tisdag 27 januari 2015

Olika perspektiv

Läser SJ's kundtidning Kupé på väg hem från jobbet och en bilaga om "skönare vardag" om bl a träning. Där står: "Pendlar man och har flera barn, då är det inte rimligt att hinna gå till en lokal och träna tre gånger i veckan. Det går ut över livet och närheten i relationen" och min första reaktion är blandad. Jag tänker att perspektiven är väldigt olika, att tre gånger i veckan hinner alla, om de vill. Sedan tänker jag att så behöver det faktiskt inte vara. Lång resväg, obekväma och/eller oflexibla arbetstider, andra åtaganden kanske omöjliggör det men jag tror inte det är så vanligt.



Nu var ju namnet på bilagan "Skönare vardag" och inte "Hur kommer du i toppform" men jag tänker på alla oss som väljer att träna lite mer än så och att det visst går men att var och en av oss måste känna efter var gränsen går i just ditt liv, i din(a) relation(er), med dina jobbtider, din restid till jobbet, dina övriga intressen/prioriteringar. Helt enkelt hur stor plats träningen får ta! Nyckelorden här är "lustfylld" i ingressen ovan och att inte bara "kunna" utan att också "vilja". Om att etablera den där vanan och tycka om det även om varje pass knappast är "lustfyllt", speciellt inte den här årstiden!

Till sist så tänker jag på de jag följer som tränar väldigt mycket mera än jag, dubbelt eller tre gånger så mycket som jag, trots att de är mitt uppe i livet med jobb och familj och jag tänker att förmodligen har de både en väldigt förstående familj och dessutom har de säkert också optimerat en stor del av tillvaron för att tillåta en riktigt hög dos med träning. Avståndet till jobbet är säkert relativt kort - kanske möjliggör det träning på väg till/från jobbet. Tiden hos samma arbetsgivare är säkert relativt lång och ambitionen att träna mycket är säkert uttalad även hos arbetsgivaren och kanske möjliggör det träning nästan varje lunchrast.Det kan vara ett skört "bygge" där det räcker med att arbetsplatsen flyttar längre bort, ens partner får nytt jobb med nya tider eller att något av barnen vill prova på någon ny fritidssysselsättning som det ska skjutsas till några gånger i veckan eller något annat så fungerar det inte längre. Eller så gör drivkraften hos dessa individer att de helt enkelt hittar utrymme ändå eller inte hamnar i de här situationerna, men någonstans måste det ändå kosta på om tränningsdosen närmar sig 10-15 timmar i veckan och ska samsas med jobb och familj?

Jag vet inte riktigt nu vart det här inlägget tar vägen. Jag känner just nu att vi har balans hemma hos oss vad gäller hur mycket vi tränar. Visst händer det att vi tröttvardagstjafsar om vem som ska träna men överlag ger vi varandra utrymme. Så mycket mer träning än nu ryms dock inte, just nu, utan att det går ut över livet och jag känner heller inte just nu någon önskan efter att öka träningen.

Det är helt OK att inte vilja träna, ingen ska behöva höra predikningar om träningens förträfflighet om de inte vill. Är det fullt upp är det fullt upp och då behöver inte träningen bli ytterligare en stress men jag är övertygad om att för många handlar det mycket mera om att inte vilja än att inte kunna.

Dagens pass tog ingen gemensam tid i anspråk då det blev ett lunchpass på hamsterbandet, 2x 6-4-2 min i 3:45/3.30/3:20-fart, totalt 12 km bra känsla!

lördag 24 januari 2015

"Min hund är så rädd för män i röda tröjor som springer"

Citatet är ordagrant återgivet från gårdagens löprunda. Om hundar och löpning finns mycket skrivet. Hundägare retar sig på löpare som kommer snabbt bakifrån och skrämmer både hund och ägare. Löpare retar sig på hundar som ofta springer lösa och skrämmer löpare eller stör träningspassen.

Jag gillar djur och hundar och är inte hundrädd och tycker heller inte det är ett stort problem utan tycker att det mesta går att lösa med lite hänsyn. Självklart förstår jag löpare som inte tycker det är så kul att bli jagad av "Fido" som bara "vill leka lite" för han är ju så snäll egentligen och jag kan också förstå hundägare som blir irriterade på löpare som utan att ha gjort något väsen av sig springer snabbt förbi tätt intill och får både hundägare och hund att sätta hjärtat i halsgropen.

Jag har märkt att hundar - trots rykte om god hörsel - ofta hör relativt dåligt när man kommer springandes ifatt dem. Min lösning är nästan alltid en harkling när jag är ca 50 m bakom hund med ägare. Då uppfattar hunden mig och oftast ägaren som då håller håller in hunden/kortar in kopplet varpå jag säger tack när jag springer förbi.

Löpning berikar sannerligen livet och igår var jag med om något både ovanligt och fascinerande på löprundan (ett fartlekspass i nysnö med två längre fartökningar i ca 4:20-4:30 fart med en avslutade kilometer i strax under 4 min/km). När jag har 300 m kvar på den sista snabba kilometern händer följande. Jag möter en hund med ägare (man i femtioårsåldern) på cykelvägen. Jag ser att hunden (som inte är kopplad) är lite stirrig och hoppar runt husse. Jag springer förbi dem helt utan problem då hundägaren plötsligt ropar åt mig:

Hundägaren: "Ursäkta, snälla kan du hjälpa mig? Kan du stanna?"
Jag som i princip var klar med passet, stannar (snäll som jag är). Självklart vill jag hjälpa till med vad det nu är han vill ha hjälp med.
Hundägaren: (och nu citerar jag verkligen ordagrant här) "Min hund är så rädd för män i röda tröjor som springer. Kan han bara få hälsa på dig?"
Jag blir helt häpen "Vad i helv..." men säger naturligtvis inte det utan istället: "OK". tar av mig glasögonen så hunden ser mina ögon, sätter mig på huk, sträcker fram handen och pratar vänligt med vovven, någon slags mellanstor terrier. Hunden vågar sig verkligen inte fram men viftar på svansen och bjäbbar lite bakom husse. Efter en kort stund vågar den sig fram och nosar på min hand, hälsar på mig och cirklar ett varv runt mig med viftande svans och jag får t o m klappa den lite kort. Ägaren tar mig i hand, tackar och utbrister "Det var verkligen helt perfekt det här". innan vi skiljs åt. 

Jag fortsätter med 300 m till i högre fart för att avsluta min fartökning innan jag joggar ner en kilometer runt kvarteret där jag igen ser hund och husse på avstånd. Efteråt är jag fascinerad. Jag förstår att en hund kan vara rädd, t ex för löpare men just för "män i röda tröjor som springer"?? Jag är också fascinerad över hundägaren som uppenbarligen tyckte det var en strålande idé att jag avbröt mitt träningspass för att hjälpa honom med hundens rädsla. Jag hade själv inte kommit på tanken tror jag, om jag varit hundägaren i fråga!

Bild från annat tillfälle i år men jackan (som är mer orange än röd) var densamma igår. Inte ser jag väl så farlig ut? 
Säga vad man vill om löpning men tråkigt är det inte i alla fall!

torsdag 22 januari 2015

Distans distans armhävningar och New York City Marathon 2015!

Sent i fredags kväll när jag hade svårt att sova, endorfinstinn efter tävlingen på 3000m så såg jag på jogg.se att flera hade fått besked om att de fått startplats i TCS New York City Marathon. Jag loggade in på hemsidan och möttes av detta! Pulsen tog ett skutt det måste jag medge!

jag siktar på att ta med min fru och åka över några dagar, ska bara undersöka möjligheterna till ledighet och logistiken med höstlov /barnvakt och lite andra detaljer först men vi har tid på oss att ordna det praktiska!

Jag har drömt om att någon gång få uppleva New York Marathon och staden New York som jag aldrig besökt trots att jag varit i USA på jobb ett antal gånger! Jag vet redan att jag kommer springa det här loppet med det största målet att uppleva snarare än pressa mig till något personbästa men jag gissar att jag kommer återkomma flera gånger till hur jag tänker framöver! Fantastiskt roligt ska det bli, såklart!


Sedan håller jag ju på med min armhävningsutmaning och ni är många som följer mig i det, 60 om dagen är vad som gäller och vi är nu inne på andra veckan och jag känner i alla fall att känslan är lättare nu och träningsvärken mindre, än de tre-fyra första dagarna. Kanske kroppen redan börjat anpassa sig till belastningen? Därför försöker jag variera lite i utförandet. Jag fixar redan idag 60 på raken om jag gör dem "normalfort" och "normaldjupt" utan att fuska alltför mycket men ofta gör jag 40+20 där jag ser till att göra de sista 20 extra långsamt och extra djupt med händerna längre bak och inte vinkla ut armbågen (så här) och då blir det genast mer utmanande=bättre träningseffekt! Lite synliga resultat tycker jag faktiskt börjar synas också!

I övrigt rullar det på utan någon större struktur, lugn distans i vinterväglag är vad som gällt sedan i fredags. Sonen har haft feber hela veckan vilket påverkat logistiken och träningen.

söndag 18 januari 2015

Race Report Scandic Indoor Games 2015 3000 m

Förberedelserna och hur jag tänkte innan loppet kan ni läsa om i förra inlägget. Väl på plats i Storängshallen i Huddinge var det full aktivitet och jag träffade genast en massa trevliga löparbekanta, glada Hais-are i form av trevliga Kim aka Springande snickaren, Rille, Johan, Atonio, Enhörningen Anders Grahl m fl. 

Efteranmälan!
Glada HAIS-are
Start för A-heatet! 

Gav mig iväg på en uppjogg utomhus och lyckades springa fel men fick ihop knappt tre km med några stegringar på slutet. Sedan in i hallen och hålla igång lite samtidigt som A-heatet pågick med David Nilsson som hare och där Anders Grahl sprang jämnt mot Huddinges John Kingstedt och där Grahl till slut spurtvann med några hundradelar. Ställde upp för start bredvid Kim och Antonio som hade anlitat Uhrbom som hare för sub 10.

Ett sista lycka till av Antonio!
Starten gick och jag kom iväg på yttervarvet efter Uhrbom och Antonio och när banorna gick ihop fick jag ytterligare en löpare framför mig som jag passerade på en gång. Hann tänka att det "känns lätt", en tanke som höll i sig ungefär 100 m. Uhrbom och Antonio hängde jag med ungefär ett varv innan de fick en liten lucka på ca 5 m men min plan var att prova varv på 40s vilket jag också gjorde de två första varven men de sprang någon sekund fortare. Luckan växte lite upp till kanske 10 m och bakom mig hade jag inget sällskap utan fick springa resten av loppet helt själv. Minns att jag passerade första kilometern ett par sekunder över 3:20 på egen klocka men jag var redan trött och alla som sprungit 3000 m påstår att andra kilometern är väldigt jobbig och här blev jag nog lite uppgiven av att se att avståndet framåt hela tiden ökade och lite feg också men jag var redan trött! 


Varvtiderna höll jag inte reda på så noga och inte fick jag några varvtider heller utan jag gjorde så gott jag kunde ändå men tröttheten tilltog, både flåset och benen kändes tunga! Jag började i alla fall varva löpare på den andra kilometern och ganska snart var jag inne på de sista fem varven och den sista kilometern. Riktigt trött nu men med målgång i sikte tyckte jag att jag kämpade men utan flyt alls och när jag här fokuserade på att springa med högre stegfrekvens tyckte jag faktiskt jag kom igen lite trots att jag var riktigt trött. Varvade ytterligare några löpare och plötsligt var det bara ett par varv kvar, fick speakerrapporter från Uhrbom och Antonio som nu låg ca 100m längre fram och på slutet närmade sig så när jag var på väg ut på mitt sista varv så spurtade Antonio mot mål med en Uhrbom bredvid som som knappt verkade trött utan peppade och hejade sista 100m. Sista varvet går det alltid att trycka på hur trött man än är och det gjorde jag i ett försök att i alla fall komma under 10:30 vilket jag ändå inte lyckades med. Jag stängde av klockan på 10:34 strax efter mållinjen och 10:34 och en andraplats (om inte Uhrbom räknas) i heatet blev det till slut också i resultatlistan.

Kim sprang bra och tog ut sig! 
Stannade kvar ett tag och pratade med folk och hade det trevligt. Förbundskaptenen i friidrott och stjärnsprintern Irene Ekelund var i publiken och överlag var det fin stämning i hallen. Att springa 3000m var en nyttig erfarenheter. Jag visste att sub10 skulle bli ett väldigt tufft mål men hade gärna sprungit på 10:15 istället för dryga 10:30. Jag har en förkylning i kroppen på som jag inte skyller på. Jag är inte i någon toppform just nu utan tror att den här tiden går att förbättra en hel del. Dels genom mer farttträning, genom att våga (plåga sig) mera i mittenpartiet av loppet och också våga mer direkt från start. Det är ju ingen tvekan om att min "talang" i den mån jag har någon är mot uthållighet och de längre sträckorna och inte fart och korta sträckor. Jag tror också att så här korta sträckor för mig kräver klart bättre uppvärmning med stegringar så att pulsen är högre på startlinjen. Då ska det tydligen bli lättare att möta den första vågen av mjölksyra, ett tips jag fått från mer erfarna löpare. 

En ny erfarenhet, en ny sträcka, ett personbästa och en trevlig kväll, det räcker ganska långt! 

fredag 16 januari 2015

Fegade nästan ur men bara lite

Kryptisk och bra rubrik va'?

Idag var planen att göra debut på sträckan 3000 m på Scandic Indoor Games i Storängshallen, Huddinge. Jag har länge velat prova den distansen samtidigt som jag har väldigt respekt för den korta sträckan och den höga hastighet och därmed "lidandet" det oundvikligen medför.

Drömmålet för mig är att springa 3 km under 10 minuter vilket är väl så utmanande eftersom det innebär 3:20-fart och det är snabbt för mig! I tre kilometer dessutom. Jag har testat 3:20-fart en del i vinter på löpband och där känns det som om det går snabbare än utomhus, förmodligen för att min kadens på band är lägre än ute och jag får därmed kämpa mer. Utomhus på bana, på kortare intervaller, är inte 3:20-fart någon större utmaning! I tisdags provade jag 2000 m följt av lite fartlek och sedan 1000 m till i 3:20-fart och det var väldigt tungt!

Då jag aldrig har sprungit sträckan finns ju allt att vinna och det blir ju personbästa bara jag kryper över mållinjen men det är som om tio minuter är det jag måste klara av trots att jag inte riktigt har kapaciteten. Just nu. Därför har jag faktiskt våndats en del i veckan huruvida jag faktiskt skulle våga springa. Löpning är min hobby, mitt stora intresse och något jag gör för att jag tycker det är roligt. Då känns det kontraproduktivt att gå omkring och ha ångest! Samtidigt skulle jag ångra mig om jag inte vågade prova så när det blev fredag var det dags att bestämma mig. När jag jobbat klart, hämtat barn och fixat mat så hade jag en dryg halvtimma på mig att byta om och sätta mig i bilen och åka till Huddinge och efteranmäla mig. Velade men nyfikenheten vann över prestationsångesten och jag åkte iväg och att komma till Storängshallen och tjöta med alla trevliga löpare är alltid lika trevligt!

Är det något jag lärt mig genom min löpning med åren är att när det det gäller de tuffare målsättningarna så måste jag vilja tillräckligt mycket! Utan en väldigt tydlig målbild och en beredskap att göra jobbet för att ta mig dit blir det sällan bra. Samtidigt, jag vet, det är alltid bra att tävla även om formen inte är på topp, tävling är bästa träning bla bla bla.

Idag hade jag ingen tydlig målsättning men gjorde nyttiga erfarenheter och hade roligt även om det som vanligt var nervöst innan start. Det kommer en race rapport senare. Jag sprang i mål på en andraplats i B-heatet efter 10:34. En tid jag inte är speciellt nöjd med och som borde gå att förbättra en hel del med bättre form, utan snorigheten i veckan och att våga (lida) klart mer. Kul var det och PB blev det ju även om Antonio som vann heatet på strax under tio minuter lite skämtsamt kallade mig fegis efter loppet. :-)

Så jag fegade ju inte ur utan sprang loppet och fegade bara lite, under genomförandet :-)



Nu till något annat roligt, igår öppnade anmälan till TCS New York City Marathon och jag skickade in en non-guaranteed entry application, vilket är vad som gäller när man som jag klarat av kvaltiden i ett icke-NYRR-sanktionerat lopp. Anmälan är öppen t o m 15 februari så nu återstår att hålla tummarna några veckor!

måndag 12 januari 2015

1800 armhävningar - är ni med?

Idag är jag trött i höftböjarna efter att ha sprungit nästan två timmar i nysnön igår. Jag har också konstigt nog träningsvärk i triceps efter att ha kört löjligt få armhävningar efter några av passen på sistone.

Jag skrev senast i årssammanfattningen att jag inte får till någon styrketräning. Jag verkar inte behöva det för att undvika att bli skadad heller. Det jag ibland kan drista mig till är några core-övningar och armhävningar efter löppass och just armhävningar tycker jag är bra. En noggrant utförd, långsam armhävning - inte sådana där slarvigt utförda armhävningar som syns i diverse instruktioner och program som t ex "100 pushups") - är bra styrketräning åt både axlar, rygg, armar och hela core-paketet. Dessutom är den enkel att utföra. Även om jag inte får till någon styrketräning gillar jag den lite tightare känslan i kroppen efter t ex armhävningar och jag hade ambitionen med 50 armhävningar per dag en månad i våras, något jag misslyckades med, det höll i ca två veckor.

Nu tänkte jag köra igen med start på dag, 60 per idag i 30 dagar - 1800 armhävningar. "Reglerna" jag tänker följa är dessa; Armhävningarna kan utföras närsomhelst men åtminstone 40 måste utföras vid samma tillfälle för att undvika att de 60 sprids ut på för många "set" under alltför lång tid under dagen. De 40 kan göras som 4x10 eller 2x20 med vila mellan men vid samma träningstillfälle. That's it, inga andra "regler". Så kommer jag göra, ni behöver inte ha det upplägget utan kör som det passar er för det vore roligt om vi blev fler som kör den här utmaningen! Redan har ett tiotal personer på Twitter och på jobbet hakat på och jag hoppas vi blir många fler!

Dagens 60 är gjorda (40+20 där de sista 20 var riktigt djupa och långsamt utförda). Om en månad är jag starkare i bålen och hela kroppen, något min löpning vinner på och känslan i kroppen är klart tightare.

Nu kör vi, hänger ni med? Starkare och snabbare om en månad! 

torsdag 8 januari 2015

Diverse tankar om bloggen och framförallt mina tankar om "sponsring"

I takt med att bloggen växt får jag ofta förfrågningar att skriva om, länka till, göra reklam för allt möjligt, ni anar inte knasigheterna som föreslås, nätcasinon/olika spelsiter är t ex vanligt förekommande, naturligtvis går det bort. Direkt. webb-byråer, olika hälsosajter eller webbutiker för t ex kosttillskott förekommer också ofta.

Jag skriver ibland om produkter, t ex skor, elektronik eller kläder, oftast saker jag köpt själv. Jag kan absolut tänka mig att skriva om produkter under några förutsättningar. Det ska absolut vara produkter jag kan tänka mig att använda eller redan använder  och vet att jag uppskattar för deras funktionalitet för det jag utövar - löpträning.

Några företag har jag själv valt att närma mig och då strukturerat presenterat vad jag kan erbjuda dem i form av exponering, antalet besök på sidan o s v och det är de utbytena som fungerar bäst och ger både mig och företaget något mera bestående än bara ett enstaka inlägg. Att det framförallt är svenska företag är heller ingen slump. Det gäller Garmin (som såklart inte är svenskt), Craft, Salming och X-Kross och nu senast också Icebug då jag kommer springa i deras dubbade skor i vinter. Jag har länge varit nyfiken på att jämföra greppet hos deras dobbar jämfört med mina Best Grip-dubbade DS Trainers jag sprungit med i flera år nu. De här företagen är producenter av produkter jag uppskattar och använder mig av regelbundet i min löpning och jag har inga problem att vara öppen med att jag ibland mottar produkter från dem eller för den delen, att vara aktiv och göra reklam i sociala medier för de här företagen. För att jag gillar det de tillverkar och vad de står för!




De som tycker jag är mutad eller köpt får tycka det, jag är helt öppen med mina samarbeten. När jag skriver om en produkt jag fått uppger jag alltid att jag fått den från leverantören och inläggen är dessutom taggade med "Reklam" för tydlighetens skull. Jag skriver fritt vad jag tycker om produkterna vare sig det är ris eller ros trots att ingen någonsin aktivt uppmanat mig att skriva - bara att komma tillbaka med feedback direkt till företaget - och inläggen är aldrig varken korrigerade eller granskade av fabrikanten före publicering.  Jag har aldrig tagit emot kontant ersättning för att skriva om en produkt och kommer aldrig göra så heller.

Jag inser alltmer att det här inlägget kommit att bli närmast in policy för samarbeten, kanske skriver jag om det till det om det nu behövs.

Jag har sprungit några pass i de två Icebug-modeller - Aurora BUGrip som är en dubbad sko främst tänkg för terräng och DTS som står Distance Training Shoe som är just det, en dämpad ombonad sko tänkt för distanslöpning men ännu så länge är det för tidigt för att komma med några omdömen annat än att jag noterat att greppet är bra mycket bättre än Best Grip och att det är en lustig känsla att springa rakt över isiga partier med fullgott fäste. Jag kommer att skriva mer om hur jag upplever skorna efter fler mil i dem.

Icebug Aurora BUGrip



I övrigt springer jag lite med inspirationen på sparlåga just nu. Jag har både sprungit tvåhundringar och 8x1000m progressivt från 4:00-3:25 min/km (på löpband) sedan förra inlägget samt distanspassen men just distanspassen har känts ganska sega och tråkiga. Jag har också varit/är småförkyld vilket också drar ner känslan en del men förr eller senare vänder det!  Ikväll fick dock Icebugen på bild ovan bekänna färg och det rejält, då jag sprang 12km i omväxlande lerigt och isigt terrängspår. Jobbigt men skitroligt och med fantastiskt grepp hela vägen!

tisdag 30 december 2014

2014 - Ett utvecklande år med mycket fokus och mycket återhämtning!

Jag tycker om att reflektera och att summera löparåret som gått, vad som gått bra och vad som varit mindre bra så håll till godo och sätt er tillrätta, här är min tillbakablick på 2014 som varit ett bra år, för mig, min familj och ett väldigt bra år - mitt bästa någonsin - ur löparsynpunkt!

Efter att 2013 avslutats med en riktig löpvänlig och mild höst så kom en kort vinter med snö, kyla och kalla vindar i januari. Jag hann med en hel del då jag var ledig hela månaden efter att ha slutat på mitt gamla jobb efter 14 år på samma företag. Jag tappade en träningsvecka p g a en efterhängsen förkylning, gick på kurs i tre dagar och medverkade i podcasten Möt Löparen. Till slut fick jag ihop en av mina bästa träningsmånader någonsin med totalt 250 km löpning. Mängden fick jag ihop tack vare att jag körde ett "träningsläger" på hemmaplan de sista 10 dagarna i januari och skrapade då ihop totalt tolv mil och en vecka med 110 km löpning vilket är rekord för mig, en vecka som t ex innehåll tre långpass (!), läs mer om det här.

Februari och den korta vintern var i princip redan över, fortsatt bra mängd utan att något speciellt hände i löparväg. Jag tränade bra och kom in i nya rutiner på nya jobbet. I mars ser jag på bilder på bloggen att det redan var löpning i kortbyxor, inläggen präglas av harmoni, positiv energi och bra och mycket träning med flera veckor i rad på +70 km och det blev också mängdrekord i mars med 270 km löpning, en månad som bland annat innehåll ett av de bästa intervallpass jag någonsin sprungit, 10x1000 m med 1 min vila där tusingarna snittades på 3:37. Veckan efter sprang jag ett av de första riktiga nyckelpassen inför maran, hela 17 km i 3:57-fart och jag förstod att något började hända på riktigt med formen. Att springa en mil sub 40 på träning ska jag alltid klara men att springa så långt så snabbt med så kontrollerad känsla var något nytt i träningsväg!

Mars 2014 från träningsdagboken

Mars innehöll också tävlingspremiär på Storängsözet 5000 m inomhus där Carl Wistedt, Huddinge tog de här roliga bilderna på mig och Vallentunas Dace Landström innan start. Jag kan fortfarande inte titta på dem utan att skratta och undrar fortfarande vad vi pratade om. Jaja, trevligt verkade vi ju ha det i alla fall, klicka för större version...




Nej, någon puss på kinden blev det aldrig :-)

...och hyggligt bra gick det ju på tävlingen också, 17:52 vilket räckte till en tredjeplats i B-heatet.

Skillnaden mellan att vinna (Antonio, HAIS med nr 16 på bröstet) och att inte vinna - avslappning i ansiktet :-)


April fortsatte att rulla på bra, ett par 80 km-veckor och ett par på bara dryga 30 km där också en semestervecka spenderades i London. Jag sprang 8x1000 m och snittade 3:32'/km med en minuts vila och tog ut mig helt, ett snabbt långpass, över 25 km i 4:15-fart kändes kontrollerat och 36 km i 4:29-fart kändes också fantastiskt bra! Efter Londonresan där jag köpte nya tävlingsskor - Asics DS Racer 10 - sprang jag Påsksmällen i Enhörna med ambitionen att gå under 37 minuter på den tuffa, kuperade banan. Det gick nästan vägen med 37:15 vilket var 1,5 minut snabbare än jag sprungit tidigare på den banan och jag var helt slut i mål efter en stark avslutning. Formen var makalöst bra och det kändes definitivt som jag lyft mig en nivå men jag hade inte sprungit så många pass i marafart under april med bara en månad kvar till vårens stora examensprov.

Som en generalrepetition inför maran lockade jag med äldsta sonen på cykel den 4/5 på en relativt kuperad runda som mestadels går på grusväg. Jag tänkte mig en långpass i marafart och sprang 24 km med 4:01 min/km i snitt. Ett riktigt tufft pass för med och ett riktigt långtråkigt pass för en utrråkad son på cykel bredvid mig. Jag var inte det minsta sugen på att fortsätta 18 km till i samma fart men det gav ändå rejält med självförtroende! Jag fortsatte med maraträningen och sprang en snabbdistans på 10 km på 38:14 när sonen tränade fotboll och sedan var det dags för Milspåret tio dagar före maran som ett sista formtest precis som jag gjorde 2012, ett av de bättre millopp jag sprungit där klockan stannade på 37:49. Helt plötsligt kom vårvärmen, jag hade ont i ryggen innan loppet efter att ha vridit till ryggen hemma vid ett slarvigt lyft och drogs också med en vårförkylning. Saker jag inte gillar att skylla på men Milspåret gav inte det formbesked jag tänkt mig. Jag öppnade offensivt men det kändes inte bra halvvägs in i loppet och att gå i mål på 37:54 efter att ha slagit av på takten på andra varvet var inte vad jag hade hoppats på men det var en dag när många andra också presterade tider som var lite långsammare än förväntat.

Maj avslutades med Stockholm marathon och vårens absolut största mål, jag var öppen med att drömmålet var sub 2:50 och även om jag hade mål på flera nivåer så var det detta som motiverade mig! Race-rapporten är lång och allt behöver inte upprepas. Det känns fortfarande konstigt att säga att jag sprungit maraton på 2:50! Jag är fortfarande väldigt stolt över det! Jag har så många minnen från den dagen, förväntningen i startfållan, den positiva känslan, hur jag var trött relativt tidigt men hur jag ändå vågade köra på, kände mig stark, publikstödet till just mig, känslan av stumma ben sista 3-4 kilometrarna, att snegla på klockan i slutet och undra om jag ändå skulle klara målet, att vid 40 km-skylten bli omsprungen av en löpare som precis klarade sub 2:50 och som jag passerade vid halvmaraskylten utan att nu ha en chans att hänga på, känslan att komma in på stadion och vinka till familjen på läktaren, glädjetårarna, peppen efteråt från alla löpare - stoltheten, leendet i ansiktet - minnen för livet!!

" ...en klar minnesbild av Staffan från Skeppsbron i juni då kan kom stormandes i 4-fart (och redan hade avverkat 3 mil) och såg ut som en spänd fjäder i kroppen".  Rolig feedback från Gabriel från jogg.se som var publik på maran


Sådärja! De sista självande metrarna kvar bara! 

"Baksmällan" efter maran blev liksom 2012 rätt påtaglig, kanske ännu mera påtaglig i år och det var jag inte riktigt beredd på. Jag tog det först lugnt i juni och efter ett par veckor kändes kroppen OK men det gick fortsatt tungt att springa i den kalla junimånaden. Jag körde en hel del kvalité och kanske var det det som var felet, det var för tidigt. Jag sprang en hel del korta, snabba intervaller på bana varvat med lugnare löpning i terräng. Skrapade ändå ihop 17 mil löpning i juni trots vila efter loppet och såhär i efterhand borde jag vilat mer och sprungit mindre.

Inledde juli också med en seg känsla och lätt förkylning och startade inte på Enhörna Challenge 10000 m. Var onormalt trött och seg och lite less också på löpningen. Det blev semester som dessvärre inleddes med ett rejält halsont som höll mig borta från löparskorna i sex hela dagar men sett i efterhand var det kanske precis vad jag behövde. Under några dagar i Göteborg fick jag senare springa med Eva i hennes Ängsgårdsberg vilket var mycket trevligt! Terränglöpning under konstant prat förutom i första monsterbacken där jag inte orkade säga ett ord utan undrande hur f-n Eva tänkt när hon valde den här rundan för ett gemensamt pass. Sprang sedan kravlöst och fortsatte så juli ut. Ett av årets mål var att springa Veteran-SM 10000 m bana som i år gick i Huddinge i slutet av juli. Jag utvärderade min träning och insåg att jag sprungit en hel del intervaller efter maran med siktet inställt på milen men väldigt lite tröskel och snabbdistans så nu lade jag om fokus lite. Prioriterade ner de högintensiva intervallerna som kroppen ändå inte verkade ta till sig och började springa lite längre fartpass i lite lägre fart och det gav utdelning. Det blev tyvärr ändå inget Veteran-SM. Jag kände fortfarande av baksmällan efter maran med lite bristande motivation, var inte sugen på att tävla och kände inte att jag hade där att göra. Dessutom var jag igen förkyld och vaknade med halsont på tävlingsdagen vilket gjorde det lättare att ställa in.

Ett stort mål jag haft sedan flera år är att komma ner på 36 minuter på milen och jag var bestämd att jag skulle klara det i år! När kalendern visade augusti började det kännas bättre och roligare att springa igen och jag fick till några bra pass. Tävlingslusten återkom därför också och en härlig sensommarkväll på Stadion i Stockholm sprang jag Långlöparnas kväll, ett kontrollerat lopp med bra känsla hela vägen. Sprang jämnt och fick fin service från min varvräknare och höll mina varvtider inom någon sekund och plockade hela tiden ryggar i fältet och med en stark avslutning fick jag äntligen sätta det där efterlängtade målet när klockan stannade på 36:44. I efterhand tycker jag ändå att jag borde klarat att pressa lite mer och kanske komma under 36:30, nu klarade jag sub 37 i princip enbart p g a en riktigt snabb avslutning de sista två, och framförallt det sista varvet. Jag borde kunnat släppa lite på kontrollen tidigare i loppet men jag är alltid kritisk till mig själv när jag springer milen!

September inleddes med att yngsta sonen som är åtta år ramlade olyckligt på cykel på väg hem från skolan, bara några hundra meter hemifrån och bröt benet och på det följde naturligtvis en jobbig period, främst för sonen som var väldigt tapper men även för hela familjen, med gipsning och omgipsning, rullstol, skoltaxi, rehab och att hjälpa till med dusch och ombyte m m. Rehaben i form av sjukgymnastik fortsätter förresten ännu.

Jag fick ändå in mina tänkta pass och härnäst väntade Stockholm halvmarathon, min tionde halvmara och min sjätte just på det här loppet som är ett av mina absoluta favoritlopp och som jag hoppas jag kommer ha som årlig tradition att springa många år framöver! Jag sprang ett par längre pass och en del tröskel innan men gjorde inga speciella förberedelser utan kände mig avslappnad inför start. Årets mål var glasklart, perset på halvmaran på 1:23:32 är ända från 2011 och målet var att nå sub 1:23 och därmed kvala in till NYC Marathon. Jag hade planerat att springa första milen på 39:00 men "råkade" i starthetsen öppna första tre km i 3:45-fart vilket är olikt mig som ofta springer jämnt. Passerade första milen på 38 blankt och även om jag sedan tappade lite fart sprang jag väldigt bra och det höll hela vägen och jag putsade mitt gamla PB med över två minuter till 1:21:24 och en 145:e plats. Mål uppnått, med råge!


Undertecknad, Karima och Gabriel från jogg.se

På halvmaran var det fortfarande sommarkänsla i luften, en vecka senare tryckte någon på strömbrytaren märkt "höst" och temperaturen sjönk omedelbart tio grader samtidigt som höstregnet började. I oktober tränade jag fortsatt bra, 240 km löpning precis som i september men kvalitétspassen lyste nästan helt med sin frånvaro, ett par transportlöpningspass till jobbet - en vana jag nu börjat få in, att springa sträckan Bergshamra-Centralen eller omvänt - i 4:30-fart, några fartlekspass, en del lugn terränglöpning och så sprang jag Stallarholmsloppet mest på skoj där jag kom i mål på en fjärde plats med tiden 38:17 och här började jag känna att den hysteriska form jag haft under våren och tidig höst var på väg att ebba ut och under loppet kände jag mig väldigt mänsklig, framförallt i de backar som banan erbjöd.


Eftersom jag funderade på en start på Vintermarathon så sprang jag också ett rejält långpass på 36 km i slutet av oktober och det kändes kontrollerat men jobbigt i slutet i ca 4 min/km vilket jag numera kallar marafart, bara en sådan sak, helt otänkbart tidigare!

Vintermaraton var framförallt en rolig bonus att avsluta tävlingssäsongen med. Jag hade redan uppnått så mycket i tidsväg att jag egentligen inte trodde på att uppnå ännu mera och jag visste nog att löpformen inte skulle tillåta en sub 2:50-tid men jag provade i alla fall. Sprang första milen på ganska exakt 40 minuter men kände att det var ganska slitsamt och efterhand blev det nästan automatiskt så att jag justerade ner farten till en något mera kontrollerad nivå och mer sprang igenom loppet och det blev då en trevlig upplevelse! Vintermarathon är ett bra arrangemang och vädret var bra men lite kylslaget. Fick massor av pepp från andra löpare på sexvarvsbanan och det var en härlig känsla att de sista 300 metrarna öka farten, sträcka händerna i luften, och gå i mål på 15:e plats med tiden 2:55:52 och ta en VDM-silver i M40 och där sätta punkt för tävlingssäsongen 2014!




Efter Vintermarathon kände jag mig rätt fräsch, promenerade, cyklade lite, foamrollade och var snart tillbaka i lättare löpning igen, framförallt transportlöpning och lättare distanspass. Först i slutet av november började jag med kvalité igen genom att kliva upp på jobbets löpband på luncherna och springa en del i 3:20-3:30-fart vilket jag också fortsatte med i början av december. En december som ni vet också bjudit på inspelningen av första avsnittet av Löparsnack, en ny podcast i samtalsform om löpning, och en skön semestervecka där jag uppnådde årets distansmål på 260 mil vilket ger ett snitt på 5 mil/vecka vilket också kan skrivas som att jag sprungit 7,1 km/dag varje dag hela året. Det är inte dåligt och mer än 30 mil mer än jag sprang förra året!

Inspelning av "Löparsnack".

Så här ser året ut i träningsdagboken i sammanfattning för den statistikintresserade, första gången jag tränar över 200 timmar på ett år faktiskt och utslaget per vecka blir det inte så mycket tid så nog får jag hyggligt mycket "bang for the buck" för tiden jag lägger ner!

Träningsdagboken med ett par dagar och ett par korta pass kvar, jag kommer att avsluta året på 2640 km, att avsluta med en ojämn siffra för helåret går bort för mig ;-)

Som sagt +2600 km, 238 pass ger 4,5 pass i snitt per vecka men då är vissa intervallpass reggade som två med upp-/nerjogg separat. Några fler pass än förra året och något längre snittlängd på passen, 11,2 km mot 10,4 km i snitt 2013. Ni ser också att antalet alternativpass (annat än löpning) är försvinnande få (totalkolumnen) och då har jag ändå reggat en del transportcykling i år. På tiden jag har vill jag springa och jag har lagt ner ambitionen att försöka träna något alternativt regelbundet. Det stressar mig bara och tar energi att ha mål där som jag aldrig är i närheten av att uppfylla! Jag kör lite löparstyrka ibland efter passen. Det får räcka även om jag uppskattar den tightare känslan i kroppen när jag kör en del armhävningar i perioder, vilket jag gjorde under våren när jag under ett par veckor i alla fall körde 50 per dag. Målet var att göra det i en månad men det höll inte. Jag är aldrig skadad peppar peppar och verkar inte behöva mer styrka för att bibehålla nivån. Förmodligen behöver jag bli starkare för att få ett kraftfullare löpsteg men träna mer styrka kommer jag ändå inte göra då jag aldrig hittat någon glädje i styrketräningen utan tycker det är tråkigare än att se målarfärg torka!

Ni märker att säsongssammanfattningen till stor del har skrivits runt årets tävlingar och tävlingarna har varit viktiga för mig i år, jag har haft tydliga målsättningar, målsättningar jag tränat efter och infriat! Jag har tävlat åtta gånger vilket är mer än jag tävlat tidigare och hade jag inte drabbats som sommarförkylningar och lite bristande motivation efter maran kunde det blivit någon till. Så låt mig kort summera tidsmålsättningarna:
  • Målsättningen på maraton betraktar jag som uppfylld även om jag nu missade drömmålet med 44 sekunder. Jag satte ett mycket fint personbästa och är fortfarande stolt över prestationen. Dessutom sprang jag för första gången två maraton på ett år och sprang stabilt under tre timmar utan att gå för fullt på Vintermarathon. 
  • Halvmarathon: Pers och sub 1:23 för att kvala in till NYC Marathon. Uppnått med råge.
  • Milen: Sub 37. Uppnått. Även om jag som sagt sagt borde kunnat springa lite fortare. 
Jag skrev redan i juli ett inlägg om varför jag tror jag förbättrat mig en del i år, då enbart med fokus på maraton. Den ökade mängden är nog en förklaring, fler pass per vecka en annan. Jag har många veckor med fem pass vilket kanske ger ytterligare träningseffekt jämfört med färre, lite längre pass och fler vilodagar? Att träna fast jag inte är lika återhämtad helt enkelt? Bättre variation än tidigare säsonger med lugnare distanspass och tuffare kvalitétspass framförallt innan maran under våren är nog en annan viktig förklaring samt att jag nog tagit detta med specifika förberedelser ett steg längre än tidigare. Långa pass i marafart är otroligt viktiga om fokus är att prestera en snabb tid på maran och dessa pass sprang jag fler av i år! Jag sprang mycket i tänkt milfart innan jag klarade målet på 36 minuter på Stadion o s v.

Jag är nöjd över kontinuiteten och jämnheten i träningsmängd under året utan den sedvanliga dipp i mängd under hösten som de tidigare gånger jag sprungit maraton på våren. Nöjd över bra motivation, över fokuset och nöjd över att mitt stela höger knä med lite nedsatt rörlighet som är den enda känning jag har av löpningen och som jag haft i perioder sedan 2012 blivit bättre (om än inte helt bra) efter mera stretch av hamstrings och insida lår. Korta muskler drar i muskelfästen på insida knä helt enkelt, inte svårare än så!

Finns det då något jag inte är nöjd med? Att dras med så många sommarförkylningar var inte så roligt och hade jag vågat ta det lugnare i juni efter maran tror jag att juli och början på augusti hade känts bättre och jag hade kanske kunnat springa bra på Veteran-SM vilket hade varit roligt. Jag har ibland också känt under hösten att mängden lugn distans varit lite för stor i min träning för att vara optimalt för den bästa "träningsmixen" för att utvecklas. Men det är kortsiktigt tänkt! Jag har utvecklats mycket i år tagit större kliv än någonsin tidigare och jag är ingen robot utan har behövt ganska mycket lugn distans i återhämtningssyfte eftersom det varit ett intensivt år på många plan.

Nytt jobb, nya rutiner, nytt "husdjur" i form av den häst som äldsta dottern hyr, men ett bra år, för mig och hela min familj. Sonen hade precis blivit av med gipset om benet så bröt äldsta sonen lillfingret på skolgymnastiken när han fick en volleyboll på fingret. Operation, mera rehab, sjukgymnastik, mera rehab som också den fortfarande pågår. Samtidigt har yngsta sonen inte kunnat träna innebandy på hela hösten p g a benbrottet och äldsta sonen har varit tvungen att avstå innebandy för att inte slå upp fingerfrakturen igen så det har inte varit lika många aktiviteter i veckorna som vanligt utan funnits lite extra tid att träna på. Jag har i år definitivt använt löpningen som återhämtning mer än tidigare, de lugna passen har verkligen varit lugna, där jag kunnat få lugn och ro och en egen stund att bara vara och det har varit välbehövligt, kanske t o m nödvändigt. Jag har kommit in i rutinen att transportspringa någon gång per vecka till/från jobbet, ett utmärkt tillfälle till lugn distansträning som inte sliter! De tuffare passen har däremot sprungits med full fokus på uppgiften vilket också blir ett slags "återhämtning" i form av en tillfällig bubbla där inget annat än löpningen existerar.

Jag har ett långsiktigt perspektiv på träningen och att se tillbaka hela vägen till 2007 där det hela började ger mig mycket och det är kanske det jag är mest nöjd med, kontinuiteten i min löpning över riktigt långa perioder. Utan några längre avbrott p g a skador eller bristande motivation. Kontinuiteten ger utveckling!

1 januari 2007 till 31 december 2014 - i sammanfattning

Bloggen har inte riktigt varit så välbesökt som tidigare, framförallt inte efter maran men jag skriver inte med syftet att locka många besökare utan för att jag tycker om det. Ni är ändå mellan 12.000-14.000 ca som surfar hit varje månad! Jag rörde om rätt rejält i den svenska löpargrytan i augusti med mitt inlägg "Den grabbiga löpningen" - ett inlägg som är det näst mest visade på bloggen. Jag har fått mycket synpunkter - både medhåll och kritik - för inlägget, inte minst från Claes Åkesson på Runners World, och tycker fortfarande jag har många poänger och att mycket skulle vara vunnet med en annan inställning hos många. Vi har nog med polarisering i dagens samhälle ändå men jag förstår och respekterar dem som tycker annorlunda och har ingen önskan om att fortsätta den debatten. Visst hände det att jag tänker på att ta en paus från bloggandet eller t o m sluta skriva men nu är det inte aktuellt då jag tycker om skrivandet och allt det som bloggen ger tillbaka i form av inspiration, pepp och kontakten med er läsare!

Inläggen har kommit med lite längre mellanrum i år än tidigare och jag landar på strax under 100 inlägg i år mot ca 170 när jag skrev som mest och det har också att göra med att bloggen i början var mer av en träningsdagbok där varje pass redovisades. Det behovet har jag inte längre och många av er läsare vet sedan länge ungefär hur jag tränar.

Ja, det var väl det hela? Vet inte riktigt hur jag ska avsluta utan tackar för i år, för att ni läser, kommenterar, peppar, frågar, kommer fram på tävlingar och både hälsar och tackar uppskattande för bloggen! Det betyder väldigt mycket för mig! Jag avslutar med en blandad bildkavalkad från året där samtliga bilder förekommit i inlägg tidigare.

Gott Nytt år alla fina läsare! 

Köpte nya tävlingsskor i London i april, Asics DS Racer 10. Väldigt nöjd med dessa!!

Sista långa långpasset innan maran, 36 km i 4:29-fart i slutet av april, i tävlingsskorna. Fantastiskt bra känsla! 

Vår!

Start Påsksmällen, Enhörna, april! 

En enkel pappersalmanacka hjälpte mig planera in nyckelpassen under våren! 

Det gäller att uppskatta vardagen och de vanliga passen som löpare, och människa!

Utprovning av tävlingsoutfit!


Har en blandad åsikt om dyliga plattityder men visst är maran karaktärsdanande och det händer att man får möta sina inre demoner, i år höll de dock tyst hela vägen!

Dagarna före Stockholm Marathon!

Tävlingsdagen på Söder Mälarstrand...

och så resultatet...

Sommar och återhämtning...

...och semester! Här med äldsta sonen i Träslövsläge, Halland i somras.


Man vet aldrig vad man stöter på under löprundorna i sommar-Sverige! 

Dessa skor har jag sprungit väldigt mycket i i sommar, en allround, skön och lätt sko - Salming Distance

Har skrivit mycket om vikten av kontinuitet...

Transportlöpning genom en dimmig Hagapark under tidig höst

Och en selfie en av alla dessa hundratals gånger jag stuckit ut genom dörren hemma för ett löppass!

Löpning i höstmörker med reflexer

Ännu en medalj till samlingen i garderoben - från Stallarholmsloppet

Efter ett av många lunchpass runt Brunnsviken...

Ännu ett...

så sant så sant!

Denna bild får symbolisera alla ofrivilliga kontakter med sjukvården under hösten, äldsta sonen har precis opererat det brutna fingret

Och en sista bild med familjetema. Löpning bredvid hästen Zorro har det blivit några gånger under året!