måndag 15 september 2014

Race Report - Stockholm halvmarathon 2014 - 1:21:24 Plats 145, 17 i åldersklass, PB och en otypisk historia!

Ja, lördagens halvmara, min tionde, blev en otypisk historia på flera sätt. Veckan innan var jag på kurs med långa dagar tisdag-torsdag och tisdagens kvalitétspass som jag brukar köra när jag tävlar på lördag hanns inte med. Istället sprang jag dubbelpass på onsdagen men en tidig lugn mil på morgonen följt av några fyrahundringar med joggvila och fyra tuffa långa backintervaller på kvällen och fick ihop dryga 20 km på onsdagen. Vilade torsdag och joggade en knapp halvmil på fredagen och kände mig väldigt avslappnad, en känsla som höll i sig när det blev tävlingsdag.

I Kungsträdgården hade vi stämt träff via Jogg.se och en flera gamla och nya bekantskaper dök upp innan jag besökte den blå enrummaren och Robert och jag joggade upp riktigt lugnt i startområdet och en kort sväng i gamla stan. Återigen en lugn och bra uppvärmning precis som före Långlöparnas kväll, långsam jogg, blev varm men inte trött! Väster om starten var det mycket bättre plats att jogga upp än på Skeppsbron vilket gjorde att jag kunde smita in och nervöskissa ett par gånger till innan jag gick fram i fållan för grupp A. Jag knöt bara om skorna en gång vilket måste vara nytt rekord, brukar alltid hålla på och nervösfippla med dem också och tycka att de sitter för hårt eller för löst. I fållan hamnade jag längre fram än jag brukar vilket var bra, ihop med Robert och Gabriel och klubbkompisen Tony i identisk klädsel inkl skor.

Starten gick och början av loppet kändes, ursäkta franskan, skit! Trångt, stressat, en löpare tappade en astmainhalator framför mig, en annan snubblade och när han till slut återfick balansen var han skitförbannad på en löpare framför mig. Ner i tunneln jag i vanliga fall brukar tycka är rätt kul att springa i, nu var den bara blöt (hade de vattnat den??), fuktig och jobbig! Jag tyckte det var ansträngt och gick långsamt, passerade Hässelby-Karin (orkade inte peppa något), och båda 1:24-farthållarna strax efter att vi kommit ut på Vasagatan. Skylten för 2 km passerade jag på 7:30 på klockan och då insåg jag att jag öppnat i 3:45-fart vilket var hårdare än min plan. Min plan var nämligen 3:55-fart över på Kungsholmen och att passera milen på 39:00. Nu började det dock snabbt kännas bättre, trängseln släppte, jag var ute i luften igen och i bekanta omgivningar, sprang bra uppför Torsgatan och Odengatan utan att slå av på takten men utan att pressa på uppför. Över på Kungsholmen och 5km-passering på låga 19 minuter. På Flemminggatan sprang jag om både Hässelby-Johan och HAIS-Robert, två löpare som normalt är snabbare än jag men jag visste att Johan tog loppet som ett tröskelpass inför Berlin. Nere på Kungsholms Strand fick jag syn på Robert, som siktade neråt 1:20 ca 50 m framför mig. Trots att jag också höll den farten såg jag bara farthållarna för 1:20 några hundra meter i starten. På Mariedalsgatan vid 7 km innan den jobbiga stigningen upp till Warfvinges väg tog jag för ovanlighetens skull vätska, brukar alltid skippa den kontrollen men nu tog jag en mugg men det var jobbigt att dricka i farten, höll på att sätta i halsen och det mesta hamnade utanför. Uppför backarna efter vätska tog jag det lugnt och på resten av Kungsholmen kände jag mig riktigt stark. Passerade milen på 38:11 på klockan istället för på 39:00, en helt klart otypisk öppning för mig! Jag hade ganska konstant sällskap av en Linnea-löpare och ett par andra men lämnade dem här bakom mig.

Det hade varit så jobbigt att dricka att det inte blev någon mer dricka trots att det var ganska varmt, det fungerade bra ändå genom att använda en treportioners Maxim-gel som jag brukar använda på maraton. På halvmara brukar jag inte ta gel men jag har tidigare upplevt lite soppatorsk halvvägs på halvmaran så i år testade jag att ha en gel i handen, plus att jag tog en mindre Maxim-geldryck också strax innan start och jag tyckte att jag hade bra energi hela loppet i år!

Tillbaka vid Stadshuset och ner i stan, runt Rosenbad, riksdagen och slottet ändrade loppet karaktär för mig. Samtidigt som loppet är som härligast med mest publik blev jag trött och farten sjönk, min lilla klunga sprang om mig och Robert som jag nästan varit ikapp på Kungsholmen låg nu plötsligt ca 100 m framför mig. Jag kämpade ändå på, kända och okända människor bland dem Louise, hejade bland de täta publikleden vilket var uppskattat! Jag tyckte jag höll hygglig och jämn fart, tog lite gel någonstans och på Söder Mälarstrand kändes det bättre igen. Kanske var det gel som hjälpte, vet inte men ur svackan kom jag. Passerade 15km på 57 minuter och räknade lite och insåg att det nog skulle räcka med 4 min/km för att nå PB utan att jag för den skull sänkte farten något utan jag höll mig fortsatt under 4 min/km.

Runt Hornstull Strand och vid Högalidsgatan nere vid vattnet vid Bergsunds Strand drogs plötsligt en avspärrning vid en cykelbana tror jag, så att vi fick springa runt en kort sväng, kanske tio meter extra vilket löparna precis före slapp, what? Upp i Tanto och som vanligt så gick det lite tyngre men som vanligt var jag ganska stark uppför och motlutet är inte är så tufft, det är mest att det kommer så sent i loppet och är långt. Jag plockade löpare även om jag var riktigt trött när jag kom upp på Timmermansgatan-Sankt Paulsgatan och andningen var ansträngd, kort, stötig och riktigt högljudd. Fick pepp av några jag sprang om - beundransvärt att orka peppa andra så dags i loppet och publiken på Söder brukar vara bra, så även i år! Strax innan Götgatsbacken såg jag plötsligt hur Robert klev åt sidan in på trottoaren och jag ropade åt honom att hänga på när jag passerade, utför branta backen och ner på kullerstenen på torget vid Slussen och uppför en ny kort ramp som gungade, eller var det bara jag? Nerför backen och förbi 20 km-skylten och nu var jag riktigt trött men mäktade med en fartökning ändå.  Jag ser i resultatlistan att jag passerade sju löpare efter 20 km och jag sprang i 3:42-fart, fick igen pepp av flera jag sprang om men orkade inte, som i vanliga fall, ta in peppen från löparna på andra sidan refugen som hade 8 km på Söder kvar. Tänkte att "nu är jag snart framme", kollade på klockan, "f-n, kan jag komma in på 1:20?"  men varje år glömmer jag hur mycket Skeppsbron svänger, hur lång gatan är och att det ligger ett ganska stort slott som först ska passeras, i det här läget ville jag ha republik... Riktigt trött sista biten, fick plötsligt syn på Andreas framför mig och närmade mig men inte tillräckligt för att komma ikapp. Det skulle ändå visa att vi delade på samma placering på samma identiska sluttid, roligt! Uppför backen till upploppet, vacklade jag till av trötthet och av upploppet minns jag inget förutom att jag tog i allt vad jag hade, klockan visade 3:06-fart sista 150 m, och äntligen fick passera mållinjen och stänga av klockan efter 1:21:24, trött men oerhört glad!

Summa sumarum, otypiskt ojämn fart men absolut ingen genomklappning och det gav ett nytt fint PB!

Väl i mål hämtade jag mig relativt fort, en löpare som i starfållan hört att jag siktat på 1:21-1:22 kom fram och tackade för utmärkt farthållning hela vägen, varsågod! Flera kom fram och hälsade och grattade och tackade för en bra blogg - alltid lika uppskattat. Snart fick jag välkomna, Jakob, Gabriel och inte minst Karima i mål och vi gjorde sällskap kort med henne till elittältet för lite kort prat där jag även gratulerade Marcus till fantastiska 1:09 och sexa på SM och Hanna Lindholm, Hammarby också hon sexa på SM med 1:18:08, Hanna som sprang EM-maran så bra och som jag var jämnsnabb med för några år sedan, not so much anymore! Efter lite mera trevligt prat med Gabriel, Jakob, Kristoffer och Louise bytte jag om då jag började frysa innan jag sedan drog mig hemåt, glad och stolt över loppet och mitt nya personbästa!

Undertecknad, Karima och Gabriel efter målgång

Jag upplevde både starten och hela loppet som lite trängre och bökigare i år, kanske var det alla vägarbeten som ibland gjorde banan smalare? Ett starkt råd till arrangörerna är att göra grupp A mindre, nu rymmer den löpare som gör sub 80 ner till ca 1:40 och det blir för trångt på de smala gatorna i början! Jag är glad och nöjd över att den negativa känslan i början snabbt vände och att jag vågade fortsätta i hög fart när jag såg hur snabbt jag öppnat de första 2 kilometrarna! Den snabba öppningen var otypisk för mig! Även om jag sedan tappade fart så sprang jag ändå ganska jämnt och tappade inte så mycket i tid och jag plockade hela tiden placeringar i fältet och avslutningen var igen, precis som när jag satte PB 2011, riktigt snabb!!

Avslutar med en länk till marathon.se där ni ser undertecknad både vid 1 min och 1:23 men framförallt får ni mellan 1:11-1:19 i slow motion (!) en stilstudie i pronation av undertecknad! Min bakdel i svarta shorts, rött linne och röda skor till höger i bild. Och ja, jag vet om att jag pronerar, ibland och nej, jag bryr mig inte om det och har inte ont av det!

Jag har en fantastiskt säsong - detta var fjärde personbästat i år - och det är inte svårt att tycka om löpning just nu! Tack till alla fantastiskt trevliga människor jag mötte i lördags!

fredag 12 september 2014

Gästintervju - Petra Månström

Bloggen har varit aktivt bortprioriterad i veckan, för mycket annat i livet just nu och inte direkt någon intressant träning att rapportera om för tillfället. Ett bra tävlingsförberedande pass med lite halvmarafart i söndags inför nästa tävling på lördag som är Stockholm halvmarathon och ett par pass till i veckan varav några fyrahundringar och backintervaller i onsdags. Stockholm halvmarathon är ett riktigt favoritlopp som jag nu laddar för med så hög målsättning att jag hoppas att det är dags att revidera det där fina personbästat på 1:23:32 som jag satte i ett väldigt fint disponerat lopp 2011.

I brist på något eget att skriva om skickade jag några frågor till en person som torde vara välkänd för de flesta och som i år ändrat inriktning på sin träning och sitt tävlande och dessutom levererat flera andra större projekt bredvid bloggandet, nämligen SvD's maratonbloggare Petra Månström.



Staffan: Till att börja med stort grattis till en väldigt fin säsong (så här långt) som förutom fina löpresultat också innehållit ett boksläpp och podcast-premiär! Jag börjar med den klassiska frågan: ”Hur känns det”?

Petra: Det känns väldigt bra! Har fått förverkliga flera drömmar under det här året och det känns förstås oerhört kul.

- Först Swiss Alpine K78 och sedan Ultravasan där det första loppet var planerat och ett stort mål och det andra mer spontant om jag förstått rätt? Hur föddes tanken på att prova ultra och varför föll valet på just Swiss Alpine K78?

- Har alltid gillat berg, det bara blev så med en far från Kiruna som tidigt tog ut mig på fjället. Sedan är det många bekanta som har sprungit Swissalpine och mixen av löpning och högalpin miljö lockade mig. Då blev plötsligt ultra mer lockande än om man gnetar på runt, runt på en varvbana ;-) Inget fel i det, men jag måste ha moroten att ta mig från A till B i en inspirerande miljö för att sporras att fortsätta.

- Den träning du genomförde innan Swiss Alpine med t ex back-to-back långpass, upplevde du att den förberedde dig på ett bra sätt för den långa sträckan och alla höjdmeter längs banan?

- Absolut. Den förberedde mig såväl mentalt som fysiskt. Minns särskilt gången då jag var så himla trött att jag sa till Ingmar att nu blir det bara fem kilometer för benen vill inte alls sedan tremilen dagen innan. Till slut (tack vare Ingmar) blev det 25 kilometer och det var verkligen en seger över både ben och skalle. Och absolut ett karaktärsbyggande nyckelpass inför Swissalpine. Hade absolut kunnat träna mer på löpning i kuperad miljö, i ärlighetens namn blev det inte särskilt mycket sådant. Så det är en typisk grej jag kan fila mer på till en ev nästa gång...

- Med loppet nu bakom dig, dessutom i tuffa förhållanden med regn, vilket råd skulle du vilja ge någon som vill springa nästa år?

- Ställ in dig på att det kommer att bli en lååång dag. Tänk inte på hur långt du ska springa totalt sett, dela in loppet i delmål och belöna dig på något sätt efter varje avklarat delmål.Att efter en kilometer tänka att nu är det 77 kilometer kvar kan ju knäcka den bästa... Och träna hellre långa pass i kuperad miljö än en massa intervaller.

- Du har en bakgrund med friluftsliv och fjällvandring, kommer du kombinera det genom att springa fler långa tävlingar, i fjällmiljö framöver, det finns ju numera många tävlingar att välja på?!

- Absolut. Känns som att jag har hittat en helt ny värld här med tävlingar som egentligen passar mig mycket bättre än korta och blodsmakande femkilometerslopp. Kombinationen av löpning och naturupplevelse lockar mycket. Och att man får vara ute länge, länge passar mig och mitt pannben.

- Många som sprungit några maror söker kanske nya utmaningar i form av t ex triathlon och inte minst ultralöpning. Varför tror du det senare blivit så populärt? Är det så att många inte lockas av den tuffa träningen för att bli snabbare och därför väljer att fokusera mer på äventyr- och upplevelselöpning och att vara ute länge istället? 

- För att bli riktigt snabb krävs mycket och tuff träning. För att kunna springa långt krävs också mycket och tuff träning. Jag tror inte det handlar så mycket om att man ryggar tillbaka inför den tuffa träningen, för mig handlar det åtminstone mer om att jag lockas av mixen av naturupplevelse och löpning. Sedan är ultralöpningen mycket mer välkomnande och familjär än den traditionella asfaltslöpningen, därför tror jag att många väljer längre lopp där atmosfären ofta är varm och inkluderande.

- Förutom bloggen skriver du också för flera tidsskrifter, är med och coachar ett gäng som ska springa Lidingöloppets tremil i projektet Skyr Island Race, du har släppt en bok under året och lanserat Maratonpodden som snabbt blivit en av landets mest populära podcasts inom träning. Vilka är dina drivkrafter och var hämtar du din energi ifrån?

- Det har varit ett galet år. För mig existerar inga 40-timmarsveckor utan jobb och privatliv vävs in i varandra för det mesta. Jag gillar det men samtidigt gäller det att VERKLIGEN koppla av när jag väl bestämmer mig för att göra det. En inte helt lätt grej. Min drivkraft är glädjen och tillfredsställelsen av att se mina drömmar gå i upplevelse, en riktig boost. Energin hämtar jag från möten med vänner och sköna träningspass, helst i naturen.

- Jag som följt Maratonbloggen från start får en känsla att du mer och mer ”hittat hem” nu. Det är en mer harmonisk Petra med fokus på dig själv, upplevelser och träning som du mår bra av istället för fokus på andra och att bevisa för dina läsare att du t ex klarar att prestera vissa tider etc där kanske fokus låg mer i början av ditt bloggande? Dina tankar kring det?

- Det stämmer helt klart. Det hänger säkert ihop med min egen personliga utveckling. Jag känner inte längre att jag måste bevisa en massa och att persa på ett lopp är inte lika viktigt nu. Nu värdesätter jag mer det sociala kring lopp och träning och den fina effekten träningen har på kropp och själ.

- Du har bloggat ungefär lika länge som jag nu, har du några tankar vid det här laget om hur fortsättningen kommer se ut? Kommer du fortsätta driva Maratonbloggen på SvD och vilket inriktning ser du för bloggen framöver?

- Svår fråga. Har tänkt mycket på det där men inte kommit fram till något – än. Jag vet att jag kommer att fortsätta blogga på ett eller annat sätt, men exakt hur återstår att se.

- Att blogga om träning har varit väldigt populärt men kanske har företeelsen peakat nu? Vi är inte så många som skriver kontinuerligt under flera års tid och många slutar blogga efter en tid. Vad krävs för att fånga läsarens intresse i det långa loppet?

- Det krävs uthållighet, precis som under ett ultralopp ;-) Samt förmågan att anpassa sig efter läsarna och inse att de kommer och går. Jag har säkert inte samma publik nu som när jag började blogga 2009. Vilket är helt okej, men då måste jag också se till att förnya och utveckla mig så att innehållet blir anpassat efter läsarna och deras önskemål.

- Din blogg blev nyligen utsedd av nätanalysföretaget Cision till Sveriges mest inflytelserika löpar-och maratonblogg och du har tidigare blivit utsedd till en av de mest inflytelserika kvinnorna i Sverige inom träning. Vilka tankar har du kring löpning framöver, tror du det kommer fortsätta vara populärt?

- Träning i allmänhet är ju en megatrend och dessa sägs pågå i minst tio år, så jag tror helt klart att intresset kommer att fortsätta. Däremot tror jag inte att efterfrågan på blogginnehåll kommer se likadan ut. Det är viktigt att vi bloggare är lyhörda och hänger med i utvecklingen så att vi speglar våra läsare. Där försöker jag så gott jag kan kombinera mina egna intressen med det jag får feedback från läsarna om.

- Du har klarat ett riktigt stort mål i år  – Swiss Alpine. Många upplever en dipp eller tomhet – ofta kallad Post Marathon Depression/Blues i maratonsammanhang efter att ett stort lopp är genomfört. Jag drabbades t ex av en slags tomhet efter årets Stockholm Marathon. Är det något du upplevt och hur tar du dig i så fall ur det?

- Förstår att du kände en tomhet efter Stockholm Marathon! För mig blev det inte riktigt samma sak då jag i och för sig hade fokuserat mycket på Swissalpine, men det är så mycket annat som händer i mitt liv i jobbväg så jag kände aldrig någon direkt tomhet efter loppet. Jag kände mer att ”wow, nu har jag grejat det här, vad finns det mer för roligt?” Och så dök ju UltraVasan upp...

- Sommaren är över och även om hösten är fantastisk att springa i” försvinner” många som sprungit i sommar och kvar i löpspåret är vi entusiaster som springer året om. Vilka råd vill du ge till den som kommit igång med sin löpträning i sommar och nu gärna vill fortsätta i vinter?

- Om det går, utnyttja dygnets ljusa timmar till att få till din träning. Stick ut på lunchen till exempel. Investera i bra skor och kläder så att inte utrustningen blir ett hinder för dig att komma iväg. Sätt realistiska mål och skaffa en eller flera träningskompisar som gör att det blir svårare för dig att maska. Starta gärna en blogg också, eller dokumentera din träning i något annat socialt medium så att du får lite lagom press på dig och glada tillrop/pepp.

- Om du fick önska något mer av den här säsongen, vad skulle det vara?

- Då önskar jag att PT-utbildningen jag ska gå i slutet av året går bra så att jag är licensierad PT innan året är slut. Och så hoppas jag att ultraveckan på Fuerteventura som jag håller i  tillsammans med ultragurun Rune Larsson och min vän och bloggkollega MarathonMia ska bli en succé! Ska inte du hänga med, Staffan? ;-)



Tack för att du ställde upp på den här intervjun Petra! Självklart lockar en träningsvecka i solen men eventuella utlandsresor i samband med löpning tror jag att jag sparar till någon utlandsmara någon gång framöver! Håll tummarna för mig på lördag när jag springer min tionde halvmara och så om ni inte redan gjort det, gå och rösta på söndag! Trevlig helg! 

fredag 5 september 2014

Olika dagar - olika syften

Jag har skrivit många gånger att jag gillar löpning eftersom det är bra för så mycket. En lugn runda i skogen när man behöver fylla på energi eller få lite egen tid. Ett tuffare pass när man är full av energi och känner för att utmana sig själv.

Efter torsdagens tävling (tack för grattis och pepp!) har jag tagit det ganska lugnt, både för att återhämta mig och för att livet gjort att det varit nödvändigt. I måndags eftermiddag gick jag hem med yngsta dottern från dagis och sonen på åtta år år cyklade sista biten i förväg men bara ett par hundra meter från ytterdörren, i riktigt låg fart, tappade han kontrollen över cykeln i löst grus, spände sig och ramlade så illa att han fick en lång spiralfraktur på smalbenet. Jag förstod på en gång på hans skrik och smärtan och ångesten i hans blick att det inte var en vanlig vurpa.

Det har varit tufft såklart, framförallt för sonen men också för hela familjen, det är fruktansvärt jobbigt att stå bredvid och se sitt barn ha smärta och ångest och inte kunna göra mer än att finnas där och trösta!

Gipsning på akuten följdes av omgipsning på ortopeden, smärtstillande, uthämtande av hjälpmedel och mycket har naturligtvis handlat om att få allt att fungera så bra det går.

Jag har sprungit ett par riktigt lugna distanspass och det var varit välbehövligt, välgörande, avstressande, återhämtande och skönt! I onsdags hade jag tänkt springa ett ganska tufft pass med progressiva tusingar men det hade jag ingen energi till så jag bestämde mig istället för att sänka intensiteten och springa 8x1000m tröskelintervaller i halvmarafart istället och fick då till ett jättebra pass med mycket kontrollerad ansträngning trots att farten var mycket snabbare än halvmarafart och även det passet gav mer energi än det tog! Nu väntar en helg som ser minst sagt utmanande ut med fullt med aktiviteter så dagens lugna lunchrunda i den härliga sensommarsolen i skogen gjorde gott som uppladdning! Trevlig helg alla trevliga läsare! 

lördag 30 augusti 2014

Race Report Långlöparnas Kväll Stockholm Stadion 10000m - 36:44 (PB)

Dags då för Race rapport, det var länge sedan! Jag jobbade hela torsdagen och känslan på eftermiddagen var som vanligt innan millopp att jag hellre ville åka hem än att tävla, speciellt som min fru hade en ganska intensiv eftermiddag hemma. Jag åt en tidig middag i form av en liten pastasallad men kl. 17:30 kunde jag inte koncentrera mig längre utan bytte om och tog T-banan till Stadion och prickade av mig på listan i god tid före start och slog mig ner på läktaren, hälsade på Gunnar Durén som skulle springa 2000 m och flera andra bekanta.



Träffade Gabriel och Jakob och vi satt en bra stund i solen på läktaren och tittade på de två heaten på 2000 m och det första av de fyra heaten på 10000 m. Jag avböjde sedan gemensam uppvärmning av två anledningar. Dels kände jag ett behov att samla mig och vara själv med mina tankar. Men framförallt hade jag bestämt mig för att genomföra en rejäl uppvärmning denna gång men i ett så pass lågt tempo att jag skulle bli varm men inte trött. Därför ville jag inte dras med i någon annans tempo.

Jag är osäker på detta med uppvärmning trots alla tävlingar jag genomfört. Ofta blir det 1-2 km halvsnabb jogg och jag brukar bli lite trött men inte känna mig så uppvärmd. Nu joggade jag väldigt lätt drygt 3 km i Liljansskogen i 5:40-tempo. Ett stort gäng löpare sprang intervaller i Liljansskogen och de applåderade mig och önskade mig och andra som joggade upp lycka till vilket var peppande! Jag gick lite, genomförde några stegringslopp och lite löpskolning utanför stadion och avslutade med några höga spänsthopp innan jag gick in genom Sofiaporten igen.

Väl inne på Stadion var förutsättningarna nästan perfekta, en sval temperatur och endast en lätt lätt motvind på målrakan. Nu var jag inte så nervös längre, hälsade på Kent och Mackan som var där för att titta och Petter och Sabine från Jogg och flera medtävlande innan det var dags för calling och att ställa upp för start där jag hamnade i mitten av löparna vid den inre startlinjen. När skottet gick kom jag iväg bra och jag upplevde ingen större trängsel ens när löparna som sprungit runt konerna från den yttre starten kom ihop med oss övriga efter första kurvan.

Hur ska jag beskriva 25 varv runt runt? Den kan tyckas enformigt men varven rullar på relativt fort ihop med alla andra löpare men det är såklart svårt att beskriva när olika saker händer under loppet. Stadions nylagda banor kändes riktigt fina och snabba och mina skor DS Racer som jag även sprang maran i fungerade helt perfekt, igen. Jag hamnade mitt i en klunga, på ca femte plats ihop med Anders Rehn, HAIS och lite längre fram skymtade jag tio år äldre Jonas Hellström, Danderyd som slog mig på 5000 m inomhus i mars och som ikväll också lyckades springa sub37 vid 53 års ålder, imponerande! Dock var jag före honom i mål ikväll.

Bild från mitt heat med Järfälla-Lars med nr 300 och Jakob med nr 306. Foto: FK Studenterna.

Jag inledde precis i den fart jag ville, nämligen med varv på 1:30. Min plan var att hela tiden springa på 1:29-varv vilket ger 3:42 min/km eller 36:59 som sluttid och att inleda precis över kändes perfekt. Efter bara ett par varv kände jag att farten mattades något i klungan och dessutom snubblade en IF Linnea löpare framför mig på sargen så då valde jag att gå om flera löpare för att få fritt utrymme och hålla min fart. Noterade några varv på 1:26 och min varvräknare ropade åt mig att inte öka mera nu och då jag kunde hålla min egen fart bättre noterade jag jämna 1:28-1:29-varv på km 3-4. Passerade 5000 m på 18:30 på mina klocka, 18:32 rapporterade min varvräknare som stod 200 m bort vid mål som rapporterade att jag gick för låga 37 vilket inte var vad jag tänkt mig!

Någonstan ca halvvägs blev jag igen passerad av den klunga jag gått om inledningsvis och ytterligare ett par löpare men snart kände jag igen att jag fick bromsa något och ibland också trippa för att undvika att springa in i löparen framför så jag gick igen ut på bana två och passerade samma löpare igen. Det syns också på km-tiderna som varierade mellan 1:26-1:30 på km 5-6. Här någonstans blev jag också varvad av de två ledande löparna som gick i mål på låga 34. Plötsligt visade skylten med antalet varv kvar en entalssiffra och jag visste ju att jag hade ett varv mer än skylten visade till mål. Min varvräknare ropade passertider och peppade varje varvning och meddelande att jag nu gick för sub37 och många i de täta publikleden vid varvning hejade på mig - en härlig känsla samtidigt som EM-aktuella Patrik Engström och hans tränare och FK Studenternas Lorenzo Nesi gjorde förtjänstfulla jobb som speakers och serverade generöst med passertider.

Nu följde ett parti där jag sprang riktigt jämnt och fort i sju varv som alla gick på 1:27-1:28 samtidigt som många andra började tröttna. Järfälla-Lars låg precis framför mig och gjorde jämna 1:28-varv enligt hans familj på läktaren. Jag passerade en löpare i orange tröja som legat före hela loppet och jag sprang även om Lars och fick lite pepp och varvade också Gabriel här någonstans som ropade något efter mig och jag tror jag grymtade något tillbaka. Mera ensam nu, trött men ändå stark, noga med att inte börja slugga mig fram utan behålla en hög stegfrekvens. Blev passerade av en blåklädd löpare som efteråt tackade för draghjälpen då han tydligen legat i rygg ett tag och han klarade också sub37 tack vare min farthållning vilket var roligt att läsa här. Snart ville jag dock om igen trots att jag var trött nu och jag är nöjd med att jag hela tiden vågade gå om och förbi och göra mitt eget lopp hela vägen. Körde mitt mantra några gånger för att behålla skärpa och fokus. På sista kilometern passerade jag även Jonas Hellström, Danderyd.

Vinnarduon som båda sprang sub 34:30. Foto: FK Studenterna.

Jag hade sedan länge bestämt mig för hur jag skulle springa de två sista varven. Upp till 9200 m var min plan 1:29-varv vilket jag alltså lyckats med med mindre variationer. Planen för de två sista var 1:23 på näst sista varvet och under 1:20 som avslutning. Tog i på näst sista varvet och tryckte av varvtiden men brydde mig aldrig om att kolla för nu var jag riktigt trött! Det blev låga 1:26 på det varvet. Det var underbart att sedan gå ut på sista 400m med vetskapen om att jag definitivt skulle klara mitt mål efter en sista koll på klockan. Tog i rejält och pressade axlar och armar bakåt och höll en hög stegfrekvens och sprang fort förbi löpare som jag nog varvade, in i sista kurvan och ut på bana fem försökte jag öka farten ytterligare ett snäpp på andra sidan konerna som stod där för att underlätta för funktionärerna att hålla koll på dem som gick i mål. Bet ihop och såg mållinjen närma sig och jag blev lite yr på upploppet. Passerade mållinjen och var tvungen att lägga mig ner på banan en kort stund innan jag igen förmådde resa mig upp. Min varvräknare kom fram och berättade att tiden blev 36:43 preliminärt vilket sedan blev 36:44,35 och jag tackade honom för den utmärkta hjälpen under loppet.

Massor av folk kom fram och grattade och många sa att det såg lätt ut hela vägen. Det kändes, om inte lätt så stabilt och ganska kontrollerat utan negativa tankar eller någon djupare dipp. På millopp är det alltid jobbigt runt km 6-7 men där kände jag mig nu stark och full av självförtroende att jag skulle nå mitt mål för kvällen. Jag tror också jag har sprungit mig till en ganska bra löpekonomi och löpteknik som gör att det ser ganska lätt ut då jag fick samma kommentarer efter Stockholm Marathon!

Pratade kort med Jakob och Gabriel i mål innan jag sedan med ett stort leende hastade till T-banan för att hinna med mitt tåg hem. Nedjoggen genomförde jag morgonen efter genom att transportlöpa 8 km lugnt från Centralen till jobbet via Hagaparken.

Jag är väldigt nöjd med hur jag disponerade loppet och känslan under loppet! Jag var avslappnad och full av självförtroende och en positiv känsla. Det var länge sedan jag sprang 10 km med så bra känsla! Det brukar nästan alltid annars kännas riktigt motigt och jobbigt utan att ändå gå så fort som jag vill! Jag har siktat så länge på 36 minuter på milen att jag inte genast känner för att sikta vidare, vill njuta lite av detta först! Härnäst står halvmarathon i Stockholm för dörren, min tionde halvmara och min sjätte i Stockholm - en fin tradition och ett favoritlopp och nu med bra träning och det här loppet i ryggen siktar jag relativt högt. Personbästat på 1:23:32 är från 2011 sedan dess har jag noterat 1:24:52 2012 och 1:24:14 2013 och jag känner att jag i år borde ha chansen att komma ner på 1:22 åtminstone. Nåja, nu går jag händelserna alldeles på tok för mycket i förväg. Tack för att ni läst ända hit!

Tid: 36:44,35.
Placering: 10 (av 34 löpare i heat C. Total placering 46 av 93 löpare på 10000m).
Varvtider km:

1-2:   1:30.92, 1:30,75, 1:27,47, 1:26,74, 1:26,81

3-4:   1:29,19, 1:29,33, 1:29,87, 1:28,93, 1:29,36
5-6:   1:30,01, 1:28,56, 1:30,59, 1:26,55, 1:30,29
7-8:   1:29,81, 1:28,56, 1:28,06, 1:28,23, 1:28,36
9-10: 1:28,74, 1:28,20, 1:27,40, 1:26,11. 1:15,10


Officiella resultat här.

onsdag 27 augusti 2014

Tävling imorgon

Sedan förra inlägget har jag igen känt mig lite småförkyld igen och samtidigt minskat på träningen i förhoppningen om att få en formtopp och fräscha ben inför imorgon då jag ska tävla för första gången sedan Stockholm Marathon.

Sommaren blev ju inte riktigt som jag tänkt mig med två inställda banlopp men kanske var det nödvändigt med en paus från tävlandet för nu är jag tävlingssugen igen och ser fram emot morgondagen! Extra roligt att springa på Stockholm Stadion och de nylagda banorna där då jag har så många positiva löpupplevelser från mina målgångar på Stockholm Marathon på Stadion! Loppet jag springer imorgon är alltså Långlöparnas Kväll 10000m, fyra heat och totalt 150 löpare där jag springer i kvällens andra heat innan de snabbare löparna tar över banorna.

Träningen sedan förra inlägget har bestått av en lätt morgonjogg före frukost lördag morgon och ett fartlekspass på en mil på söndagskvällen inkl 2x1000 i milfart som kändes rätt tunga och lite avslutande fartlek med korta snabba fartökningar varvat med joggvila - ett pass som inte var så tungt men som ända gav ganska tunga ben i början av veckan. Vilade måndag och joggade en sväng runt Bergshamra igår och avslutade med några snabba backsprinter med joggvila ner och rejäl stretch av mina stela hamstrings efteråt vilket var välbehövligt. Idag har jag vilat och ska köra lite foamroller och hoppas på piggare ben sedan!

Under sommaren kände jag att min uthållighet var dålig men efter att ha fokuserat på det under några bra träningsveckor så har det känts allt bättre och därför har jag bestämt mig för att sikta på sub37 trots att jag inte vet om jag är där formmässigt. Passet 2x5x800m förra veckan - totalt 8 km/20 varv) - visade dock att farten finns där vilket gav mig lite självförtroende. Jag skulle ångra mig om jag inte vågade att spänna bågen! Jag behöver dessutom träna på att tävla även när jag känner att formen inte är på topp och inte betrakta varje tävling som högprioriterad! Jag känner mig positiv och förväntansfull och ganska avslappnad, bara lite nervös, och tror inte jag kommer bli besviken om jag inte når mitt (dröm-)mål. Då har jag i alla fall försökt i vad som förmodligen är årets sista millopp. Då vet jag också att jag fortfarande har en bit kvar till 36 minuter på milen och till den fantastiska form jag hade i april innan maran när jag sprang kuperade Påsksmällen på grus på 37:15.

Håll tummarna gott folk så återkommer jag med race rapport så småningom!

fredag 22 augusti 2014

Kontinuiteten framför allt!

Jag pratar ofta om vikten av kontinuitet. Det är helt centralt för mig och för alla som vill göra löpträning till en bestående ingrediens i sin tillvaro! Att lära dig springa på ett sådant sätt att du behåller glädjen och förblir skadefri! Variera underlag, miljöer (kanske det svåraste av allt i en inrutad vardag) och fart. Visst har alla toppar och dalar i motivationen, så även jag men frånvaron av långa uppehåll helt utan löpning tror jag är oerhört viktig och definitivt så om målet är att utvecklas som löpare!

Om jag någon gång får tillfälle att prata om min träning inför publik skulle jag uppehålla mig ett tag vid den här bilden. Den sammanfattar min träningsdagbok - varenda löprunda under snart 8 års regelbunden löpning, över 13600 kilometer!


Jag tycker mönstret som framgår är ganska intressant. Att det ser  så"taggigt" ut med så varierande månadsmängder hänger främst ihop med skalningen på axlarna då jag tycker jag ligger relativt jämnt i träningsmängd från månad till månad. Mängdökningen över tid framgår tydligt liksom maraträningen med den något högre mängden under våren följt av minskad mängd under hösten de år jag sprungit Stockholm Marathon (2008-2010, 2012, 2014). En punkt i november 2008 har en röd ring runt sig för att illustrera att det var senaste månaden min träningsmängd i kilometer understeg 100 km på en månad - kontinuitet!

Löpningen är ingen quick fix som så mycket annat idag i samhället men för den tålmodiga som inte bara börjar utan kommer över den initiala flåsiga och jobbiga puckeln och fortsätter springa väntar en stor belöning i form av ökat välbefinnande och förbättrad kondition och mycket annat.

Vi håller på och ta farväl av en väldigt varm och fin sommar, en sommar som många har upplevt det jobbigt att springa i, och vi går mot en period med hög, klar och härlig höstluft och vackra färger som är ljuvlig att springa i innan kung Bore står i farstun och knackar på med frost i skägget. Vintern som älskas av vissa löpare men som många upplever som den tuffaste årstiden att springa i och där det mest är vi inbitna löpare som är ute och hälsar på varandra i löparspåret.

Är det givet för dig att springa året om eller har du några knep när motivationen tryter och i så fall vilka?


Vad gäller träningen går den bra nu, jag har de senaste tre veckorna sprungit fem pass i veckan med veckomängder på 63, 54 och 62 km vilket är bra för mig! Igår sprang jag ett riktigt bra pass på 2x5x800m på bana där alla åttahundringar gick lite snabbare än milfart med 1 minuts vila och 2 minuters serievila efter fem och där de två sista gick riktigt fort. Ett hårt men bra pass! Jag känner mig lite nedtränad med lite tunga ben vilket är enligt plan. Nu är planen nämligen att minska längden på passen och lätta lite på träningen med förhoppning om lätta och springsugna ben till på torsdag när jag ska tävla igen för första gången sedan Stockholm Marathon och det ser jag fram emot!

tisdag 19 augusti 2014

Den grabbiga löpningen

Det här inlägget har legat och bubblat en tid, min blogg brukar inte ge upphov till debatt, får se om det blir annorlunda nu...

Jag lyssnade på en Podcast under ett av sommarens längre löppass. Marcus Åberg intervjuar två av Sveriges främsta löpare i Möt Löparen och jag kommer på mig själv med att bli irriterad. Mycket är intressant och visst, med meriterna hos dessa löpare så har de erfarenhet och rätt att tycka precis vad de vill om det mesta. Det gör de också. Bana är lite finare, helst på medeldistans. Det är "riktig" löpning och vad motionärerna håller med befattar de sig inte med. Att springa för att springa ifrån sin ångest, att starta en egen blogg för att allt de läst på olika motionärers bloggar får dem att "må illa" och att ständigt redovisa hur många öl man druckit före eller efter lopp och hur lite man egentligen bryr sig om det mesta blir i längden tröttsamt. Att säga sig inte ha koll på skor och t ex klockor verkar vara en merit och att beskriva sin tekniska kompetens som noll och inte ens klara av att använda en GPS-klocka vilket en tolvåring lär sig på några minuter verkar också vara betydelsefullt.

Läser Claes Åkessons blogg och inte sällan möter jag samma attityd där. Det ska gå snabbt och vara hårt, alltid i bomulls T-shirt, gärna med några öl kvällen före och något ganska tveksamt att äta efter passet. Någon gubbe som "värmt upp" i 3:18-fart nämns, det körs bil i 140 km/h på motorvägen och det raljeras över många motionärers målsättningar, t ex att 1:30 skulle vara någon slags drömgräns på halvmaran. Det är klart att det är det! Det är en av de "klassiska drömgränserna" för motionärer ihop med sub40 på milen, tre timmar på maraton och silvermedalj på Lidingöloppet och det är målsättningar som långt fler har än att springa sub 32 på milen eller sub 70 på halvmaran. Tanken är säkert att det ska vara lite skojfriskt och det var det, i sisådär tre eller fyra inlägg, d v s för ganska länge sedan. Nu blir det mest bara barnsligt. Till Åkessons försvar ska tilläggas att jag tyckte Runners World var som allra bäst med honom som chefredaktör.

Visst sköna gubbar kan tyckas som inte går in så hårt för det längre, men det är just det jag tycker de gör, de går in lite väl hårt för att vara så där skönt coola och ha en jag-bryr-mig-väl-inte-så-djävla-mycket-attityd.

Självklart är det så att många motionärer skulle springa snabbare om de sket i GPS-klockans alla finesser, lade mindre tid på att surfa skor på nätet och sprang mer istället. Men för många av oss har löpningen blivit ett stort intresse, vi vill lära oss mer, om träning, fysiologi, kost och kanske också skor och prylar. Vissa kanske med tanken att försöka bli snabbare genom att ta genvägar utan att springa 15 mil i veckan, vissa utan den målsättningen och alla har kanske inte målet att springa fort i alla lägen och ännu färre hoppas jag har målet att springa ifrån sin ångest? Det har slagit mig i flera intervjuer hur dålig koll på både fysiologi, träning och t ex skor många elitlöpare verkar ha! Det är ju därför de har en tränare kanske ni hävdar? Det är möjligt men jag kan bara gå till mig själv, skulle jag lägga 15 timmar i veckan på något skulle jag vilja lära mig så mycket som möjligt om vad jag håller på med men nu glider jag ifrån ämnet.

Jag har sprungit ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka, inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten! Rekordmånga springer vilket är positivt ur ett folkhälsoperspektiv. Sverige skördade nyligen framgång i friidrotts-EM i Zürich med flera unga lovande löpare - inte minst på medeldistans. Den bredd som finns nu gör också att toppbredden visar tecken på att komma tillbaka igen, antalet löpare som t ex springer maraton under tre timmar ökar igen efter att ha varit nere på rekordlåga nivåer för några år sedan, även om det är långt ifrån 1980-talets rekordnivåer.

Att några av Sveriges ledande löparprofiler och skribenter har den här grabbiga attityden är inte något som löpningen som sport tjänar på, tvärtom! Låt oss istället för att tycka att allt var bättre förr glädjas åt att vår sport är populär, det springs som aldrig förr och det görs fina resultat också idag. Att det gjordes så fina resultat på t ex 80-talet beror självklart främst på att många sprang så mycket mer och tränade hårdare än idag men också, tror jag, på att samhället var mer ojämställt än idag, att det var mer socialt accepterat att mannen var ute och sprang 20-milaveckor medans frun skötte hemmet. Antalet kvinnor som i år sprang Stockholm marathon under tre timmar var större än på många år! Nu glider jag ifrån ämnet igen men det är väl ändå inte något vi vill tillbaka till?? Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer!

torsdag 14 augusti 2014

Bättre och bättre - Projekt uthållighet

Helt ur slag är jag faktiskt inte och träningen som kändes motig och seg i juli känns nu allt bättre! Just nu är mitt fokus att förbättra uthålligheten och jag springer inga supersnabba intervaller utan i lite lägre intensitet. Jag har ett par bra träningsveckor bakom mig, fem pass per vecka och drygt 60 km och 50 km med bra kvalité de senaste två veckorna. I söndags sprang jag ett pratpass med David i terräng, drygt nio km varefter jag fortsatte själv med 5 km tröskel-isch i 3:53-fart och det gick helt OK.

Dagen efter hade jag tänkt vila men den åttaåriga sonen ville springa med mig och det var väldigt trevligt att springa två kilometer ihop i hans tempo under prat och skratt varefter jag fortsatte själv i några kilometer i lugn återhämtningsfart. Generellt är jag skeptisk till återhämtningsjogg som fenomen på min nivå. Känner jag mig sliten så sitter en vilodag bättre och gör mig fräschare snabbare jämfört med att ge mig ut och springa ett lugnt pass bara för att samla kilometer i dagboken. För en elitlöpare som springer mycket mer är det såklart en helt annan femma.

Igår var det dags för ett pass jag fick ladda lite för. Ett bra pass för mig är att närsomhelst kunna ge mig ut och springa en mil under 40 minuter utan att ta i för kung och fosterland. Då vet jag att formen är åtminstone hygglig. Igår tänkte jag mig 12 km i sub4-fart och så blev det. Det kändes lite motigt först och benen var inte så pigga som jag önskat men jag kom in i det efterhand även om jag fick förhandla lite med mig själv för att inte omvandla passet till långintervaller. På den åttonde kilometern kom jag ifatt ett innebandylag med grabbar i tjugoårsåldern. Nykvarn har en omfattande innebandyverksamhet och är framgångsrika. Kanske var det A-laget som spelar i division 1 vad vet jag men jag blåste förbi dem och ropade åt dem att hänga med och några av dem nappade skrattande på det. De orkade dock inte följa med mer än ca 300m. Tack vare sällskapet och att går lätt utför där gick den kilometern lite fortare - 3:42 - annars höll jag ett ganska jämnt tempo strax under 4 min/km och kände mig stark hela vägen. Så stark att jag orkade avsluta riktigt bra med en kilometer på 3:38 där jag tog i rejält och definitivt klev över (mjölksyra)tröskeln. Glad i hågen kunde jag summera 12 km i 3:53-fart när jag joggade ner en kilometer. Ett bra formbesked!

Den här skylten har jag sprungit förbi många gånger i sommar. Några tjuriga kärringar har jag inte stött på men kanske springer jag inte så fort att det väcker någon irritation...

Veckan fortsätter med lite fart imorgon i form av fyrahundringar i milfart imorgon på bana och så på söndag ska jag förhoppningsvis få till ett lite längre pass igen i hygglig fart. Det är inte så att jag har några nya glasklara mål och målsättningar men det är ändå skönt att känna att träningen är rolig igen och att formen faktiskt finns där även om jag inte är i toppform.

lördag 9 augusti 2014

Sko-recension: Salming Distance, fortsatt bra träning och publik på en tävling

Jag har använt Salming Speed sedan i våras. En lätt sko med mycket löpkänsla vilket jag beskrev i ett inlägg i april. Efter en tids intensiv användning fick jag dock kraftigt skoskav över hälsenan av hälkappan vilket ledde till att jag under en period helt slutade springa i dem. Jag diskuterade problemet med hälkappan med Jocke på Salming och de lyssnade på min feedback och förde tillbaka den till utvecklarna. Till viss del kan problemet bero på storlek - mina Speed är något rymliga och med hårdare snörning och tunnare strumpor har problemet minskat om än inte helt försvunnit.

Jocke erbjöd mig att prova den ännu lättare modellen Race för att jämföra vilket jag tackade nej till då jag har många skor i den viktklassen. Då var jag mer intresserad av deras träningsmodell Distance och fick då ett par i en halv storlek mindre hemskickade. Dessa har jag nu sprungit en hel del mil med i sommar. Detta är alltså skor jag fått gratis av Salming vilket inte påverkar innehållet i den här bloggposten som jag skriver helt på eget initiativ. Inlägget är också taggat med "Reklam" för att vara extra tydlig.

Distance är Salmings tyngsta modell utan att vara speciellt tung, vikten i storlek 43,5 är 240 g, droppet häl-tå är 5 mm.

Passform och ovandel

Passformen i mellanfot, ovandel och framfot är relativt tight utan att kännas lika "limmad på foten" som en ren tävlingssko. Ovandelen som består av tre lager ger en viss stadga och stabilitet runt hela foten samtidigt som den klarar av att ventilera foten bra genom meshen.

Löpkänslan i skorna är mycket bra och skon är tillräckligt lätt för att användas både på lugna och snabbare träningspass. Med det lägre dropet hamnar man naturligt på mellanfoten. Skon påminner en del om tidigare versioner av Sauconys Kinvara (version 1 och 2) men är fastare i dämpningen än senare versioner av densamma och med mycket bättre markkontakt då sulan är tunnare.

Sulan består av olika gummiblandningar på utsatta ställen och ger bra fäste på asfalt, grus och fungerar också bra i terräng. Jag har sprungit ganska tekniska stigar och över bergshällar utan problem. Sulan och resten av skon är designad för lång hållbarhet och hittills ser jag inga tecken på slitage.

För vem?

Ni får kalla mig köpt men jag erkänner utan omsvep att jag gillar Salmings modeller, deras approach till "Natural Running" och kundbemötande och jag hoppas att Salming kommer vara framgångsrika då skorna är värda en bredare "publik"! Distance konkurrerar på en trång marknad av lättare trainers med Adidas Adizero Boston, Saucony Kinvara/Mirage, Asics DS Trainer, New Balance 1400, Mizuno Sayonara m fl. Med det lägre droppet föredrar jag Distance framför Adidas och Asics, hållbarheten på Distance verkar klart bättre än vad Saucony lyckats med på populära Kinvara som hittills varit min favoritträningssko men som nu fått konkurrens på den positionen.

Distance passar utmärkt som en träningssko för den mer vana löparen som uppskattar lättare skor med lägre drop. Den passar också utmärkt som en instegsmodell till lite lättare modeller för den mera ovana löparen.
Dessutom tycker jag att det är en väldigt snygg sko vilket ni själva får bedöma om det är viktigt. Själv tycker jag inte det är någon nackdel och flera har i sommmar kommenterat att skorna är snygga.

En recension borde väl också rada upp några nackdelar för att vara heltäckande! Hittills har jag inte hittat några. De är lätta med fin löpkänsla, de sitter fint på min fot utan att ge blåsor, skav eller smärta och för mig är de väldigt nära en perfekt träningssko! Alla bilder nedan tagna av mig.






Gula skor på en gul, sönderbränd gräsmatta. En slags löparsammanfattning av sommaren 2014
För övrigt tränar jag på, sprang ett ganska hårt pass med 2 km-intervaller i början av veckan, ett blandat fartlekspass och 15 km lugn distans har det också blivit. Idag vilar jag och det behöver jag! Imorgon tänker jag mig någon form av tröskelpass igen, veckans andra kvalitétspass.

I onsdags åkte jag in till Södertälje och tittade på Enhörna Challenge 5000m i hopp om att återfå lite tävlingsinspiration och så blev det! Det var väldigt trevligt att heja på en massa bekanta i B-heatet och sedan tillsammans med dem titta på A-heatet där Fredrik Uhrbom harade David Nilsson i 3000m (8:39) till seger på nya personbästat 14:24. Fascinerande att det inte ser ut att gå så fort ändå! Jag hoppas snart kunna vara tillbaka i tävling. Jag får försöka ändra mindset från PB varje gång till att göra så bra jag kan för dagen där jag är nu vilket ju egentligen är en självklarhet! Tävling är bästa träning och jag träffar alltid en massa bekanta när jag tävlar och det är alltid en stor del av behållning vid sidan av resultatet!

Uhrbom, Nilsson, Södergård. Foto: Privat
EM-aktuella David Nilsson, Högby imål på nya personbästat 14:24. Foto: Privat.

tisdag 5 augusti 2014

När 1572 blev en halv miljon

Det har känts bättre med träningen senaste dagarna, förutom intervallerna jag skrev om i förra inlägget har jag också sprungit ett progressivt distanspass som jag avslutade i milfart och ett varmt långpass i form av en halvmara i hygglig fart vilket gjorde att förra veckan landade på 63 km löpning och det var ett tag sedan jag var där. Det är lustigt det där hur fort det går att vänja sig av med långpassen! Innan ett maraton kan jag kuta 36 km och det är inget speciellt, nu kändes 21 km väldigt långt!

Ett par milstolpar har passerats sedan förra inlägget. Jag har återigen sprungit hela Sveriges längd 1572 km i år. Den matematiskt lagda räknar snabbt ut att det räcker med bara tre mil löpning i veckan under ett år för att fixa det och jag som springer lite mer kommer fram fortare och det är ingen speciellt alls förutom att jag tycker det ger ett fint perspektiv på det här med löpningen. Det är ändå en ansenlig sträcka att springa!! Jag skrev ett blogginlägg om samma sak för två år sedan, ett inlägg jag tycker blev väldigt väldigt bra, ni hittar det här.

En större milstolpe har också passerats, nämligen en halv miljon sidvisningar på den här bloggen! Jag vet inte riktigt hur statistiken fungerar. Jag har t ex många återkommande läsare och hur det räknas vet jag inte men jag bryr mig heller inte om det utan det känns riktigt stort för mig! Jag minns fortfarande när jag passerade tiotusen och inte minst etthundratusen sidvisningar vilket kändes väldigt stort. Att vara halvvägs mot en miljon fanns inte i min föreställningsvärld när jag började skriva 2009 och jag tackar ödmjukt för intresset!

Igår blev det vilodag och stranden, ikväll vankas det lite löpning i någon form igen! Nästa inlägg kommer blir en recension av de skor jag sprungit i mest i sommar, nämligen dessa.