner till avstånden. I alla fall är det så för mig. 

Sommar och ledighet bjuder också in till spontanitet tycker jag och därför gillar jag fartlek när jag som denna vecka är på semester. På nya platser ställs du inför vägval, korsningar där du ska välja håll, grindar, stigar som plötsligt tar slut. Platser där du helt enkelt måste sänka tempot. Förhoppningsvis finns också enklare partier av inbjudande stig, raksträckor, flacka långa stigningar eller utförslöpor, raka sträckor längs vattnet där du kan trycka på så länge du vill eller kan. Köra fartlek helt enkelt vilket jag gjort en hel del den här veckan! 

Sedan finns ju inget som hindrar att du springer mer strukturerat om du känner för det. Ikväll sprang jag 5x800m med 1minuts vila progressivt från 3:40-fart ner till 3:10-fart med bra känsla och avslutade med härlig nerjogg längs havet! 

Och för dig som stör dig på "kvinnokläder" och solglasögon, well, jag bjuder på det! 








fredag 24 juli 2015

Om hamstringsskador och två favoritövningar från mitt rehabprogram

En av de övningarna jag fick som en del av träningsprogrammet efter min överbelastningsskada i hamstringsfästet var "Finnen" eller som den också kallas, "Nordic Hamstring". Jacob Gudiol har på läsvärda siten träningslära.se skrivit en bra artikel om hamstringsskador och resultat av den här övningen, du hittar artikeln som visserligen är ett par år gammal, här.

Mitt rehabprogram omfattade tre steg med benstyrka, bålstyrka och stretch med ökande svårighetsgrad. Vissa övningarna fastnade jag och körde hela tiden fast jag "gått vidare till nästa steg" i programmet. Detta för att jag upplevde att de gav extra bra effekt. "Finnen" i artikeln ovan är en sådan. Det svåra med Finnen är att hitta ett bra ställe att utföra den på, att låta någon, t ex barnen hålla fast vaderna fungerade inte speciellt bra i mitt fall, de orkade inte hålla emot och jag fick kramp i vaderna. En ribbstol att låsa fast fötterna i kanske man inte har hemma men jag använde en regel på vår altan där jag kunde låsa fast fötterna med hälarna mot regeln och fötterna mot kanten på altangolvet. Ha gärna en kudde under knäna som i videon.

En annan övning jag har gjort mycket under rehabperioden är hamstringcurl på boll enligt videoklippet nedan, en riktigt bra övning för baksidan. Den kan göras svårare med bara en häl på bollen. Har du ingen boll går det också bra att lägga  upp hälarna eller en häl på en pall eller stol och sedan lyfta bålen, då såklart utan det rullande momentet in mot kroppen.

 

Höften är viktig för löpning och medans jag ändå länkar och tipsar så har löpcoachen Fredrik Zillén på Team Snabbare skrivit en bra artikel om rörlighet i höften, du hittar den här.

Nu har jag trappat ner styrketräningen och börjat springa mer igen och jag är glad över att kunna springa utan känningar från baksidan! Det längsta jag har sprungit hittills efter skadeuppehållet är 75 minuter men en försiktig fartökning i slutet och det gick bra så jag fortsätter trappa upp löpningen försiktigt så här i semestertider! Jag är delvis på resande fot under semestern och bloggande står inte så högt på priolistan, sedan en tid tillbaka finns jag på Instagram där det också går att följa mig.

måndag 20 juli 2015

Om krönikörers ständiga behov av att göra sig lustiga över andras val och prioriteringar

I takt med att träning och inte minst löpning har blivit alltmer populärt de senaste åren har ett annat fenomen också ökat markant. Diverse krönikor som utmålar löpare och andra som tränar regelbundet som några stackars ångestfyllda varelser som genom träningen flyr från sina tråkiga liv och som inte skyr några medel för att predika träningens förträfflighet för både den som ids och inte ids lyssna. Ett par av dessa taffliga krönikor går att läsa här eller här:



Jag tror att fenomenet har flera orsaker men ändå i grunden är enkelt att förklara. Dels går det att förklara i kombinationen informationsöverflöd och krisen inom mediabranschen där tidningar har allt sämre lönsamhet och där det krävs alltmer för att sticka ut i bruset och spetsfyndiga krönikörer är då ett verktyg tidningarna använder sig av. Krönikörerna begränsar sig inte i sin dåliga smak och rättfärdigar t o m våld med hot om att t ex köra på cyklister vilket knappast är roligt utan direkt osmakligt.


Den största orsaken tror jag ändå är den klassiska svenska Jantelagen och avundsjukan. Människor som t ex inte springer (eftersom det ligger mig närmast om hjärtat) projicerar sina egna föreställningar om "jogging" och kan därmed inte förstå oss som uppskattar det. De kan omöjligt förstå hur något så erbarmligt enahanda, tråkigt och dessutom skitjobbigt, för oss löpare kan te sig roligt, avkopplande och t o m bli till ett stort intresse. Att dessutom vilja tävla i detta jobbiga med den höga ansträngning det medför och de "besvär" det medför för dem som inte deltar gör det hela än mer obegripligt och företeelsen därmed till en lätt måltavla att kritisera och raljera kring.

Visst finns det en del att fundera kring i en tränande medelklass på den spetsiga toppen av Maslows behovspyramid som redan har tokrenoverat sina kök till fulländning, har välartade barn, stort umgänge och fina karriärer som nu "bara" ska fullända lyckan genom att spränga den där drömgränsen på maraton. Visst finns de som tappar fotfästet bland alla prylar, pass och träningsprogram och vars löpning näst intill tar över hela personens liv på bekostnad av relationer och arbete och inte sällan är det dessa som ständigt predikar löpningens lov också för de ofrivilliga lyssnarna.

För de stora flertalet löpare jag känner (och jag känner många) stämmer inte detta, det är ambitiösa, drivna, kloka människor som balanserar träning som ett intresse med många andra intressen och de raljerar inte kring andras intressen, val och prioriteringar. De har en bra balans i sina liv långt ifrån kroppshets, träningshets och allt det skrivs om som jag inte uppfattar som ett problem. Nu kanske jag glider ifrån ämnet en smula dock. Det är ju inte mindre träning vi alla behöver om jag målar med den grova penseln. Vi svenskar är ett av de mest stillasittande folken i världen samtidigt som vi ligger i topp i EU vad gäller träning. Googla t ex "Stillasittande Svenskar Träning" för intressant läsning!

Jag vet att jag inspirerar många på min hyggliga motionärsnivå, genom den här bloggen, via min träningsdagbok och via sociala medier och jag inspireras av många andra människor också, duktiga löpare likaväl som andra människor som är duktiga på det de gör, entreprenörer, föreläsare, fotografer, författare, och många andra. Människor med målmedvetenhet och fokus. Säkert irriterar jag någon också emellanåt, uppenbarligen gör jag det av dessa krönikor att döma. Jag irriterar mig också ibland på personer och saker, det är mänskligt men jag är tacksam för att jag inte har som jobb att skriva nedlåtande om människor med andra intressen än mina!

Alla gör sina val och Shahin Deghani frågar sig i krönikan ovan hur kul våra liv med tidiga mornar, hällregn och fula solglasögon är? Klart vi löpare inte springer runt och ler hela tiden men vem gör det? Känslan efter ett tidigt morgonpass där det plötsligt och oturligt också börjar hällregna är dessutom något alldeles extra, en känsla som räcker hela dagen! Jag frågar inte hur kul det är i TV-soffan eller på krogen men journalisterna som skriver dessa krönikor skulle må förträffligt av att lämna de inrökta ölhaken på Söder i Stockholm, komma ut i dagsljuset och ta några löpsteg. Det kommer inte vara roligt, inte direkt, inte på veckor kanske men så småningom kommer en fantastisk belöning för den tålmodige. Bättre hälsa, gladare humör, bättre attityd till sin omgivning, kanske nya vänner, mindre stress och mindre ölmage är några av biverkningarna till följd av denna nya vana men det svåraste är kanske vad journalisterna då i fortsättningen ska kunna raljera över? Raljerande journalister är mitt förslag!

onsdag 15 juli 2015

Comeback roadmap

Nu känner jag mig klart "friskare" i baksidan än för några vecka sedan, kanske för att jag dragit ner på rehabstyrkan. Jag kommer fortsätta med två styrkepass i veckan för att underhålla styrkan jag byggt upp i baksidorna. Gradvis nu ersätts cyklingen med löpningen men cykla kommer jag fortsätta göra förutom under vintern. Jag uppskattar cyklingen för omväxlingen, för frihetskänslan, för fartkänslan. Det är helt enkelt roligt och som jag skrivit förut, roligt räcker långt!

Hur mycket cyklingen bidragit till att behålla kondition återstår att se. I början av min rehab körde jag några tuffa intervallpass på cykel då jag fick upp pulsen väldigt högt. Efter racerköpet har jag "bara" cyklat ute och då är pulsen lägre. De korta löppass jag genomfört hittills har inte visat på några konstigheter pulsmässigt, pulsen ligger där den brukar även om något enstaka pass har varit mer ansträngande än normalt vilket kanske berodde på fuktig och kvav luft eller värme.

Så, hur tänker jag då kring min "comeback" och hur går tankarna inför mitt NYC Marathon i höst? Inför mina fem Stockholm maraton har jag normalt börja "tänka maratonförberedelser" i januari vilket gett mig ca 20 veckor att förbereda mig på, nu har jag lite kortare tid men inte kortare än de gånger jag sprungit Vintermaraton, klart längre tid än så faktiskt, 15 veckor närmare bestämt!

Så här ser mitt "bygge" ut i grova drag:

Tanken med resten av juli är enbart att forsätta trappa upp löpningen, den här veckan ökar jag till tre pass, ett pass uppemot en timma vilket jag sprang igår runt Brunnsviken och det gick OK. Jag känner av baksidan lite idag men det kan lika gärna vara styrkan jag körde före löpningen då jag kände av baksidan före löpningen. Distanspassen springs mest på mjukt underlag och gärna med kupering. Fartinslagen blir enbart i form av korta fartökningar under eller i slutet av passen. Lite kort löpskolning avslutar passen. Långpassen cyklas.

Augusti: Fokus blir att komma upp i en normal mängd igen vilket förhoppningsvis betyder 200 km trots semester. Vi får se hur det blir med det, jag gillar att träna löpning på sommaren men frånvaro av rutiner brukar inte vara positivt för antalet löpta kilometrar trots på pappret mer tid till förfogande. Det är så mycket annat som pockar på uppmärksamheten! Ett fartpass i veckan (halvmarafart/tröskel-isch) och korta fartökningar/strides i klart högre fart på något annat pass. Två långpass hoppas jag på varav ett på +30km.

September: Ska bli en bra träningsmånad! Fokus på marafart och mängd är tanken med förhoppningsvis långpass varje helg varav ett eller två över 30 km.

Oktober: Jag siktar på tre bra träningsveckor och så en sista lite lugnare innan loppet. Tiden medger inte så mycket nedtrappning den här gången. Examenspasset som får visa om målsättningen är realistisk har jag faktiskt redan bestämt hur det ska springas.

Jag har tänkt att springa Stockholm halvmarathon i september och skulle gärna klara att springa det i trakten av 4 min/km ca vilket ger en sluttid på 1:23. Det är dock ett mål jag har förkastat. För att springa maraton under tre timmar bör man vara stabil på 1:25 på halvmaran men jag har ännu inte bestämt om det är mitt mål på halvmaran eller om jag kommer springa loppet i marafart som ett avstämningspass.

Målet är fortfarande att springa min femte sub3-mara i New York i höst och även om jag kommer åka dit och inte vara lika robust förberedd med långpass, mängd och kvalité som jag brukar så känner jag i dagsläget att det är görbart! Goran genomförde "crashplan Stockholm 12v" och sprang sub3 i Stockholm med tolv veckors förberedelser och kan han så borde jag klara det också med ytterligare några veckor att träna på! Jag kommer såklart hålla er underrättade och förmodligen också förse planen med lite mer detaljer längs vägen :-)

Så ser planen ut i teorin. Givetvis kommer jag hela tiden att vara extra lyhörd för kroppens signaler och vara beredd att backa vid behov! Utanför planen, i praktiken, är jag ganska trött just nu och målmedveten, tuff löpning lockar inte så mycket än men jag längtar tillbaka tills dess att den gör det och hoppas att jag återhämtar mig med semester och vila! Blodvärdet som var lågt i våras borde nu vara bra. Om det känns likadant efter semestern som det gjorde i våras så är min reservplan att helt strunta i tidsmål i New York och bara uppleva!

Jag avslutar  med ett filmklipp, en gammal reklamfilm och favorit jag gillar skarpt och en bra analogi på tal om plan, bygge och att förse det med detaljer. Lägg märke till just alla roliga detaljer!

lördag 11 juli 2015

(lång) sommarläsning


Läsning tillhör tyvärr de aktiviteter jag dragit ner på de senaste åren jämfört med hur det var längre tillbaka i tiden. Det är bara att inse att med fyra barn, träning, och hus så måste jag välja och tid och ork finns numera inte riktigt för att läsa så mycket. Jag har ändå under våren läst några böcker som mer eller mindre handlar om löpning/träning.

The Running Revolution av Dr. Nicholas Romanov/Kurt Brungardt.

Dr Romanov är löpcoachen bakom "Pose-tekniken" (googla och ni hittar läsning som bör räcka hela semestern. Jag har tidigare bloggat om Pose, t ex här och om löpteknik här. ). Jag köpte boken för att få några av mina fördomar om Pose-tekniken bekräftade eller förkastade. En sådan fördom är att Pose överpoängterar framfotalöpning som en ”Holy Grail” och att det råder ett överdrivet stort fokus på en stegfrekvens på 180 steg i minuten som en annan ”Holy Grail” och ”One size fits all” oberoende av hur en löpare ser ut eller springer. Jag tror inte på 180 som ett heligt tal för alla och det vetenskapliga underlaget till siffran är tunt, däremot att många, inte minst ovana löpare, skulle tjäna på att höja sin stegfrekvens med kanske 5% från utgångsvärdet. "Gravity pulls you forward" är en annan ofta förekommande mening men minns jag min skolfysik rätt så drar gravitationen mig nedåt, inte framåt.





Vad gäller framfotalöpningen så poängteras och upprepas frekvent att "landing on the ball of the feet" är det korrekta och att midfootstrike som många säger att de har egentligen är en forefootstrike med tyngpunkten lite för långt bak men lika ofta en hällandning med ett lite kortare steg. Däremot så står det uttryckligen att landningen bara är en konsekvens av frekvens, hållning ("Pose") och avslappning och att hälen sedan kort touchar marken utan någon tyngd på sig. Att aktivt försöka sätta i framfoten är felaktigt och leder till ökad belastning på vad och fot, vilket jag håller med om! En stegfrekvens på 180  betonas vilket jag inte helt håller med om liksom att det finns "ett rätt sätt" att springa - det boken lär ut. 

Sammanfattningsvis fick jag mina fördomar mest förkastade men också bekräftade, en mycket ambitiös bok för den som verkligen är intresserad av detaljer i löpteknik, med detaljerad genomgång av löptekniken bakom Pose, med tillhörande övningar och träningsprogram att följa. Jag tycker boken delvis är för detaljerad och navelskådande samtidigt som det ju faktiskt är syftet, att lära ut det här sättet att springa från grunden. Intrycket man får är att löpning bara handlar om att falla framåt utan ansträngning och ju mer du faller, desto snabbare springer du, vilket känns främmande. Samtidigt så är det också så att vår löpteknik ofta blir klart sämre när vi både blir trötta och aktivt "tar i". När hela innehållet ska sammanfattas på slutet bjuds på en del bra läsning, tips och detaljer och också en spännande förklaring till varför Usain Bolt är världens snabbaste man (ledtråd: Det har med den stora vinkeln på hans "fall" att göra där vinkeln avgör löphastigheten enligt Pose, en resonemang jag köper om inte fullt ut så till viss del. En tråkig layout på matt papper med matta, grå-svarta bilder drar ner betyget något jämfört med det snyggare omslaget.





Hansons Marathon Method av Luke Humphrey, Keith & Kevin Hansson. En bok av och med några amerikanska coacher som tänker lite annorlunda kring maratonträning, de menar att för de flesta löpare, inte minst motionärer så utgör långpassen en alldeles för stor del av veckovolymen och dessa sliter därför väldigt mycket. I de här programmen som flera framgångsrika amerikanska maratonlöpare tränar efter är inga långpass längre än 16 miles (knappt 26 km). I gengäld är det högre total veckovolym som betonas med 5-6 pass/vecka istället och varav två kvalitetspass. En intressant och läsvärd bok!


Running with Kenyans - av och om britten Finn Adharanand som beslutar sig för att ta reda på hemligheten om varför kenyaner är så överlägsna långdistanslöpare och tar med sig familjen till Iten, Kenya för att leva och löpa med kenyaner. På vägen möter han många av de löpare och tränare som är framträdande inom löpning idag. En bitvis färgstark skildring av livet i Kenya och att "leva" löpning men stundom känns boken för "platt" och ytlig med partier där jag önskat mig betydligt mer om livet i Kenya. Svårt att helt sätta fingret på vad jag saknar och att förklara på något annat sätt men man får följa med huvudpersonens resa mot att som motionär ställas mot de bästa löparna i världen på träning och tävling och hans utveckling på vägen mot att slutligen springa ett maraton under tre timmar.




Yoga och Jogga - en bok jag vann i en tävling i våras. Jag utövar inte Yoga i dess rätta mening men kör en del rörlighet eftersom jag blivit stelare av löpningen (för det kan ju omöjligt bero på åldern...) och inte minst nu under perioden jag har kört rehab har jag insett vikten av rörliget och att behålla ett normalt rörelseomfång. En trevlig och lättöverskådlig bok med pedagogiska förklaringar till övningarna och färdiga program som fungerar väl som en introduktion till Yoga och även gav mig som van löpare några nya infallsvinklar på löpning. Titeln däremot kunde gott varit något annat och kanske skrämmer bort en del löpare som säkert skulle ha behållning av den.

Ät och Spring (Eat and Run) av den amerikanska ultralöparen och veganen Scott Jurek, flerfaldig vinnare av stora berömda ultralopp som Wester States 100, Badwater Ultramarathon, Spartathlon, UTMB m fl. Boken var ett rent spontanköp på bokrea men inte desto mindre en bok jag uppskattade för den personliga tonen. Scott Jurek skriver om sin kärva uppväxt med en MS-sjuk mamma, en dubbelarbetande och krävande pappa och hur han gradvis kom in i idrottandet och sitt sökande efter något mera och bättre. Sina funderingar på att kombinera elitidrottande på allt högre nivå med en först vegetarisk och sedan vegansk kost. Boken innehåller mustiga skildringar av lopp han sprungit och segrat i och hur ultralöpningen förenar. T o m som jag brukar säga att jag inte är och aldrig kommer bli, någon ultralöpare blir sugen på att springa långt vilket är ett gott betyg. Jag har tidigare även läst Dean Karnazes – en annan känd amerikansk ultralöpare - Ultra Marathon Man och roades då väldigt mycket av hur han ringde och beställde en stor pizza och ville ha den levererad ute på motorvägen på ett långt löp och också hans skildringar av Western States 100 som kanske är det mest kända amerikanska ultraloppet. Även här blev jag inspirerad och sugen. Synd bara att det är just så…långt

Ferrytales - inte så förbannat tillrättalagt. Björn Ferrys självbiografi i dagboksform. Inledningsvis tyckte jag den var lite för lång och tjatig. Träning och lägerresor med landslaget, allmänt tyckande om diverse, däribland konkurrenter och lagkamrater. Inte minst får tjejerna i landslaget både en och två dissningar. Politik, familjeliv, skog och onani, där har ni sammanfattningen men mot slutet uppskattade jag boken mer då det blev mindre av åsiktsmaskineri och mer reflektion och mer personligt.


Vad gäller träningen har det känts bättre i veckan i baksidan, kanske för att jag tagit det lugnt med styrkan ett tag. Två löppass har avverkats och helgen kommer bjuda på cykling, förhoppningsvis med utan regn och kedjehopp som i torsdags och med lite mer luft i däcken efter att jag lärt mig om hur racerventiler fungerar...

måndag 6 juli 2015

Avslappnat ängsligt

Här är det lite stiltje som ni märker vilket det första ordet syftar till. Jag har haft en semestervecka och vilken vecka det varit! Jag lyckades verkligen pricka finvädret och det har grillats och badats en masse i veckan som gått och varit fantastiskt skönt! Tränats lite har det gjort också men efter ett par riktigt bra träningsveckor passade jag på att ta en lugnare vecka! Nu väntar ett par veckors jobb innan den "riktiga" semestern tar vid men det gör ingenting då jag kan leva på den gångna veckan länge!

Det andra ordet i rubriken syftar på min träningsstatus just nu. Juni blev trots avsaknad av löpning en rekordmånad, över 24 timmars träning inklusive 42 mil på cykeln! Efter naprapatbesöket 18/6 där jag upplevde att akupunkturen tog ovanligt mycket satt stelheten efter behandling i lite längre än vanligt för att sedan gå över men jag är nu igen stel i baksidan och lite villrådig. Ibland känns det inte alls för att sedan komma tillbaka. Det verkar inte bli bättre av jag punktmasserar, foamrollar, kör styrka etc. Cykling går bra och verkar inte påverka det åt något håll. Effekten av stretch är jag lite osäker på men jag upplever att jag är stel och kort i musklerna så jag stretchar. Att trycka på triggerpunkter i skinkan verkar dock få det att släppa med bra effekt så där provar jag mig fram för tillfället. Jag provar också att vila lite extra från styrketräningen just nu för att se om det hjälper.

Den goda nyheten är att jag fått klartecken till att börja springa igen och förhållningsordern lyder 2x20 minuter i början och det har jag nästan hållit med två korta, mycket lugna pass på mjukt underlag och det har inte förvärrat stelheten, dvs det går bra att springa. Jag får sedan trappa upp detta med 5 min i veckan till att börja med och det försiktiga schemat blir svårt att följa det vet jag. Det kommer bli lite längre rundor men först när jag känner mig mindre stel. Skadan är läkt enligt naprapaten så jag är inte orolig över att jag slagit upp den igen men det känns lite olustigt med den här stelheten då känslan är ungefär densamma som i början.

Ännu så länge känner jag ingen brådska, pulsmässigt så indikerar de två varma pass jag sprungit att konditionen är bra även om det kändes lite ovant såklart. Fokus nu ligger på att bli av med stelheten och jag räknar med att juli ägnas åt cykling och lugn komma-igång-löpning utan fokus på mängd eller fart och förhoppningsvis utan stelhet. De längre passen kommer jag cykla under juli.

Augusti hoppas jag sedan blir en mera normal träningsmånad med allt längre pass löpning och också lite lättare fartinslag för att sedan förhoppningsvis kunna träna riktigt bra i september och oktober, planen i mitt huvud är mera detaljerad än så kring vilka pass jag ska springa och i vilka farter men jag återkommer om det när det blir aktuellt!

Premiärjogg ihop med svåger, son och fru




Ännu så länge njuter jag av soliga Sörmländska vägar bakom styret men
förhoppningsvis snart i löparskor också!

lördag 27 juni 2015

Tankar man aldrig tänker som löpare (men väl som nybliven cyklist)

Som nybliven cyklist med snart 50 mil racer i mitt cykel-CV konstaterar jag att det finns tankar och frågeställningar som uppkommer vid cykling som aldrig är aktuella vid löpning....
  • "Om jag ramlar nu slår jag ihjäl mig". Ja, jag har ramlat i asfalten i ganska hög fart vid löpning också och slagit mig rejält men vid cykling gör det nog...ondare...
  • "Hur snabbt cyklar jag 8,05 km?" (eller snarare 5 miles vilket är default autolap på Garmin vid aktivitet "Ride"). För att besvara frågan så är 14-15 minuter riktigt bra för mig i dagsläget.
  • "Ska jag hämta cykeln i förrådet med cykelskor på fötterna och få jord på klossarna eller ska jag byta om till cykelskor i förrådet?" 
  • Rädslan för "SPD-vurpor" och att känna sig som en idiot, se nästa punkt.
  • "Var ska jag hålla i mig medan jag låser fast fötterna i pedalerna?". Har använt staketet vid brevlådan de första rundorna (och känt mig som en idiot) men jag behärskar redan nu att skjuta ifrån med en fot i backen och sedan sätta fast den i pedalen i farten...ingen "SPD-vurpa" ännu...
  • Om tröjan som sitter som ett fiskskinn trots allt är för stor när det blir lite extra tyg som fladdrar i fartvinden både över mage och axlar när jag böjer mig fram över styret?
  • "Fan vad det blåser" (i realiteten är det i princip vindstilla men fartvinden lurar mig). 
  • "Det ska bli skönt att svänga vänster här framme och få den här vinden i ryggen"
  • Efter vänstersväng: "Jaha, jag hade vinden i ryggen..."
  • "När i den långa backen ska jag växla till lilla klingan fram för att cykla effektivast?" Inte när jag redan cyklar på lättaste växeln på stora klingan i alla fall, då blir det alldeles för lätt plötsligt, har jag märkt...
  • "iiiiih", "ouff" "tssch". Försöker här illustrera de små ljud av rädsla jag ger ifrån mig när jag plötsligt upptäcker stora hål eller långa, djupa sprickor i asfalten framför mig där jag är rädd att mitt smala hjul ska fastna. 
  • "Hur var det nu, skulle glasögonen sitta utanför eller innanför hjälmremmen?"
Som tur är finns viss vägledning för en stackars nybörjare, den sista frågan besvaras t ex av regel #37. Inte för att det är så noga egentligen, jag kör mitt race gör som jag vill men lite roligt är det ju ändå. 


Att matcha kläderna med cykeln är viktigt :)
Vita strumpor, såklart...

måndag 22 juni 2015

En svensk klassiker på SVT



SVT sänder just nu "En Svensk Klassiker". Det är tredje säsongen och som vid förra säsongen undrar jag hur SVT tänkt, vad är syftet med programmet? Vad vill det förmedla? Vilken prestation det är att genomföra En Svensk Klassiker när man är dåligt förberedd? Den gemensamma nämnaren för de tre säsongerna är nämligen just detta - att  de flesta av deltagarna inte är ordentligt förberedda för något av fyra ingående momenten! Kanske är jag (liksom ni som läser den här bloggen) som tränar mer än medel-Svensson lite biased när jag tycker att det vore roligare om deltagarna förberett sig bättre och att programidén nu verkar vara att illustrera lidandet ett deltagande medför för den som inte är ordentligt förberedd tillsammans med stoltheten när de trots allt tar sig i mål. Lidingöloppet - ett lopp som är klart genomförbart utan massivt lidande bara man löptränar en del innan, gärna i kuperade motionsspår - framstår som rena rama Golgatavandringen!

Förra säsongen medverkade elittriathleten Rasmus Henning och syftet gissar jag var att att visa på skillnaden i utförande och resultat vilket gav ett visst perspektiv på prestationerna men eftersom man mer får följa deltagarna prata om och noja inför loppen än att träna vilket visas i väldigt lite omfattning så föll även den jämförelsen relativt platt.

I år deltar Hamza som tränar kampsport och drivs av att bevisa för andra ungdomar i förorten att det går. Att det går att simma ett simpass innan Vansbrosimningen, att ställa sig på längdskidor för första gången dagen innan Vasaloppet och ändå ta sig i mål. Visst går det men hur kul är det? Han har ett gott självförtroende och ett pannben av stål men gnäller och klagar samtidigt rejält under utförandet. sänder det rätt signaler? Är det inte att ta uppgiften alltför lättvindigt? Vore det inte bättre att faktiskt vara ett föredöme genom att visa vad som faktiskt krävs för att genomföra grenarna på ett bra och roligt sätt så att det inte bara framstår som ett långt lidande utan som något som man blir sugen på att genomföra en gång till? Richard Herrey har "50-årskris" och en annan deltagare tänker fria i målfållan på Vasaloppet. Beundransvärt, absolut, men sedan då? Hur många av årets och tidigare deltagare lyckas genom klassikersatsningen att göra träning till ett bestående inslag i vardagen? En minoritet gissar jag. Hur många lägger träningsambitionerna på hyllan efter att ha genomfört de fyra momenten? En majoritet gissar jag.

Jag vill poängtera att jag tycker att deltagarna alla gör det bra! All heder åt dem och det sätt på vilket de genomför tävlingarna utifrån sina förberedelser men programmet skulle vinna på att SVT funderade på vad programmet ska skildra och syfta till. I sitt nuvarande form är jag inte så säker på att det lockar fler deltagare att träna regelbundet och sätta upp målet att genomföra klassikern och vore jag marknadschef för något av de fyra ingående loppen vore jag inte helt nöjd över exponeringen på bästa sändningstid! Eller är det faktiskt så att all reklam är bra reklam!?

Nej, min poäng i det här inlägget är att det vore bättre TV att dels visa mer hur hur deltagarna tränar innan loppen och i vilken omfattning (kanske till följd av att programmet blir något längre, ca 60 minuter mot dryga 40 minuter idag) och genom att ha en bättre spridning på deltagarnas kapacitet, kanske ha någon eller ett par som "bara" siktar på att genomföra, och någon eller ett par tjejer eller killar med kapacitet att springa Lidingöloppet på silvertid eller cykla Vätternrundan på 10-11 timmar t ex. Det skulle ge mer intressanta diskussioner om träning och bättre dynamik i gruppen och mindre "flams" kring hur lite man förberett sig.

Vill ni se serien gör ni det t ex här.Vad tycker ni? Håller ni med mig eller är jag "ute och cyklar"?

fredag 19 juni 2015

En slingrig väg tillbaka!

Igår var jag återigen hos naprapaten. Nu för sista behandlingen. Nästa gång blir det återbesök och då är jag igång med löpningen igen! Mer om vägen tillbaka i nästa inlägg! 

Jag tycker fortfarande jag har varit hyggligt duktig med rehabandet men nu börjar motivationen tryta lite, i alla fall för vissa av övningarna. Jag känner mig stark och i hygglig form och i vila känner jag mig helt återställd men styrkan gör att jag fortfarande ibland kan känna mig sliten.



Det har blivit en hel del cyklande och jag tycker verkligen det är roligt, jag har experimenterat lite med att flytta klossarna under skon för att undvika att få känningar i mitt vänstra knä på längre (vilket fortfarande är relativt kort för mig som rookie) turer och det känns som om jag är på rätt väg! Tio mil cykel i veckan har det blivit i alla fall. Gott nog för en total nybörjare! 

Hittills har jag inte saknat löpningen så mycket men det börjar kännas påtagligt nu. I veckan sprang många av mina löparkompisar Långlöparnas kväll på Stockholms Stadion och jag hade också så gärna varit där, det var en väldigt trevlig kväll förra året, inte bara för att det gick så bra och jag sprang min snabbaste mil hittills utan hela arrangemanget, att få tävla på Stadion, gemenskapen, stämningen o s v. Jag hade så gärna velat vara där igen!

Jag har ändå börjat fundera på min väg tillbaka in i målmedveten löpträning. Jag kommer att få börja springa riktigt lugnt men så snart jag får springa på för fullt igen ska jag försöka ha ett syfte med varje pass och köra ganska målmedvetet, samtidigt som jag givetvis ska lyssna extra noga på kroppen! Det kommer nog bli lugna, sköna löppass också men en större andel av de lugnare passen kommer bli på cykling och så ska jag försöka lägga distanspassen löpning på kuperat underlag och springa en högre andel fartpass än jag har gjorde under våren. Jag hade i alla fall börjat fundera på det tills i måndags då det hände igen, det som hände i september, att yngsta sonen igen bryter benet, denna gång igen vid cykling som han inte varit trygg med sedan förra benbrottet och nu har vi dessutom bytt till en större cykel. Att han spänner sig så är en stor förklaring och det finns mycket att jobba med men nu gäller det först att bara ta sig igenom en jobbigare vardag ett tag framöver. Som tur är stundar det inte riktigt semester och högsommarvärme riktigt ännu! Sonen är vid ganska gott mod, gipsad och smärtfri utan det är mer vi föräldrar som tycker det är tungt.

Jag kommer att ta mig igenom detta även om jag hade sett fram emot och behövt en lugnare period nu när skolorna slutat och barnens aktiviteter börjat ebba ut men jag får bita ihop och vänta på en period av mental återhämtning ännu en period!

Jag ger mig dock inte, jag ska tillbaka till hygglig löpform redan i höst! Siktet är fortfarande inställt på att springa sub3 i New York i höst och kan andra göra det med 12 veckors målmedveten löpträning ska jag kunna det också! Trots uppehållet har jag en stabil grund att stå på och jag kommer verkligen inte börja från noll då jag är starkare nu än innan och förhoppningsvis har underhållit konditionen hyggligt genom intervaller på motionscykel och distans på racern. Det krävs mycket mindre att underhålla än att utveckla – en gammal sanning jag just nu klamrar mig fast vid! 


Jag ger mig inte! Trevlig midsommar er er! 

söndag 14 juni 2015

Skorecension Adidas Adizero Boston 5

Tidigare i vår köpte jag ett par av ovan nämnda, populära sko. Stadium hade kampanj på löparskor och jag hade en bonuscheck så priset blev billigare än att handla på nätet och jag köpte dem främst av nyfikenhet. Nyfiken på det omtalade Boost-materialet som Adidas marknadsfört omfattande.

Jag har köpt skorna för egna pengar och detta är inget sponsrat blogginlägg utan ett jag skriver själv på grund av mitt intresse för löparskor.

Vikt/passform/utseende: Vikten i storlek 44 är 259g och passformen är typiskt Adizero-smal, framförallt över mellanfoten. Väldigt smal t o m. Har du bred fot är den här skon inget för dig! Har du å andra sidan sprungit i gamla Adios känns lästen bekant! Utseendemässigt står den ut lite med en herrmodell i lila och snören i orange. Jag har efter en stunds övervägande bestämt för att skon är rätt snygg.

Löpkänsla: Det var med viss förväntan jag drog ut på första löprundan för att känna ”studsen” från den hypade Boost-mellansulan. Snabbt noterade jag dock att Adidas placerat merparten av Boost-materialet i hälen på skon och relativt lite i framdelen av skon. Boost-enheten känns tydligt och är mjuk vid fotisättning lite längre bak på fotbladet men ger knappt någon märkbar effekt vid landning längre fram på mellanfot eller framfot. I kombination med det relativt högra dropet på 9,4 mm så upplever jag som landar relativt centralt på foten det som om skon uppmuntrar till hällandning. Jag kan inte uttala mig om den exakta fördelningen av Boost-materialet i mellansulan mellan häl och framfot och jag vet att Adizero Adios Boost som är det lättare tävlingssyskonet är tunnare i framfoten. Jag upplever dock inte att bristen på Boost i framfoten gör att Boston känns tunn. Ska jag försöka sammanfatta löpkänslan väljer jag: En lätt, tight men intetsägande sko.

Skon är också förvånande vridstyv men jag har svårt att sätta fingret på om detta är något negativt eller positivt. Det kan vara positivt att skon då erbjuder lite extra stabilitet för de som behöver det men också negativt.

Hållbarhet/använding över tid: Hur skon uppträder efter längre tidsanvändning återstår att se då mina knappt 100 km i skon inte räcker för att utvärdera det. Sulan med gummi från Continental har fått positiva omdömen för sin hållbarhet och det har jag ingen anledning att tvivla på. Däremot har jag läst att den tunna meshen på ovansidan lätt går sönder. Löpare har rapporterat att benen känns fräschare efter att ha tränat mycket i Boston jämfört med andra skor. Det kan jag heller inte ha någon uppfattning om i dagsläget men givet min känsla när jag springer i skon så är jag tveksam till det påståendet.

Alternativ: En liknande sko som Boston 5 är Salming Distance, viktmässigt (259g för Boston i storlek 44 och 240g för Salming Distance i storlek 43 1/3). Passformen är relativt lik med smal mellanfot men där Salming är lite bredare över hela foten och främst i tåboxen. Löpkänslan påminner om varandra med skillnaden att markkontakten i Distance och drivet framåt på fotbladet blir mycket bättre då Distance har 5 mm drop mot 9,4 mm för Boston 5.

Omdöme: Boston 5 är en lätt, allround löpsko med bra löpkänsla som är tillräckligt dämpad för lite längre pass för en van löpare och tillräckligt lätt för att också springa snabbare pass eller tävlingar över längre distanser i för både den ovana löparen och den som sprungit längre. Gå tillbaka några år och Asics DS Trainer var okrönt kung i det här segmentet. Idag är konkurrensen klart tuffare och Boston är ett bra val men inte bäst tycker jag då den får stryk av Salming Distance vad gäller löpkänsla. Boston lever enligt mig inte upp till den unika stötdämpningen och känslan som marknadsföringen ger sken av och känns inte unik jämfört med andra lättare träningsskor på marknaden.









Lättviktstrainerduellen!





Sulmönster på Salming Distance efter 700 km, relativt fräscha sula fortfarande!